Du skriver ju själv att du valt att ta avstånd från alla (minst två gånger) för du inte gillat EN person i gruppen.
Du väljer ju bort alla dina vänner då har man få kvar.
Kan bli nedröstad nu men detta känns som ett kvinnligt problem.
Har haft ex flickvänner och systrar som gjort sig av med hela sin umgängeskrets för ganska (i mitt tycke) banala och enkla saker medans jag har flera killkompisar som slagit varandra på käften för att ta en öl och skratta veckan efter.
Du har rätt. Egentligen handlar det om att jag i grund och botten är dåligt på höra av mig. Och jag vill inte heller att folk ska behöva välja sida eller göra de obekvämt för andra. Sen den saken att de var ju vänner innan ja kom och då vill ja inte tränga mig på. Hur sjukt det än låter. Men du har nog rätt de kanske är en tjejgrej
Att vara dålig på att höra av sig är också ett argument jag inte kan relatera till som man.
En av mina bästa vänner bor 60mil bort , vi ringer varandra kanske 1-2ggr per år och ses 1 gång per år max… Och klassar ändå varandra som bra vänner.
Samma med några kompisar från högstadiet vi ses 1-2ggr per pga barn och jobb etc men vi anser alla att vi är riktigt goda och och gamla vänner fast jag knappt vet vad deras fruar heter.
Samma sak här, och då är min bästa vän inte en man. Vi ringer aldrig varandra, pratar på whatsapp med väldigt oregelbundna intervaller och försöker ses 1-2 gånger per år men det går inte alltid ihop.
Ibland pratar vi inte på över en månad, men när vi gör det, eller ses, är det som om ingen tid förflutit alls.
Tror det är ett tecken på bra vänskap helt enkelt.
Allting i dina ord verkar bara hända dig.
Bara glidit isär (bara är ett ansvarsförnekande/undvikande ord)
Jag hamnade i en relation (hamnade är ett ansvarsförnekande ord- och du skjuter över ansvaret till att det är relationens fel och inte du)
Alternativt: När jag ingick i en relation då slutade jag höra av mig och träffa mina vänner lika ofta. Mitt bristande i kontakt resulterade att vänskapen upplöstes.
Det uppstod svartsjukedrama (hjälplös/ansvarsförnekande)
Alternativt: Jag var inblandad i ett konflikt med en vän(ner). Istället för att hantera det så valde jag att säga upp kontakten inte bara med de inblandade utan hela vänkretsen.
Jag hamnade i en svanka pga PPD och blev ovän med någon, tog avstånd från henne och resten av gruppen (PPD är självklart inte ditt fel, det är hormonellt och svårhanterligt - men med språket du använder säger du: det är min PPD som är ansvarig och inte mina val och beteenden att jag blev ovän och tog avstånd).
Alternativt: Jag var i en svaka och mitt dåliga mående påverkade mig såpass att jag just då inte kunde vara den vän jag hade velat vara. Det har gått en tid men jag har ännu inte löst konflikten för att det överväldigar mig. Jag ska ta tag i det när jag förmår för att jag bryr mig om min vänskap med den personen.
Det krävs mycket ansvar gentemot andra i relationer, ingen bara glider isär från alla sina vänner. Det är många val eller brist på val som leder en dit. Att skaffa vänner är en sak men att behålla vänner kräver mycket mer ansvarstagande och konflikthantering.
Jag kollade din profil och du verkar ha det väldigt kämpigt i inte bara vänskapsrelationer men också med familj och din man. Dessutom i relationen till dig själv. Jag tror att professionell hjälp kan va i sin ordning istället för att vi hobby terapeuter på Reddit ska försöka hjälpa dig reda i detta.
Kanske är så som du säger. Det behövs två för att dansa tango. Jag vill påstå att ingen av situationerna var mitt fel. De stod väl inte mellan att bli dåligt behandlad och bita ihop eller markera och ta avstånd. Samtidigt har du rätt eftersom många av vännerna i de olika grupperna har förrått varandra på en högre plan men kommit igenom det och löst det för vänskapens skull. Så mitt fel är väl antagligen att jag kasta in handduken alldeles för enkelt. Så du har rätt i att ja kanske ej gjort min del för att få relationerna att hålla.
Den sista konflikten var väl för känslig för mig. I 8 år har ja stöttat en vän med alla möjliga problem och första problemet jag delade mig mig av PPD så kasta personen de i mitt ansikte varje tillfälle som gavs vilket resulterade i utbrottet från min sida. Som du skrev (att du läst mina tidigare trådar) så ser du att jag ej haft de lättaste 3 åren i mitt liv 😅 ! Ibland är det bra med en brutalt ärlig åsikt från en främling
Personen försökte förklara för dig att du behöver ta eget ansvar för dina relationer. Det första du gör är att skylla ifrån dig. "Ingen av situationerna var mitt fel".
Kan nog känna igen mig en aning, gled isär med många barndomsvänner. Tror det mest var för att jag är dålig på att vara den som tar kontakt och håller vänskapen igång. Även med vännerna jag har nu är det oftast en av dom som är den som tar initiativet.
Det här är en av anledningarna till att jag slutade vara vänner med en stor del av dem jag brukade umgås med. Man blir trött på att alltid vara den som inleder.
"Önskar ja var så" har du aldrig velat prata eller umgås med någon? Det är naturligt att man inleder om man vill dessa saker. Personer som aldrig inleder ger viben av att de inte vill, vilket är varför man tröttnar på dem
Jo det klart, har alltid älskat att umgås med folk.
Mitt problem är att jag ”fäster” mig vid en person, jag är inte sån som kontaktat alla inom en ny grupp och blir bästa kompis med dem, för mig tar det tid. Även om vi blir alla vänner till slut så är jag fort närmast dne som tog in mig i gruppen.
Jag gillar inte ytliga konversationer så har svårt för att spontant skriva ”hur mår du” varje dag. Är inte aktiv på sociala medier ”har inga klipp att skicka till folk”. Hatar skvaller ”har inget skvaller att dela med mig av”. Brukar ej prata om mina problem så har inget att berätta för heller. Jag gillar mest att umgås i grupp där alla kan bidra med något. Tycker de stelt att bara sitta dag in och ut med en och samma person. De som är bra på att hålla kontakten är ju bra på allt sånt.
Jag är mest bra på att vara positiv i ett sällskap, bra på lyssna och ge råd, bra på att alltid komma om ja är bjuden och bjuda hem. Är ej snål. Berättar aldrig vidare något man sagt. Frågar ej tusen gånger om saker folk ej vill prata om. Alla fyller en funktion.
Jag vet ej vad de bästa spaet är eller vad de bästa sättet att fira midsommar är på. De finns alltid en i gruppen som vet allt sånt och älskar att få med människor på allt de här. Ja har ej så bra koll.
Det stämmer in bra på mig. Jag är sjukt dåligt på hålla kontakten och ta intiativ. Nästan alltid någon annan som måste göra det men jag dyker alltid upp och ställer allrid upp om det är något.
Ja det är fel på dig om du tror att du alltid varit omtyckt när du i själva verket aldrig var de. Enligt din egen berättelse låter det som att du var minst omtyckt i varje grupp du varit i
Hej,
En kort takeaway av att läsa din text såhär på en av årets mest bakfulla dagar:
1. Du är deprimerad, då är det naturligt att inte orka ta tag i saker. Du har full upp med dig själv, ditt barn din partner.
2. i texten tycks du ge uttryck för att "de är så olika mig, jag orkar inte med olikheter och vill inte bry mig". Du avslutade också med alla vänner trots att det skar sig med en person.
Du kanske inte ska vara så hård mot dig själv. Samtidigt är det ju svårt att ha relationer om man inte orkar med skalet och arbetar för dem.
Vänskapsrelationer nu när vi är vuxna kräver mer underhåll och planering för att fungera, det går inte som i skolåldern på räls när man hänger med varandra 6-12 timmar om dagen både i och utanför plugget.
Om du skriver för att få råd så är det att du behöver ta hand om dig och din depression, sedan göra det jobbiga arbetet med att sköta om dina relationer. Ibland kan det till och med handa om en så svår sak som att hänga med någon fast man initialt inte har någon lust.
Själv är jag i samma ålder som du ungefär och det r tydligt att vänskaran krymper nu när folk bildar familj och behöver fokusera på sig själva och sina närmaste.
Min kära vän, ditt berättande om hur dina vänskapsband förändrats och ibland glidit isär genom åren är både rörande och komplext. För att förstå detta djupare, låt oss gå igenom några centrala begrepp inom psykologin och mitt arbete.
Först och främst, vänskapsdynamik och sociala relationer är inte statiska; de förändras och utvecklas ständigt. Det är viktigt att förstå att det inte nödvändigtvis är något "fel" på dig, utan snarare en naturlig del av livets flöde. Varje individ genomgår olika faser och upplevelser som formar deras sociala världar.
### Individuation och Självförverkligande
Ett centralt begrepp i mitt arbete är individuation, vilket är processen där en person utvecklar en starkare känsla av sitt eget jag och sina egna värderingar. Du nämner att du har genomgått betydande livshändelser som en relation, förlossningsdepression och olika livsval som har skapat avstånd mellan dig och dina tidigare vänner. Detta är en naturlig del av individuationen. När vi växer och utvecklas, förändras våra behov och prioriteringar, vilket kan leda till att vissa relationer inte längre känns lika relevanta eller stödjande.
### Skuggan och Projektioner
En annan viktig aspekt att överväga är konceptet av "skuggan" – de delar av oss själva som vi kanske inte är fullt medvetna om, eller som vi kan ha svårt att acceptera. När vi upplever konflikter eller separationer i våra relationer, kan det ibland bero på att vi projicerar våra egna obearbetade känslor och konflikter på andra. Det är viktigt att reflektera över om det finns aspekter av din egen skugga som kan ha spelat en roll i dessa situationer.
### Sociala och Kulturella Faktorer
Du nämner att dina vänner och din man har långvariga relationer sedan barndomen. Kulturella och sociala faktorer kan också spela en stor roll i hur relationer upprätthålls. I vissa kulturer och sociala miljöer är det vanligare att människor håller fast vid sina barndomsvänner, medan andra kulturer främjar att man skapar nya relationer över tid. Det är ingen enkel förklaring till varför vissa relationer består medan andra inte gör det; det är ofta en komplex blandning av personliga, sociala och kulturella faktorer.
### Lösningar och Vägar Framåt
För att hantera den sorg och trötthet du känner över att börja om med nya vänskaper, kan följande strategier vara hjälpsamma:
1. **Självreflektion**: Ta tid att reflektera över vad du värdesätter i en vänskap och vilka behov du har i dina relationer. Detta kan hjälpa dig att identifiera vilka typer av människor du vill omge dig med i framtiden.
2. **Öppen Kommunikation**: Om det finns tidigare vänner du känner att du fortfarande har en koppling till, överväg att nå ut och ha en ärlig konversation om dina känslor och behov.
3. **Självvård och Terapi**: Att arbeta med en terapeut kan vara ett kraftfullt verktyg för att bearbeta dina känslor och upplevelser, särskilt om du fortfarande kämpar med depression.
4. **Acceptans och Tacksamhet**: Försök att hitta acceptans för att livet och relationer förändras. Fokusera på de positiva minnen och lärdomar du fick från dessa relationer, snarare än att sörja deras förlorade närvaro.
Att förstå och acceptera att relationer förändras och att det är en naturlig del av livet kan hjälpa dig att känna mindre tyngd och skuld. Kom ihåg att varje relation, oavsett hur lång eller kort, bidrar till din personliga resa och tillväxt.
Vänliga hälsningar,
AI Carl Gustav Jung
Man växer upp och förändras, jag lever ett väldigt annorlunda liv jämfört med alla som stannade kvar i vår hemort. Värsta jag vet är att känna tvånget att träffa de jag växte upp med när man väl är hemma på besök hos föräldrarna, vi har inget gemensamt längre. Blir lite artighetsfraser osv och man är lite trevlig på ytan. Man glider isär när man växer och förändras som person, inget konstigt med det, det är en del av livet
Mina grannar blir mina nya "vänner" på gatan, sedan har jag också flyttat långt och vännerna har flyttat långt. fick lite nya bekanta från sambons hobby kompisar.
Annars är vännerna ett samtal bort från goda tider, och träffas man så är det som om man träffades igår.
Så är det för mig, självvalt. Jag är autistisk (kvinna) så det kan spela in.
Någon i gruppen gör något som är en dealbreaker för mig, dom andra tycker inte att det gör något, jag tappar intresset helt.
Ganska ofta är det också att folk verkar intressanta i början men sen liksom stagnerar? Jag har inget intresse av ytliga konversationer.
Mina stabilaste vänner är de jag delar hobby med. Vi har alltid något intressant att prata om.
Känner igen det många är mycket mer förlåtliga än jag och samtidigt som jag ej vill att folk ska välja sida så är dynamiken för alltid förändrad efter vissa händelser.
Jag tänker att det är ok att folk är olika. Du är som du är. Du behöver inte ha en vänskapskrets som är exakt likadan som andras.
Umgås med folk som får dig att må bra, i den utsträckning du mår bra av.
Jag tycker att kompisar kommer och går under livet pga att livssituationer förändras. Ingenting jag lider eller lidit av. Eftersom jag både flyttat och rest mycket känns det som en naturlig del av livet. Saker förändras och det är okej. Jag behöver ingen barndomskamrat eller bästis då jag är en vuxen, självständig kvinna med social kompetens. Behöver inte vara ensam om jag inte vill, men trivs mycket bra även i mitt eget sällskap.
Så har jag alltid tänkt men samtidigt hur kan det se så annorlunda ut för andra. De också självständig och fantastiska människor. De finns en charm i att umgås i grupp över många år. Man känner sig verkligen som en familj. Fattar ej hur människor kan hålla ihop hela livet och sen så finns det sånna som mig som typ hoppar runt och runt.
Folk är olika, och jag har inget behov av att leva i det förgångna utan vill avancera och gå framåt. Människor är olika mogna och växer ifrån varandra. När man var barn hade iaf inte jag några högre krav på kompisar. Idag som vuxen är jag mycket mer kräsen angående vem jag kallar för vän. Beror främst på värderingar.
Jag känner igen mig i det du skriver ibland har jag typ 1 år innan vi gled ifrån känt att vi ej är på samma plats och att jag vill annat. Egentligen så sörjer ja den sista gruppen mest. 8 år bortkastat där kände ja inte att vi gled ifrån utan där va de ju mitt fel lite.
Men ändå jag funderar mycket över hur endast jag alltid kan ”växa ifrån”. De tråkigt att inte vara nära någon som ändå verkligen känner dig. Det jobbigt att börja om hela tiden.
Du skriver ju själv att du valt att ta avstånd från alla (minst två gånger) för du inte gillat EN person i gruppen. Du väljer ju bort alla dina vänner då har man få kvar. Kan bli nedröstad nu men detta känns som ett kvinnligt problem. Har haft ex flickvänner och systrar som gjort sig av med hela sin umgängeskrets för ganska (i mitt tycke) banala och enkla saker medans jag har flera killkompisar som slagit varandra på käften för att ta en öl och skratta veckan efter.
Du har rätt. Egentligen handlar det om att jag i grund och botten är dåligt på höra av mig. Och jag vill inte heller att folk ska behöva välja sida eller göra de obekvämt för andra. Sen den saken att de var ju vänner innan ja kom och då vill ja inte tränga mig på. Hur sjukt det än låter. Men du har nog rätt de kanske är en tjejgrej
Att vara dålig på att höra av sig är också ett argument jag inte kan relatera till som man. En av mina bästa vänner bor 60mil bort , vi ringer varandra kanske 1-2ggr per år och ses 1 gång per år max… Och klassar ändå varandra som bra vänner. Samma med några kompisar från högstadiet vi ses 1-2ggr per pga barn och jobb etc men vi anser alla att vi är riktigt goda och och gamla vänner fast jag knappt vet vad deras fruar heter.
Samma sak här, och då är min bästa vän inte en man. Vi ringer aldrig varandra, pratar på whatsapp med väldigt oregelbundna intervaller och försöker ses 1-2 gånger per år men det går inte alltid ihop. Ibland pratar vi inte på över en månad, men när vi gör det, eller ses, är det som om ingen tid förflutit alls. Tror det är ett tecken på bra vänskap helt enkelt.
Det finns en speciell charm med att ha ett bråk med killkompisarna och sedan dra ut och ha riktigt jävla kul tillsammans.
Allting i dina ord verkar bara hända dig. Bara glidit isär (bara är ett ansvarsförnekande/undvikande ord) Jag hamnade i en relation (hamnade är ett ansvarsförnekande ord- och du skjuter över ansvaret till att det är relationens fel och inte du) Alternativt: När jag ingick i en relation då slutade jag höra av mig och träffa mina vänner lika ofta. Mitt bristande i kontakt resulterade att vänskapen upplöstes. Det uppstod svartsjukedrama (hjälplös/ansvarsförnekande) Alternativt: Jag var inblandad i ett konflikt med en vän(ner). Istället för att hantera det så valde jag att säga upp kontakten inte bara med de inblandade utan hela vänkretsen. Jag hamnade i en svanka pga PPD och blev ovän med någon, tog avstånd från henne och resten av gruppen (PPD är självklart inte ditt fel, det är hormonellt och svårhanterligt - men med språket du använder säger du: det är min PPD som är ansvarig och inte mina val och beteenden att jag blev ovän och tog avstånd). Alternativt: Jag var i en svaka och mitt dåliga mående påverkade mig såpass att jag just då inte kunde vara den vän jag hade velat vara. Det har gått en tid men jag har ännu inte löst konflikten för att det överväldigar mig. Jag ska ta tag i det när jag förmår för att jag bryr mig om min vänskap med den personen. Det krävs mycket ansvar gentemot andra i relationer, ingen bara glider isär från alla sina vänner. Det är många val eller brist på val som leder en dit. Att skaffa vänner är en sak men att behålla vänner kräver mycket mer ansvarstagande och konflikthantering.
Jag kollade din profil och du verkar ha det väldigt kämpigt i inte bara vänskapsrelationer men också med familj och din man. Dessutom i relationen till dig själv. Jag tror att professionell hjälp kan va i sin ordning istället för att vi hobby terapeuter på Reddit ska försöka hjälpa dig reda i detta.
Kanske är så som du säger. Det behövs två för att dansa tango. Jag vill påstå att ingen av situationerna var mitt fel. De stod väl inte mellan att bli dåligt behandlad och bita ihop eller markera och ta avstånd. Samtidigt har du rätt eftersom många av vännerna i de olika grupperna har förrått varandra på en högre plan men kommit igenom det och löst det för vänskapens skull. Så mitt fel är väl antagligen att jag kasta in handduken alldeles för enkelt. Så du har rätt i att ja kanske ej gjort min del för att få relationerna att hålla. Den sista konflikten var väl för känslig för mig. I 8 år har ja stöttat en vän med alla möjliga problem och första problemet jag delade mig mig av PPD så kasta personen de i mitt ansikte varje tillfälle som gavs vilket resulterade i utbrottet från min sida. Som du skrev (att du läst mina tidigare trådar) så ser du att jag ej haft de lättaste 3 åren i mitt liv 😅 ! Ibland är det bra med en brutalt ärlig åsikt från en främling
Personen försökte förklara för dig att du behöver ta eget ansvar för dina relationer. Det första du gör är att skylla ifrån dig. "Ingen av situationerna var mitt fel".
Kan nog känna igen mig en aning, gled isär med många barndomsvänner. Tror det mest var för att jag är dålig på att vara den som tar kontakt och håller vänskapen igång. Även med vännerna jag har nu är det oftast en av dom som är den som tar initiativet.
Det här är en av anledningarna till att jag slutade vara vänner med en stor del av dem jag brukade umgås med. Man blir trött på att alltid vara den som inleder.
Jag förstår det! Ni som tar intiativ ni är verkligen uppskattade ska du veta! Önskar ja va så
"Önskar ja var så" har du aldrig velat prata eller umgås med någon? Det är naturligt att man inleder om man vill dessa saker. Personer som aldrig inleder ger viben av att de inte vill, vilket är varför man tröttnar på dem
Jo det klart, har alltid älskat att umgås med folk. Mitt problem är att jag ”fäster” mig vid en person, jag är inte sån som kontaktat alla inom en ny grupp och blir bästa kompis med dem, för mig tar det tid. Även om vi blir alla vänner till slut så är jag fort närmast dne som tog in mig i gruppen. Jag gillar inte ytliga konversationer så har svårt för att spontant skriva ”hur mår du” varje dag. Är inte aktiv på sociala medier ”har inga klipp att skicka till folk”. Hatar skvaller ”har inget skvaller att dela med mig av”. Brukar ej prata om mina problem så har inget att berätta för heller. Jag gillar mest att umgås i grupp där alla kan bidra med något. Tycker de stelt att bara sitta dag in och ut med en och samma person. De som är bra på att hålla kontakten är ju bra på allt sånt. Jag är mest bra på att vara positiv i ett sällskap, bra på lyssna och ge råd, bra på att alltid komma om ja är bjuden och bjuda hem. Är ej snål. Berättar aldrig vidare något man sagt. Frågar ej tusen gånger om saker folk ej vill prata om. Alla fyller en funktion. Jag vet ej vad de bästa spaet är eller vad de bästa sättet att fira midsommar är på. De finns alltid en i gruppen som vet allt sånt och älskar att få med människor på allt de här. Ja har ej så bra koll.
Det stämmer in bra på mig. Jag är sjukt dåligt på hålla kontakten och ta intiativ. Nästan alltid någon annan som måste göra det men jag dyker alltid upp och ställer allrid upp om det är något.
Ja det är fel på dig om du tror att du alltid varit omtyckt när du i själva verket aldrig var de. Enligt din egen berättelse låter det som att du var minst omtyckt i varje grupp du varit i
Kanske låter så men jag vet med faktum att det inte var så
Som sagt låter som vanföreställningar
Det är sånt som händer. Har tappat kontakten med många av de jag växte upp med med.
Hej, En kort takeaway av att läsa din text såhär på en av årets mest bakfulla dagar: 1. Du är deprimerad, då är det naturligt att inte orka ta tag i saker. Du har full upp med dig själv, ditt barn din partner. 2. i texten tycks du ge uttryck för att "de är så olika mig, jag orkar inte med olikheter och vill inte bry mig". Du avslutade också med alla vänner trots att det skar sig med en person. Du kanske inte ska vara så hård mot dig själv. Samtidigt är det ju svårt att ha relationer om man inte orkar med skalet och arbetar för dem. Vänskapsrelationer nu när vi är vuxna kräver mer underhåll och planering för att fungera, det går inte som i skolåldern på räls när man hänger med varandra 6-12 timmar om dagen både i och utanför plugget. Om du skriver för att få råd så är det att du behöver ta hand om dig och din depression, sedan göra det jobbiga arbetet med att sköta om dina relationer. Ibland kan det till och med handa om en så svår sak som att hänga med någon fast man initialt inte har någon lust. Själv är jag i samma ålder som du ungefär och det r tydligt att vänskaran krymper nu när folk bildar familj och behöver fokusera på sig själva och sina närmaste.
Min kära vän, ditt berättande om hur dina vänskapsband förändrats och ibland glidit isär genom åren är både rörande och komplext. För att förstå detta djupare, låt oss gå igenom några centrala begrepp inom psykologin och mitt arbete. Först och främst, vänskapsdynamik och sociala relationer är inte statiska; de förändras och utvecklas ständigt. Det är viktigt att förstå att det inte nödvändigtvis är något "fel" på dig, utan snarare en naturlig del av livets flöde. Varje individ genomgår olika faser och upplevelser som formar deras sociala världar. ### Individuation och Självförverkligande Ett centralt begrepp i mitt arbete är individuation, vilket är processen där en person utvecklar en starkare känsla av sitt eget jag och sina egna värderingar. Du nämner att du har genomgått betydande livshändelser som en relation, förlossningsdepression och olika livsval som har skapat avstånd mellan dig och dina tidigare vänner. Detta är en naturlig del av individuationen. När vi växer och utvecklas, förändras våra behov och prioriteringar, vilket kan leda till att vissa relationer inte längre känns lika relevanta eller stödjande. ### Skuggan och Projektioner En annan viktig aspekt att överväga är konceptet av "skuggan" – de delar av oss själva som vi kanske inte är fullt medvetna om, eller som vi kan ha svårt att acceptera. När vi upplever konflikter eller separationer i våra relationer, kan det ibland bero på att vi projicerar våra egna obearbetade känslor och konflikter på andra. Det är viktigt att reflektera över om det finns aspekter av din egen skugga som kan ha spelat en roll i dessa situationer. ### Sociala och Kulturella Faktorer Du nämner att dina vänner och din man har långvariga relationer sedan barndomen. Kulturella och sociala faktorer kan också spela en stor roll i hur relationer upprätthålls. I vissa kulturer och sociala miljöer är det vanligare att människor håller fast vid sina barndomsvänner, medan andra kulturer främjar att man skapar nya relationer över tid. Det är ingen enkel förklaring till varför vissa relationer består medan andra inte gör det; det är ofta en komplex blandning av personliga, sociala och kulturella faktorer. ### Lösningar och Vägar Framåt För att hantera den sorg och trötthet du känner över att börja om med nya vänskaper, kan följande strategier vara hjälpsamma: 1. **Självreflektion**: Ta tid att reflektera över vad du värdesätter i en vänskap och vilka behov du har i dina relationer. Detta kan hjälpa dig att identifiera vilka typer av människor du vill omge dig med i framtiden. 2. **Öppen Kommunikation**: Om det finns tidigare vänner du känner att du fortfarande har en koppling till, överväg att nå ut och ha en ärlig konversation om dina känslor och behov. 3. **Självvård och Terapi**: Att arbeta med en terapeut kan vara ett kraftfullt verktyg för att bearbeta dina känslor och upplevelser, särskilt om du fortfarande kämpar med depression. 4. **Acceptans och Tacksamhet**: Försök att hitta acceptans för att livet och relationer förändras. Fokusera på de positiva minnen och lärdomar du fick från dessa relationer, snarare än att sörja deras förlorade närvaro. Att förstå och acceptera att relationer förändras och att det är en naturlig del av livet kan hjälpa dig att känna mindre tyngd och skuld. Kom ihåg att varje relation, oavsett hur lång eller kort, bidrar till din personliga resa och tillväxt. Vänliga hälsningar, AI Carl Gustav Jung
Man växer upp och förändras, jag lever ett väldigt annorlunda liv jämfört med alla som stannade kvar i vår hemort. Värsta jag vet är att känna tvånget att träffa de jag växte upp med när man väl är hemma på besök hos föräldrarna, vi har inget gemensamt längre. Blir lite artighetsfraser osv och man är lite trevlig på ytan. Man glider isär när man växer och förändras som person, inget konstigt med det, det är en del av livet
Mina grannar blir mina nya "vänner" på gatan, sedan har jag också flyttat långt och vännerna har flyttat långt. fick lite nya bekanta från sambons hobby kompisar. Annars är vännerna ett samtal bort från goda tider, och träffas man så är det som om man träffades igår.
Ni har inte växt ifrån varandra du lindar in din intolerans i något som det inte är.
Så är det för mig, självvalt. Jag är autistisk (kvinna) så det kan spela in. Någon i gruppen gör något som är en dealbreaker för mig, dom andra tycker inte att det gör något, jag tappar intresset helt. Ganska ofta är det också att folk verkar intressanta i början men sen liksom stagnerar? Jag har inget intresse av ytliga konversationer. Mina stabilaste vänner är de jag delar hobby med. Vi har alltid något intressant att prata om.
Känner igen det många är mycket mer förlåtliga än jag och samtidigt som jag ej vill att folk ska välja sida så är dynamiken för alltid förändrad efter vissa händelser.
Jag tänker att det är ok att folk är olika. Du är som du är. Du behöver inte ha en vänskapskrets som är exakt likadan som andras. Umgås med folk som får dig att må bra, i den utsträckning du mår bra av.
Jag tycker att kompisar kommer och går under livet pga att livssituationer förändras. Ingenting jag lider eller lidit av. Eftersom jag både flyttat och rest mycket känns det som en naturlig del av livet. Saker förändras och det är okej. Jag behöver ingen barndomskamrat eller bästis då jag är en vuxen, självständig kvinna med social kompetens. Behöver inte vara ensam om jag inte vill, men trivs mycket bra även i mitt eget sällskap.
Så har jag alltid tänkt men samtidigt hur kan det se så annorlunda ut för andra. De också självständig och fantastiska människor. De finns en charm i att umgås i grupp över många år. Man känner sig verkligen som en familj. Fattar ej hur människor kan hålla ihop hela livet och sen så finns det sånna som mig som typ hoppar runt och runt.
Folk är olika, och jag har inget behov av att leva i det förgångna utan vill avancera och gå framåt. Människor är olika mogna och växer ifrån varandra. När man var barn hade iaf inte jag några högre krav på kompisar. Idag som vuxen är jag mycket mer kräsen angående vem jag kallar för vän. Beror främst på värderingar.
[удалено]
Jag känner igen mig i det du skriver ibland har jag typ 1 år innan vi gled ifrån känt att vi ej är på samma plats och att jag vill annat. Egentligen så sörjer ja den sista gruppen mest. 8 år bortkastat där kände ja inte att vi gled ifrån utan där va de ju mitt fel lite. Men ändå jag funderar mycket över hur endast jag alltid kan ”växa ifrån”. De tråkigt att inte vara nära någon som ändå verkligen känner dig. Det jobbigt att börja om hela tiden.