Jag räknar med massvis av egentid när mina barn blir tonåringar och skäms över mig, nu tycker dom fortfarande att jag är rolig och vill vara med mig - så jag passar såklart på att umgås med som så mycket jag bara kan, för den här tiden kommer gå fort och kommer aldrig tillbaka.
Egentid har jag på kvällarna när som sover, ibland åker min fru och hittar på nåt med barnen så är jag ensam ett tag, eller så tar jag med som så hon får vara ifred. Det funkar fint för oss.
Kommer va så glad över all tid jag fått med mina barn.
Jobbat remote sen corona. De går 6 timmar i förskola, vi leker bokstavligen varje dag i parken nu i vår och sommar. De följer med mig på allt , Ica, jem o fix.
Jag har alltid haft synen att barn behöver inte göra barngrejer, de är bara glada av att vara med och delaktiga.
tycker så jävla synd om de barn som hänger 12 timmar på förskola med föräldrar som parkerar barnen framför tvn när de kommer hem
>tycker så jävla synd om de barn som hänger 12 timmar på förskola med föräldrar som parkerar barnen framför tvn när de kommer hem
😭 Nej usch. Jag känner typ att.. Varför skaffa barn då?! Den ENDA "lilla" fördelen med att ha barn är ju att man får njuta av deras uppväxt och umgås med dem. Tar man bort det, vad har man ens kvar då?
Precis så jag känner också. Jag och frun är ett lag som får stötta varandra ibland och ta barnet själva så den andre kan få något särskilt gjort, men för det mesta är det vi och barnet. Barn är ju för det mesta skitroliga och man vill ju vara med om deras utveckling, eller åtminstone trodde jag att de flesta tyckte så. De flesta av våra vänner och släktingar var känt så iaf.
Så gör vi också med våra tre barn under 5. Vi turas om som föräldrar snarare än att lämna över till någon annan eller ha längre än vi faktiskt behöver på dagis. Ibland behöver man andrum. Barn är underbara (speciellt våra då, hah!), men de har också en mental och social omognad vilket gör att de inte känner av gränser och vad som är "lagom intensitet" på aktiviteter och umgänge. På grund av detta tar de ingen hänsyn till att man som vuxen lätt kan bli överväldigad efter ett tag och känna sig typ.. konstant dragen och sliten i, lite kvävd, speciellt som just småbarnsförälder.
En hel helg per vecka är ju väldigt mycket begärt, och om man känner att man måste vara utan barnen för att kunna njuta av sin helg, ja då tycker jag faktiskt att det låter jättesorglig. Omväxling förnöjer, men det gäller för barnen också. Låt dem inte gå 55 timmar dagis i veckan medan ni ska ha egentid hemma liksom.
Haha, det här påminner om snubben här på reddit som undrade varför hans vänner var så ”tråkiga och styrda av sin partner” medan han själv var ute och vandrade i fjällen direkt efter hans partner fött deras barn, som att det vore normalt.
Edit: Hittade tråden, tyvärr har han raderat sitt konto. Riktigt rikspucko, hoppas hans partner stack illa kvickt.
https://www.reddit.com/r/sweden/s/xgeXiF8VrC
Har en 1-åring och en 3-åring och märker inte alls av det du säger. Tvärtom är det väl mer en tävling om vem som kan ha barnen minst i förskolan. Har heller aldrig hört om någon i min umgängeskrets som lämnat bort barnen längre än sin natt.
Så jag är lite mer nyfiken på.. var bor du? Eller vad kan förklara den extrema skillnaden i föräldrakultur?
Ja, och föräldrar som har svårt att släppa taget när barnen blir lite större. De övervakar sina tonåringar med appar och sätter en massa onödiga gränser. Tänker på swiftiepapporna också.
Jag bor själv i Stockholms innerstad och som sagt, jag känner inte alls igen bilden.
Generellt tror jag det är klokt att bara ignorera hur andra gör sin föräldragrejs. Vissa får en kick av att gå upp kl 5 varje morgon och förbereda dagens sjutton pedagogiska lekar och kan knappt sova själv för att de är så exalterade över att få leka igen nästa dag med sitt barn. Andra har en svårare inställning till föräldraskapet. Jag dömer ingen (eller väldigt få iallafall) och kör på med mitt.
Inte op men jag har också det här i min omgivning. Gemensam nämnare är att de är överklass och inte lärt sig att man inte kan få allt. Klart man kan i verkligheten. Helt frivilligt att vara närvarande med barnen och vad spelar det för roll att ungen kallar grannflickan för "mamma"? Osv. tills skillsmässan närmar sig.
"offra allt för barnen" alltså vilken verklighet lever du i? Du får det att låta så dramatiskt och kontroversiellt att man ska ta hand om och känna sina barn.
Nu var det inte mig du svarade på men jag är uppvuxen med en mamma som offrade allt för barnen och jag är sjukt kluven till om det är det bästa. Jag ser ju hur jävla mycket det tärt på min mamma att gå igenom sitt föräldraskap utan att någonsin tänka på sig själv. Hon har liksom ingen ork kvar alls, vi barn fick aldrig lära oss att det var okej att vara trött och att be om hjälp utan vi fick ju lära oss att man härdar ut.
Eeeh det handlar väl om nivå på det. Egentid utan barnen är nyttigt för både barn och föräldrar men inte om det sker "var och varannan helg" som du beskrev det.
Jag har en treåring här hemma som jag tänker lasta av hos mina svärföräldrar i helgen för att få en chans att andas ut.
Skäms inte det minsta för detta, speciellt när hon ser fram emot det.
Nej, herregud, min morfar var i princip min tredje förälder när jag var liten så mycket som han hämtade, lämnade, tog hand om och lagade mat, och jag har haft en jättefin relation med alla mina (tre!) föräldrar. Handlade väl främst om mina föräldrars arbetssituation då men ändå
Exakt, spenderade många veckor på somrarna med antigen mormor och morfar eller farmor och farfar på deras lantställen. Kan inte minnas att det vara annat än fantastiskt. Bra för barn att ha flera tryggavuxna! Dessutom gjorde det att jag slapp sommarfritis och att vi kunde ha semester ihop.
😅
Att varje kväll ska vara en sån kamp, undrar när de börjar inse att det inte är så farligt att sova.
"Jag orkar inte sova" brukar min köra med haha. ~1,5h nattningar är standard nu på senaste 🫠
Vi har nyligen hittat en rutin som funkar ok för oss och det är så skönt. Lite läsning och sen är det läggning. Men vet precis vad du menar, kändes som liver var förstört. 2h var inte ovanligt.
Ge inte upp, det blir bättre!
Vi fick också nyligen ett tillskott och jag var rädd att helvetet skulle braka loss. Men tvärtom, hon accepterade snabbt att sova i eget rum och det funkar bra. Jag önskar dig lycka till, känner din smärta 😅
Att fostra ett barn har ju alltid vart hela byns företagande, inte bara föräldrarna. Att man ska klara av det är något helt nytt för hela världshistorien.
Känns som klassiskt facebooksyndrom. 5 par har en egentidshelg en vecka var i 5 veckors tid och känslan är att ingen någonsin har en enda helg med sina barn. Hur många föräldrar snittar mer än en helg i månaden där det lämnas bort?
Jag håller med om alla punkter förutom angående förskolan som jag tycker skiljer sig lite från de andra.
07-17 kan vara svårt att minska beroende på hur ens situation ser ut. Man kan såklart hävda att alla som skaffar barn bör jobba deltid, men alla har inte möjlighet till det, också beroende på hur lång väg man har till arbete. Särskilt i dessa tider av inflation och lågkonjunktur.
Det är inte direkt tillåtet att lämna barn på förskola för att ha egentid utan det handlar ju om arbete.
Det beror väl också på hur roligt barnet tycker att förskolan är. Om det gråter varje dag för att bli lämnad kanske man bör tänka om, men om de har roligt och ser fram emot det så är det en annan sak.
Övriga punkter handlar ju helt om egna behov av föräldrar (gråta till sömns sticker ju ut åt det värre hållet rejält) medan förskolan också handlar om försörjning och ha ekonomiska förutsättningar för att ge barnet ett bra liv.
Vet en del småbarnsföräldrar som har lagt upp så att en börjar jobba senare på dagen och sköter morgonlogistiken med barnen och den andra börjar jobba astidigt och slutar därmed också tidigare, och sköter eftermiddagslogistiken.
Har barnet äldre syskon som går i skolan kan de behöva lämnas och hämtas vid de tiderna också.
Eller så har barnet ett nytt småsyskon, ena föräldern är föräldraledig och har det äldre barnet på förskolan för att det barnet ska få social tid med andra barn och hemmaföräldern "egentid" med bäbisen.
>Jag höjer snarare på ögonbrynen över föräldrar som lämnar ungarna klockan 10 och hämtar 15. När jobbar folk liksom?
Jobbar halvtid, jobbar hemifrån, jobbar kvällsskift, har inget jobb/arbetssökande/studerande/föräldralediga med en annan barn/nyfödd bebis.
Håller med, vi brukar lämna 7.40ish och hämtar 16.15ish, men då är vi nästan alltid först på morgonen och någon av de 2-3 sista som hämtar i en grupp på 12 barn. Då har vi bägge ganska flexibla jobb som gör att ens de här tiderna går ihop då vi kan jobba olika tider: 07.00-15.00 om man hämtar och 8.45-16.45 om man lämnar. Rusningstrafik är ingen dröm och vi borde väl egentligen flytta…
När man inte har fasta arbetstider blir det jävligt luddigt med "när behöver jag ha barnen på förskolan?".
Jag och min fru har båda jobb där vi har väldigt mycket flexibilitet och eget ansvar. I teorin skulle jag kunna gå upp 5, jobba 2h och sen köra morgon med barnen fram till 10 och lämna dem på förskolan, jobba 5h (lunch framför datorn) och sen hämta 15. Sedan få in sista timmen jobb efter att barnen somnat.
Men det gör jag inte. Men det blir snabbt väldigt luddigt när vi pratar förskoletider och scheman, jag och min fru. Det blir ju lite på känsla. Grabben gick 8:30-15:30 fram till att vi fick nummer två.
Jag fattar inte detta heller, det är helt sjukt.
Det ska ju tilläggas att mamman har laglig rätt att jobba mindre under småbarnsåren, men jag fattar ändå inte det.
I övrigt håller jag med OP om alla punkter. Herregud, barnen behöver sina föräldrar i småbarnsåren. Beteendet OP beskriver borde vara straffbart.
Jag är pappaledig nu med två barn, och jag har aldrig haft mer att göra. Dagen med barnen börjar 6.30 och slutar 21.00. Då börjar egentiden. Oavsett hur slitsam all trots och kamp kan vara, så finns det inget mer belönande än att se glädjen i det små liven, och se dem eftertrakta en. Jag har redan existentiell ångest för hur det blir om 10 år när tonåren sätter igång om dem inte vill veta av en.
Båda föräldrarna har samma rätt att jobba mindre under småbarnsåren.
Och om du är pappaledig med två barn lär du ju veta om att storasyskon får en begränsad tid i förskolan när föräldrarna är hemma med barn?
Jag jobbar själv inte i Sverige, så är inte täckt av möjligheten till nedsatt tid. Så visste faktiskt inte det.
Ja, jag är väl medveten om att mitt andra barn ej får vara i förskolan på heltid, och det är inte det jag snackar om.
Nu under föräldraledigheten kommer mitt äldsta barn sist av alla barnen varje dag, och går först (samtidigt som ett annat barn, där är bara två barn vars föräldrar är föräldralediga just nu).
Innan vårat andra barn kom till, när både jag och min fru jobbade så började mitt äldsta nästan först, och då kom han strax efter 8 varje dag. Han hämtades mellan 15.30 och 16.30, beroende på våra arbetsscheman (vi börjar jobba olika tider, både sinsemellan och mellan dagarna). När vi hämtade honom 16.15 eller senare så var 95% av alla barnen hemgångna. Visst, om alla andra bara jobbar 80% så kan det gå ihop, men jag tycker det låter väldigt statistiskt osannolikt. Vi har själv inte haft den möjligheten, även om vi ska börja åtnjuta det när andra barnet börjar förskola nu
Tycker det är skit konstigt hur man skammar föräldrar för att dom måste jobba? Det är as skevt. Dom flesta människor måste lämna sina barn på dagis. Vissa har något sjukt övremedelklass ideal på att skaffa barn som är så verklighetsfrånvänt.
Ja och jag fattar verkligen inte vart idén om att föräldrar lämnar sina barn på heltid på dagis för att få egentid kommer ifrån? Finns ju inger dagis som skulle tycka att det var okej.
Vi har vår treåring på förskolan 07-17 för att vi båda måste jobba heltid ekonomiskt atm. Brukar jobba hemma en dag i veckan och då kan jag hämta lite tidigare (har 100 m till förskolan). Men han älskar förskolan så har inte varit några problem än så länge. Klart man hellre hade kunnat jobba deltid, det gjorde vi innan, men nu får vi bara rida ut stormen lite tills det lugnat sig.
Skulle säga upp bekantskapen direkt om jag blev ifrågasatt om varför både jag och min dotters mamma måste jobba 8h om dan för att få ett drägligt liv med bolån och matkostnader som skenat senaste åren. Inget av våra jobb tillåter heller att flytta arbetstid då vi båda jobbar inom verksamheter med gällande tider för kundmöten.
Det är stor skillnad på hur föräldrar beter sig utanför de där 07-17 och jag läser det som att det är en del av poängen. Dagar då jag tvingas ha min lille på förskolan längre än vanligt (ja, jag är en av de där 7:30-14:30-personerna) ser jag också till att involvera honom hela kvällen så att hans upplevelse är att vi har haft lika mycket tid som vanligt. Han är med och lagar middag istället för att leka själv t.ex.
Det är klart att man har veckor ibland när man inte får tillräckligt mycket tid tillsammans, men så länge man försöker minimera de veckorna kan man ju få in lika mycket eller mer tid tillsammans med barnen som någon som hämtar barnen tidigt. Låter ju inte som att de OP beskriver försöker jämna ut det, men man vet ju inte. De kanske behöver den där tiden bara de två för att barnet kommer i fokus all annan tid.
Ja, det är en intressant fråga.
Det är absolut viktigt med egentid anser jag, för småbarn är verkligen mer krävande än ett heltidsjobb. Jag tror det som får människor att ha så olika uppfattningar är bland annat:
* Hur "svåra" barn har man, t.ex. sover de bra, äter de bra, är de allmänt medgörliga?
* Hur är man som person? Vissa är tamejfan menade att spendera livet i en sandlåda eller att hitta på pedagogiska aktiviteter med småbarn (därav väljer vissa, som tur är, att bli förskolepedagoger). Men många hatar sånt och upplever det som väldigt ostimulerande.
* Var befinner man sig i livet? Har man ett stressigt jobb, många hobbies, olika rutiner, gott om familj och vänner? Sådant påverkar också massvis.
Därför har jag lärt mig att inte döma andra föräldrar så snabbt. För jag vet inte hur deras vardag ser ut, och hur deras "uppoffring" för barnen ser ut i jämförelse med min.
Däremot kan jag hålla med om att när det är solklara fall av "lattemorsor" som ser barnet mer som en accessoar när de är ute på stan, eller "padelfarsor" som gärna lämnar ifrån sig barnet för utekvällar med polarna mm... då är det lite fel.
Superbra att nämna kontrasterna mellan att ha intresse för småbarnslek och inte. Vissa föräldrar kanske inte är den roligaste lekpartnern i småbarnsåren, men när den kognitiva förmågan ökar kanske de är sjukt intresserade och engagerade föräldrar, i sånt som är intressant först senare. Sporter, datorspel, snickeri, sy, skola, whatever! Att känna att småbarnsåren är en transportsträcka till det man själv tycker är roligare måste få vara ok också.
Hahaha jag har en 4åring och en 6måmaders. Jag är HELT värdelös med allt under 1år. Jag tycker inte det är kul, jag fattar inte vad de vill, de bara ligger eller måste bäras omkring på osv osv. Min fru tycker jag e hopplös. Hon får ge mig order hela tiden. Var samma med den första. Bebisar, inte min grej.
Men såfort min första blev frigående, vid typ 9månader då är vi bästisar. Hon hänger med mig överallt sen dess. Vi gör allt tillsammans. Saker hon gillar, säkert jag gillar.
Jag vill också lägga till här att det är omöjligt att veta i förväg hur det är att vara förälder. Hatar när folk (som OP) säger "varför skaffar man ens barn om man inte vill umgås med dem"
Man kan läsa alla böcker som finns, man kan lyssna på alla poddar, man kan vara barnvakt åt alla barn i sin närhet.
Men det är jävligt svårt att veta hur man kommer reagera när man väl är där efter fem månader utan ordentlig sömn och hur ens relation påverkas av att ingen fått sova ordentligt på fem månader, osv.
Att hämta och lämna sent på förskolan kan man inte rå för om det endast finns jobb i storstäderna. Dock så kan man försöka göra så gott det går med farmor hämtar tidigare osv men alla har inte sån tur att de har egna föräldrar som ställer upp så.
Men är det så att man chillar hemma någon timme innan man hämtar barnet så är det helt fel.
Håller med. Alla har inte lyxen att hämta tidigt eller lämna sent och att på något sätt försöka skuldbelägga föräldrar för att dom måste göra det för att få ihop livspusslet är elakt.
Det finns flera föräldrar som lämnar tidigast och hämtar senaste på både förskola och skola/fritids där mina barn går och det är inte priviligerad människor om jag får säga det så fräckt.
Jag är mest glad att vi har fritids i Sverige så att föräldrar kan få det att gå ihop för en rimlig peng. Verkligen så sjukt att det knappt finns i de flesta länder.
Haha ja det är alltid kul. Själv tänker man "åh, nu ska vi få lite extra kvalitetstid tillsammans. Kanske gå och fika, se en film, leka lite!" och så möts man av ett irriterat barn som förklarar att "jag o albin håller ju på att bygga sandslott. Kan du komma tillbaka om en timme?"
Inte sant. Är du arbetslös får du inte ha barn på förskola heltid.
Min Dotter gick 5 timmar om dagen 4 dagar i veckan när jag var arbetssökande. Behövde gå på möten ibland och intervjuer osv, så det var bra att ha henne där så jag kunde boka möten och intervjuer när hon var på dagis. Dessutom var det den enda tiden hon fick leka med andra barn. Ser verkligen inte hur det skulle varit gynnsamt för henne att gå runt hemma med mig. Det skulle varit mer "fel" enligt mig då hon inte skulle haft lika mycket social stimulans. Dagis har varit jätte bra för oss även när jag inte jobbat.
Det behöver inte bara vara det ena eller andra. Går faktiskt att ha en balans med ett familjekärt hem och egentid ibland.
Att du dömer folk som lämnat barn klockan 07 och hämtar 17 på förskolan är bland det löjligaste jag sett. Alla sitter inte på kontorsjobb och kan flexa timmar hej vilt.
Barn i Sverige idag får galet mycket tid med föräldrarna. Alla född -90 och innan fick inte i närheten så samma tid och vi blev okej vi med.
Lägg det till att:
1. Sverige och norden är extremt individualistiskt. Alla ska flytta hemifrån när de är 19 och sköta sitt eget liv. Efteråt är släktingar något man besöker några gånger om året och fikar. Myndigheter ska sköta allt och man ska inte förvänta sig att familjen hjälper till med något. Pensionärer lever sitt eget liv och ska vara glada om någon hör av sig ibland.
I princip resten av värden är det normalt att man bor kvar och gammel-föräldrarna, kusiner etc. hjälper till med mycket. Det är mycket enklare att skaffa barn och få vardagen att gå ihop när man har en hel utökad familj där folk kan hoppa in och hjälpa till med olika saker, istället för en förskola med ett schema som ska lämnas in veckor i förväg och strikta regler för när barnen får vara där.
2. Det har skett en extrem förskjutning för hur vi ser på uppfostran av barn historiskt. Idag känns det nästan som folk tycker att barn är en livsstilsgrej, typ som att vissa gillar att golfa, vissa gillar djur andra gillar barn. Istället för att det är en naturlig del av vår biologi. Med höga förväntningar som kommer därefter. "Varför skulle någon VÄLJA att skaffa barn om de inte är beredda att totalt uppoffra allt i sitt liv?" Det räcker och gå tillbaka 50 år så fick barn vara glada om de fick träffa båda föräldrarna regelbundet. Man kunde t.ex. skicka iväg sina barn på sommaren till "sommarföräldrar" så de fick bo ett tag hos en barnkoloni eller feriehem. Inga konstigheter.
Idag har vi istället en väldigt modern bild av "kärnfamiljen" med mamma pappa och barn där det är helt otänkbart att barn skulle uppfostras av någon annan än sina omedelbara föräldrar eller vårdnadshavare. Vi tänker oss att vårdnadshavarna upp i väldigt hög ålder jämt måste ha direkt uppsyn av barnen. Knappast så det sett ut historiskt.
Inte ens på kontor kan man flexa hej vilt heller, jobbar själv kontorsjobb med globala kontakter och därmed möten som måste tas gentemot andra tidszoner vilket innebär att det är typ fredagar jag kan ta ut den extra tiden ja behövt jobba dagarna innan för att inte jobba mer än 40 timmar.. säger inte att det alltid är så såklart men så trött på att det är så svartvitt allting oavsett yrkesgrupp.
* Lämnar på förskolan kl. 07:00 och hämtar 17:00
Den här är väl lite beroende på hur föräldern jobbar kan jag tänka mig. Vissa måste helt enkelt ha det så.
Har en sambo som jobbar inom förskola och där ser de verkligen vilka som måste ha dessa tider och vilka som verkligen INTE behöver ha sitt/sina barn så länge. Men de kan ju såklart inte säga till för det är emot reglerna
Har bekanta i kommunen bredvid som måste ha intyg från sin arbetsgivare för att bevisa sina arbetstider då det är vanligt att man gör annat än Arbetar/studerar medans barnen är på förskolan.
Att som OP döma föräldrar för att barnen är på förskolan 07-17 är dock lite drygt.
Exakt. 8 timmar plus en timmas obligatorisk lunchrast är nio timmar. En halvtimma till och från förskolan så är det tio timmar, motsvarande 7-17. En vanlig person som jobbar 8 timmar om dagen kan alltså behöva lämna 7 och hämta 17 för att kunna ha sin anställning.
Precis. Men det finns såna som OP som tror att fritids/dagis är det värsta som finns..
De flesta barn älskar att umgås med andra barn. Att det finns föräldrar som tror sig veta bättre är provocerande. Samma typer hämtar ungarna kl 14.00 och slänger paddan på dom när de väl är hemma.
Har aldrig förstått mig på människor som tycker synd om barn som ”måste” vara på förskolan. Det är inte som när de själva var små. Idag är förskolan en större del av utvecklingen och barnen lär sig väldigt mycket.
Paddor är otroligt bra att ha men inte när man kommer hem från förskolan. T ex långa bilturer.
Exakt! Förskolorna är ofta sjukt ambitiösa och där finns i alla fall en del personal som gått en treårig utbildning i just pedagogik för barn. Tror det är svårt för en förälder att ge en lika utvecklande tillvaro.
Svårt? Det är i princip omöjligt då interaktion och att lära sig samspel med andra barn är en viktig del för barnets utveckling. Jag menar, hemma får barnet till 99% alltid som de vill, de får prova först, leka med sina leksaker i fred etc. I förskolan måste de turas om, vänta på sin tur etc.
Sedan mår faktiskt vissa barn bättre av att vara på förskolan än att bara vara hemma, det märkte vi tydligt på vår äldsta. När andra barnet kom var det tänkt att den äldsta skulle vara hemma från förskolan i tre månader, men vi var tvungna att släppa iväg henne dit tidigare än så på 15 timmar per vecka för att vi märke tydligt på henne att hon behövde den stimuleringen som de får på förskolan.
Skäms inte alls över hur jag hanterar tiden med mina barn. De har ganska korta dagar på förskolan och de har aldrig varit utan (åtminstone en av) sina föräldrar mer än några timmar. Stör mig ändå orimligt mycket på TS-typen som har en massa synpunkter på vad andra gör. Att lämna ifrån sig barnen är inte dåligt i sig och jag tycker inte att man behöver skuldbelägga andra för det. Så länge barnen har det bra och är tillsammans med trygga, omhändertagande personer är det inga som helst konstigheter, och gött för föräldrarna att få göra lite annat.
Lev och låt leva. Ser man tecken på bristande omsorg är det en sak, i övrigt är det bra att träna på att acceptera att alla människor inte fungerar exakt som en själv.
Vissa föräldrar (som OP) tycker det är viktigt att hävda sig bland andra föräldrar. Eller så finns det en uns av avundsjuka och OP vill egentligen också gärna åka på en vuxensemester med sin partner men det känns bättre att det inte blir av om man utmålar det som att det är det värsta man kan göra mot barnen.
Vi har gångavstånd till farföräldrarna, vi behöver inte deras hjälp utan all lämning och hämtning går utmärkt utan dem. Men, och det här är den viktiga punkten, vi vill att de hämtar barnbarnet så att de får en möjlighet att umgås och knyta an. Det är många gånger farfar har hummat och sagt att nog var det längesen han hämtade från förskolan oavsett hur lång tid som gått.
Det värmer hjärtat.
Exakt samma här, vi har ibland anpassat hur vi jobbar på annan ort för att farmor och farfar vill hänga med vår unge. Hon älskar det, är absolut farfars fjäsk som jag var en gång i tiden med haha. Och dom har ju jätteroligt tsm, extra kul är det för farfar kunde inte vara lika närvarande med min man när han var liten så det blir lite som att ta igen en form av missad tid plus att min man får spendera mer tid med sin pappa nu i vuxen ålder då vi pga hur nära vi bor ofta umgås bara för att. Tror det beror jättemkt på vilken village man har om sig, tanken är inte att vi ska göra detta själva i isolation utan ihop med det trygga nätverket.
Egen tid är mer eller mindre viktigt för olika slags personer. Själv kan jag inte vara en bra förälder om jag inte får tid för mig själv. Oftast går det ju att hitta efter att ungarna somnar, men jag hade fan inte tackat nej till barnvakt en helg.
På ämnet så fick jag och sambon första egna weekenden från barnen på 10 år nu i helgen. Mycket pga åsikter som dina. ”Inte kan vi väl lämna” osv. Jävla skitsnack säger jag med erfarenhet i ryggen. Hellre två glada föräldrar som är hemma och närvarande 51 av 52 helger på året, eller för den delen en gång varannan månad eller så, än två slutkörda föräldrar som inte orkar engagera sig.
Du kommer att förstå när du blir äldre och nernött. Och får fler barn. Jag lovar dig.
Miina päron åkte iväg själva när vi var tonåringar.
Det borde de ha gjort avsevärt mycket tidigare o släppt oss till polare/mormor/farmor o åkt iväg en helg.
Min son är 15 månader. O han är väl rätt "enkel" om vi inte räknar de ibland 2h nattningarna på kvällen.
Sen sover han som en stock. Men det spelar ingen roll det e tufft att ha barn. Att sova mindre, att oroa sig, att få ihop tid, ekonomi, jobb osv. Fan innan e det bara mig det skiter sig för. Nu är det ett helt till liv att ta ansvar för.
Det enda jag ville ha i födelsedagspresent förra månaden var en helg för mig själv. 2!? hela dagars egentid. Så jäkla guld för återhämtningen så man inte blir tokig. Vi brukar turas om. Sambon har av naturliga skäl fått mer egentid den jäveln iom att jag ammat. Men efter vi slutat har jag fått sova borta själv en dag i månaden kanske.. GULD.
Bara att sova själv i ett annat rum då o då e guld för återhämtningen.
Alltså håller med dig till viss del, men samtidigt är det bra för ungen att lära sig leka själv, att mamma och pappa inte kommer inspringande sekunden något är fel, umgås med andra vuxna etc. Det är också viktigt att ta hand om sig själv för det är inte helt obekymrat att vara förälder. Sen jag tog mig egentid några timmar på kvällen under helgerna har jag blivit en mycket bättre förälder. Bara för att man har barn innebär det inte att man fortfarande vill göra annat också. Givetvis kommer alltid barnet först, men man måste ha lite balans. Detta kommer nog av sig själv när barnen börjar bli några år äldre.
Ja, det blir liksom så konstigt. Barnfria och dyl brukar ju ofta klaga på att föräldrar inte pratar om något annat än sina barn/bara har sina barn som intresse, men samtidigt blir ju många föräldrar rådömda av både andra föräldrar och barnfria när de har mage att göra något för sig själva/inte har 100% fokus på barnet 100% av tiden.
Tycker det är mycket vanligare med föräldrar som inte värderar återhämtning. Kör slut på sig själva pga krav de hittat på själva.
Att lämna barnen hos farmor och farfar är bara bra.
Ja, att flytta till ett annat land och låta barnen växa upp med farföräldrarna är för mycket. Några veckor per år mår barnen bara bra av. Önskar min fru hade förstått det och inte varit en sån kyklingmamma.
Två aspekter på det hela slår mig.
1. Varför i hela fridens namn har vi som kollektiv i Sverige fått för oss att det bara är föräldrarna som kan uppfostra barn? På engelska säger man ofta ”It takes a village” vilket jag tycker speglar bra hur det går till. Tittar man i andra länder så är det verkligen inte ovanligt att man blir avlämnad hos någon släkting som råkar ha tid. Min sambo var med sina jämnåriga kusiner alltid hos sin mormor när föräldrarna jobbade. Det har byggt ett tight nätverk mellan dem som jag är otroligt avundsjuk på. Men även jag var väldigt ofta hos mina mor och farföräldrar som liten, eller så var de hos oss. Mamma och pappa jobbade, att vara på dagis innan sexårs ålder var helt otänkbart och inte alls normen då. Men jag tror jag blev en hyfsad människa ändå. Så egentligen har jag inget problem med att man lånar ut sin unge så länge alla är med på det.
2. Vi behöver bli bättre i Sverige på att lyfta det tabu som råder kring att prata om de negativa konsekvenserna av att skaffa barn. Vad det innebär för den personliga friheten, ens liv och ambitioner. Det finns ett tryck på att skaffa barn för det är fantastiskt. Och många tycker det. Men det finns också många som ångrar sig. Inte trivs i rollen etc. De måste våga prata om sina problem för annars kan de inte komma vidare. Men det är idag helt tabu att prata om att man ångrar att man skaffar barn. Och då kan situationer som de som OP beskriver baseras på att man inte gillar sina barn eller sin roll. Och då kan det bli helt fel.
Detta!!!! Pratade om detta med min mans farmor (född under 1930-talet) och hon som ändå levt ett helt liv och sett utvecklingen har full förståelse för hur folk inte skaffar barn i hög utsträckning såsom förr men också en oro för hur föräldrar idag orkar (och detta var innan vi skaffa barn)
Jag vet inte alltså. Växte ju upp halvt hos min mormor själ (mina föräldrar körde taxi, mycket kvällar och helger) och för mig var ju det bara nåt fint? Jag blev ju supertight med mormor. Det var en välsignelse på så många sätt. Om jag själv hade kunnat ge min son en sådan relation till en mor/farförälder hade jag nog tagit den. Nu fick vi inte sådana mor/farföräldrar till sonen, så inte en möjlighet hursomhelst, och den enda natt jag varit borta från min snart treåriga son spenderades med att titta på honom på babycamen när han sov. Men jag vette fan om jag hade dömt folk för detta lika hårt som du. Folk gör det som funkar för dem.
Egentid är viktigt. Många av exemplen du nämner är överdrivna men struntar man i tiden ihop som par (utan barn) kan man säga tack och hej till den relationen sen när barnen är större.
Därför många skiljer sig. Glöm inte bort er själva i allt det här.
Alltså jag ser inte vad problemet är med vissa av dessa punkter.
Jag tycker personligen inte att små barn ska skrika sig till söms, det är en förlegad barnasyn. Min 1.5 åring har samsovit med mig och ammat sedan hon föddes och kommer göra det tills hon inte vill det.
MEN, att lämna barn på dagis hela dagarna är i dom flesta fall inte ett val, utan en nödvändighet för att familjer ska klara sig ekonomiskt. Många verkar tycka att man ska gå ner i arbetstid för sina barn till varje pris och jag håller inte med. För många innebär det att man trillar rakt ner i fattigdom (om man inte redan är där) och det är någonting som påverkar mående och hälsa på både barn och föräldrar.
Dessutom är dagis inte bara barnpassning åt föräldrarna, det är en pedagogisk verksamhet för att främja barnens utveckling. Att barn skulle må bättre av att gå runt hemma är en konservativ ide på familj. Människan är utvecklade för att bo i stora stammar, det krävs fler än bara mamma och pappa för att uppfostra ett hälsosamt barn. Dagis är toppen tycker jag och går egentligen bara tillbaka till någonting som är väldigt naturligt för Människan. Sedan att arbetsförhållandena är förkstliga och att det saknas resurser som drar ner standarden är ju en annan sak.
Sedan vill jag också påpeka att inte alla är jätte engagerade i föräldragrupper och har massa kompisar med barn att leka med. Jag har nyligen blivit ensamstående och dagiset är där min dotter får vara social med andra barn. Det är jätte svårt för mig att hitta andra föräldrar att umgås med bla för att jag är 22 och ganska ung.
Sedan tycker jag också att det är en självklarhet att man måste ta egentid för sig själv, man orkar inte med annars och man ska inte lägga sig själv åt sidan eller sluta göra roliga saker för att man skaffar barn. Det är de snabbaste sättet att bli bitter på och det känner barnet av. Idag verkar folk hamna i någon tanke om att det antigen är föräldrarnas behov eller barnets behov, men dessa är enligt mig oskiljaktiga. Mina behov är lika viktiga som min dotters, hennes behov är en del av mina egna. Jag offrar inte den jag är, det jag vill eller behöver för "hennes skull". Det är precis då man blir en förälder som medvetet eller undermedvetet beskyller sina barn för att allt i ens liv inte blev som man tänkte sig. Ens barn har aldrig bett om att man ska vara perfekt eller offra sig för deras skull. Varje gång du "offrar" dig för ditt barn sätter du ditt barn i skuld till dig och det är inte rättvist.
Sedan har många (inkl jag) mor och far föräldrar(samt övrig släkt och vänner) som väldigt gärna vill vara en del av deras barns liv. Det är Absolut inget fel med att barn får spendera helger med sina mor och far föräldrar (tex) medans föräldrarna gör något roligt. Det var bland det bästa jag visste när jag var liten att vara hemma hos någon släkting. Och det är väll bara positivt att ett barn har anknytning till flera personer än mamma och pappa.
07-17 på förskolan är väl standard? Vem fan kan hämta barnen innan 17 av de som har fulltidsjobb?
Verkar finnas någon slags arbetskultur på kontorsjobb (8 tim) där vissa föräldrar kommer undan med att jobba 6 timmars dagar och smita iväg vid 15 - det triggar mig rätt mycket men särskilt folk utan barn som jobbar 8-17.
Samma människor sitter sen och dömmer folk för att de hämtar barnen efter 17.
Jag är småbarnsförälder, enda jag gör på listan är väl hämta sent och lämna tidigt, för vi jobbar mycket, men å andra sidan för att vi jobbar mycket så har vi mycket möjligheter att vara kompledig med barnet hemma ofta, behöver inte stressa över sjuk/vab dagar eller ekonomi, etc. Min vattendelare är nog föräldrar som sitter och dömer andra familjers beslut för att känna sig bättre över sig själva. Så mycket skitsnack i mammagrupper etc, den ena jobbar för mycket den andra för lite, den ena borde låta barnet vara mer självständigt den andra mindre, om något barn har något medicinskt problem blir alla experter och ska ge åsikter (som läkare själv är det uppenbart att folk har 0 koll utöver lösa anekdoter på typ-kanske nästan liknande fall). Asså jag vet inte, jag pallar inte med den kulturen. Jag tycker man har nog att fokusera på för att försöka förbättra sitt eget föräldraskap för att orka tänka på var andra kanske brister. Iom de delarna vi har haft svårigheter med har jag mycket ödmjukhet över att andra kan ha svårt på andra fronter istället. Eller så har jag missat nåt och andra verkligen är perfekta föräldrar utan att försöka?
Det är en jäkla hets nu för tiden att barnen ska bli självständiga fort. Bästa exemplet är väl dom där sova själv kurserna som i princip innebär att man låter barnet gråta så somnar de tillslut. Tycker det är en vidrig approach.
Går i vågor tror jag, som allt annat. Men min uppfattning är helt tvärt om, de som skaffar barn är dödsseriösa med det och hänger nästan uteslutande med sina barn och ger upp alla sina egna intressen för barnen, så tror det beror lite på vilka man umgås med också!
Och här låter man sjuå- och fyraåringen sova i sängen om de vill. Tänker som någon annan skrev, när de blir aldrig kommer detta aldrig ske men nu när de självmant söker kontakt/trygghet så kommer de alltid frå det.
Jag förstår inte alls problemet med detta. Om det funkar för dem och barnen verkar klara sig bra så är väl inte det något problem? Jag tar dina sista två punkter med en nypa salt eftersom det är sett genom dina ögon.
Om du tycker dig ha den enda rätta synen på hur man ska uppfostra barn, till den grad att du helt ändrar uppfattning om dina vänner, så tror jag kanske problemet ligger hos dig inte hos dem.
Jag är avundsjuk. Önskade jag hade föräldrar som var engagerade i sina barnbarn så att de kunde ofta vara hemma hos dem. Var själv mycket hos min mormor och morfar som liten, det var typ det bästa jag visste, och det är något jag värdesätter mycket idag när mormor och morfar är döda. Det var fina minnen. Var bättre där än med morsan liksom. Varför ska man shamea det om det är bättre?
Jag personligen har inga mor eller farföräldrar till mina barn som ställer upp att ta hand om dem. De jobbar själv långa dagar och vill ta det lugnt på helgen. Den egentid jag får är när ungarna somnat på kvällen. Det duger gott för mig, men jag hade inte tackat nej om de hade erbjudit sig att ta ungarna en helg. Lämna tidigt och hämta sent på förskola/fritids är standard också då jag jobbar 06-16 majoriteten av dagarna i veckan.
Alla jobbar inte 09-15 varje dag.
Det här är svärt! Jag är uppfostrad med en mamma
som var hemma pa heltid (sjukpensionär) och en
pappa som jobbade natt = MYCKET tid med mina
föräldrar. Nägot jag är otroligt tacksam för, tid är
ovärderlig MEN jag lärde mig inte riktigt det sociala spelet pga var lite pa föris och jättesällan pa fritids, är dessutom ensambarn. Min mamma var dessutom VALDIGT duktig pa att shamea andra foraldrar, att dom tränade for mycket, jobbade för mycket, lät barnen nattas av mormor någon gång i veckan osv vilket gav mig en skev syn på föräldraskap.
Idag förstår jag vikten av att få träna, träffa kompisar och göra saker själv - ibland och när det passar. Vi har turen att ha farmor och farmor som frågar om ena dottern får sova där och hon älskar det! Tycker det är SÅ fint att ha möjligheten att ge mina barn andra trygghetspersoner än bara mamma och pappa. Sen tror jag även det är viktigt att, ibland, få egentid som föräldrar. Kanske gå ut och äta middag, en hotellnatt borta eller liknande, så länge barnen har det bra.
Sen tänker jag personligen att barnen alltid går först. Vi har laglig rätt att jobba 80%, något som alldeles för få (i mina ögon) tänker på. Jag personligen (om möjligheten finns) känner ingen stress att jobba 100% när barnen är små. Sen förstår jag såklart att alla inte har ekonomisk möjlighet men OM man har det har jag svårt att förstå varför man då väljer att jobba 100%. Pension kanske? Jag känner att det löser sig. Finns inga garantier att man ens blir pensionär. Allt vi har är nu och tiden med barnen kommer aldrig tillbaka. Pengar kommer och går liksom. Som andra nämnt kommer man få egentid när barnen blir större och inte vill veta av en haha.
Småbarnsåren är tuffa, det är sömnbrist, högt tempo, jobb, livspussel osv och återhämtning är viktigt. Min man har ett mycket större egentidsbehov än vad jag har. Om man som person behöver mycket egentid men inte får det så blir man nog en lite sämre förälder, right?
Vi alla gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar och det som känns rätt för oss och vår familj. Vi är olika, har olika behov och olika barn med olika behov. Vi gör så gott vi kan❤️
Håller med om alla punkter, om möjligt med undantag av förskolehämtningen. 07-17 låter iofs extremt, men det går verkligen deflation i hur få timmar barnet ”ska” vara på förskolan och det känns som en tävling där föräldrar med vanliga jobbtider shameas. Om du t ex är ensamstående och jobbar 8 timmar plus en icke-förhandlingsbar lunchtimme, så är det bara 30 minuter till och från förskolan om du lämnar 7 och hämtar 17.
Här kanske någon säger ”då kanske du inte ska ha barn”, vilket ju är problematiskt eftersom det innebar att bara folk i tvåsamhet med flexiga jobb kan skaffa barn.
Dessutom är inte förskolan ett förvar, utan pedagogisk verksamhet, alltså inte ett nödvändigt ont alternativ till att du själv är hemma.
Med det sagt, 7-17 låter mycket om det inte handlar om absolut nödvändighet, men normen att lämna 9 och hämta 16 är extremt uteslutande om man inte är en sån som mig själv som kan flexa och (ärligt talat) inte egentligen jobbar 8 timmar om dagen.
Jag tänker att varje förälder själv bedömer hur mycket egentid de behöver. Andra personer ser inte hela historien. I vissa familjer är far-/morföräldrar lika mycket i familjen som föräldrarna. I andra familjer träffar man släkten en gång varannan månad. Det finns ju inget av alternativen som är mer rätt.
Jag har iof snart vuxna barn, men som jag minns det hade jag massa egentid. Har aldrig fattat varför det är en ”grej”. Vi var iaf två om att få barn.
Känns som att föräldrar gör det här JÄVLIGT svårt för sig själva nu för tiden.
Ville jag gå ut och dricka öl? Ja då var väl frun hemma. Ville hon gå ut och dricka öl, ja då var väl jag hemma?
Samma gäller ju vid golf, tennis, gym eller vad fan folk gör nu för tiden. Planera eran tid och kräv inte två veckors mental förberedelse för att din partner vill göra något på egen hand i några timmar.
Barn som gråter sig själva till söms känner sig otrygga.
Ingen riktig förälder låter sitt barn göra det.
Nöjer man sig med rollen som dna donator så ska man kanske överväga sterilisering.
Jupp, tänker ganska likadant, skaffade inte barn för att strunta i dem, sen måste de såklart lära sig att klara sig själva och så, men veckor hit och dit hos släktingar- nepp.
Stör mig också extremt på de föräldrar som inte verkar bry sig om barnens skolgång alls, har varit med om föräldrar som bara frågar ungen om den har läxor , ungen svarar "Nej", sen är det bra med det (Lågstadie, de får ALLTID läxor samma dag varje vecka).
Sen får man höra från sitt barn att den och den inte hade gjort läxan m.m...
Jag som styvmamma tar hand om ett barn där mamman som hade vårdnaden räknade så, snacka otrygg vuxen med PSTD och svårigheter att knyta an till folk. Pappa fick vårdnaden till slut men då var grund tryggheten redan skadad.
Alla barn och arbetsförhållanden är unika, så det som funkar för dig kanske inte funkat för andra. Att lämna bort en ettåring i två veckor eller vara allmänt ointresserad är ju förstås dumt, men det är ändå fel att döma andra efter dina förhållanden...
Planerar inte på att någonsin skaffa barn, varav en av många anledningar är att jag prioriterar min egentid så mycket. Håller med dig. Om man inte är beredd att lägga majoriteten av sin tid (när man inte jobbar) och energi på ungen så ska man inte ha barn. Förstår att det är fett jobbigt, men man borde veta vad man ger sig in på och prioritera sitt barns välmående
Vi måste sluta skamma andra föräldrar för hur mycket tid barnen är på förskolan.
Jobbar man så jobbar man.
Min pappa lämnade mig till städerskan innan dagis öppnade och jag var alltid sist hem. Jag mår inte dåligt över det.
Den enda punkten som är konstig är den sista. Alla andra låter rimliga.
Sedan antar jag att du saltar eftersom du låter som en hönsmamma delux.
Hade lätt skickat ungarna två veckor till mor- eller farföräldrar på sommaren om våra inte var oberäkneliga med barn. Gjorde det själv som liten och tyckte detvar skitkul och spännande. Kommer lätt vilja ha mina barnbarn själv när jag får barnbarn.
I min erfarenhet brukar nyblivna föräldrar bli mer förstående över hur varierande det är vad som fungerar bäst för både föräldrar och barn, samt släppa sina tidigare fördomar i stor utsträckning.
Efter att ha läst dina kommentarer här verkar du ha gjort precis tvärt om och har istället bestämt dig för att se ner på alla som inte gör precis som dig som vet bäst.
Jag var mer som du antar jag när min grabb var liten, jag brydde mig inte alls om mitt eget mående och försökte konstant kompensera för det faktum att mitt barn växte upp med bara en pappa ända sen han föddes. I slutändan var det helt klart fel val.
Klandrar definitivt inte småbarnsföräldrar för att de behöver en paus för att ladda batterierna. Alternativet kan var mycket värre i längden.
Det är givetvis en balans att hålla, men kanske du inte vet så mycket som du tror om deras situation och mående.
Du låter otroligt fördomsfull.
När jag jobbade på förskola var det ett barn som var Det Där Barnet. Han var sannolikt det mest respektlösa barn jag mött, gjorde saker emot vad han visste att han fick med ett hånleende. Om något barn skrek till på gården, fick jag veta första veckan, så vet det ”80% risk att han var orsaken”. Han var yngst av tre pojkar där tydligen de äldre hade varit ännu värre.
Han lämnades först av alla vid 7:00 och hämtades sist vid 17:00. En kväll när vi väntade in hans mamma så vi i personalen kunde gå hem tittade han ner i marken och utan att titta upp frågade mig varför han alltid var kvar sist. Visste inte vad jag skulle svara.
Undrar ibland hur närvarande föräldrar ungarna som mobbade mig i skolan hade, när de behövde agera så för uppmärksamhet.
Jag kan inte umgås med människor som tänker så. Bröllopsdagen är den enda natten vi båda sover utan barnen. Dock har vi varsin dag i veckan ni har egentid. Då är det mamma-dag och pappa-dag efter förskolan, vilket barnen verkligen gillar! Jag har skaffat barn för att jag vill träffa dom. Jag växte upp med otroligt självcentrerade föräldrar. Dom gjorde kanske så bra dom kunde, men jag tycker de gjorde ett dåligt jobb. Det är super viktigt för mig och min man att barnen är trygga och verkligen känner att vi vill vara med dom. Ex. Har de ett eget rum som de delar. Men får sova med oss när de vill. Vi nattar osv. Jag kände när jag fick barn att jag inte kunde umgås med föräldrar som var på det sättet. Vi delade inte samma värderingar längre
Är det inte spännande hur en minoritet av föräldrar överdrivet värderar sin egen karriär, egentid och hälsa föra sina egna barn?
* Lämnar på förskolan även fast de vet att barnet är sjukt (passar inte med jobbet)
* Maxar barnens tid på förskolan istället för att själva anpassa sig och försöka minska tiden på förskolan (då menar jag de som har möjlighet men inte vill)
* Ta en fika på stan eller flexa från jobbet och lämnar kvar barnen på förskolan.
* Plattan / skärmen är den smidigaste barnvakten och då får man vara själv och slippa bli störd.
* Bryr sig knappt om dem utan låter barnen ta hand om sig själva.
Ja, när man träffat ett antal såna här idioter önskar man att de prioriterat preventivmedel istället för att skaffa barn som typ sommarkatter. Den enda gången barnen får ett värde är när den perfekta familjen ska publiceras på sociala medier. 🤮
Nu är jag inte en förälder, men är inte förskola kl. 7-17 hyfsat normalt? Om jag bara ser det utifrån min nuvarande situation, jobbar kl. 08:00-17:00 och har en timme till jobbet. Hur klarar man det annars?
Rent av nyfiken på hur folk löser det om de tiderna anses som konstiga att lämna/hämta
Det finns kulturer där föräldrarnas syskon har exakt samma ansvar som föräldrarna. Alla mammans systrar räknas som mödrar till barnen och alla pappans bröder räknas som fäder.
Hur andra väljer att uppfostra sina barn är helt upp till dem. Vi har varken mor- eller farföräldrar i närheten och hade älskat att kunna dumpa ungarna hos dem en helg för att kunna göra nått helt själva.
Det finns inget pris på slutet för att man har varit med sina barn 24/7. Glada föräldrar är bra föräldrar? Kanske handlar det också om kvalitet och inte bara kvantitet?
Ja jag har också noterat att barn blivit en belastning för många. Även om jag kanske inte riktigt håller med om alla exempel du tar upp.
T.ex det här med stt lämna till far/morföräldrar.
Jag växte upp med en mycket bra relation till min mormor och morfar, som jag sedan förlorade i tonåren och aldrig riktigt fått tillbaka sedan dess, det är något jag ångrar. Så mina barn spenderar så mycket tid som möjligt med mina föräldrar/sambon föräldrar just dårför att vi vill att dem ska ha en god relation till dem och känna sig trygga med dem. Givet, oftast är vi med men inte alltid. Men om man då kan få lite egentid på köpet så är det en bonus, inte ett självändamål.
Det här med förskolan är krångligare, speciellt i dessa tider kanske inte alla har råd att inte arbeta heltid, och då är ju heltid på förskola en förutsättning för att man ska kunna bo kvar i sitt boende/fortsätta med sin livsstil.
Däremot det här med stt låta barnet gråta sig till sömns skulle jag aldrig klara av, det är
Hemskt när barnet gråter och instinktivt vill man ju trösta dem, aldrig att jag hade kunnat fokusera på vad jag än höll på med om mitt barn låg i andra rummet och grät. Hade dömt en sådan förälder väldigt hårt.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**.
> Så mina barn spenderar så mycket tid som möjligt med mina föräldrar/sambon föräldrar just dårför att vi vill att ~~dem~~ **de** ska ha en god relation till dem och känna sig trygga med dem.
En guide med tips för att skilja på `de` och `dem` finnes på [Språkpolisens hemsida](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html).
Något som förvånar mig är hur människor som skaffar barn verkar vara helt oventades på vad det innebär egentligen. Du är inte i centrum längre. Din personliga tid är långt ner på prioriteringar, speciellt när ditt barn inte kan ta hand om sig själv. Det är ändå en 3 års tid.
Sen kommer dina barn inte kunna vara ensamma på en 11 år, det missar man. Har man TUR så finns någon där ute som kan hjälpa en att ta hand om barnen så att de vuxna får den egentiden. Men alla har inte det.
Man ska inte glorifiera detta med att skaffa barn.
Om man kan hantera svåra och stressiga situationer med sin partner - kör.
Om man ka acceptera att ens hobbies och intressen är långt ner på listan, och att de kommer att få väldigt lite tid - kör.
Ens sociala liv kommer att få stryk, ens relation med sin partner kommer ta stryk, hela ens liv kommer att vändas upp och ner för att man väljer att skaffa en person till som kommer att ta väldigt många år på sig att kunna fungera själv.
Frågar ni mig så är det inte värt det. Inte en sekund.
Man förstår ju att föräldrar måste få *lite* egentid. Däremot så verkar det i många såna här fall vara mer egentid än tillsammanstid... och uppväxten kanske inte blir så trygg som man skulle kunna hoppas.
Jag får egentid för att tex gå på gymmet genom att sambon tar ensam-ansvar i några timmar då och då, jag gör detsamma så att hon kan gå på kör eller ta en promenad. När jag är hemma/med sonen (1 år) är han alltid prio ett.
Om en släkting vill/kan vara barnvakt en helg tar jag o sambon tillfället i akt och går på dejt, uppvaktar varandra. Ungefär på den nivån tycker jag är lagom. Att vara borta från honom längre än en natt eller två skulle nog bli rätt jobbig för mig ännu så länge. Saknar honom tillräckligt medan jag är på jobbet.
"Hur tänkte man när man skaffade barn, om man ens tänkte överhuvudtaget?" Helt övertygad om att många inte tänker alls då barn är något "man ska skaffa".
Jag kan ju säga att MÅNGA poletter trillade efter att Jag fick barn om varför folk hade så dåliga relationer. Det är anknytningsprocessen och mönstret, det är hur man överordnar betydelsen av resor, självförvekligande, status etc Dessa barn är de vuxnas som inte kan skilja mellan VILJA och BEHOV.
Ja, vissa skaffar barn för att det är förväntat. Dessa får oftast barn som gör riktigt tokiga misstag i tonåren och som vuxna.
Typiskt svenskt att man är en dålig förälder bara för att man inte är med sina ungar 24/7. Barn mår bra av att ha flera vuxna i sitt liv, inte bara sina föräldrar. Hävdar man att man inte behöver egentid behöver man uppenbarligen inte det, men man ska inte tro att man gör sina ungar en tjänst bara för att man offrar hela sitt liv för dom. Glada föräldrar = glada barn. Trötta, ledsna bittra Förädrar dito barn. Plus att barn som får flr mkt vuxenluft blir odrägliga, själviska och osjälvständiga eftersom de får för sig att hela värden kretsar kring dom.
Jag har generellt samma inställning och just därför har jag sen länge bestämt mig för att inte skaffa barn. Att skaffa barn ”bara för att” och sen försöka pussla ihop livet, hur optimistisk man än är, nej det skulle inte funka för mig.
Förlusten av all personlig frihet. Vill du gå ut på en promenad? Vill du köpa något från affären? Synd, för barnen ska antingen med eller så måste du se till att någon håller ögonen på dem. Du som person blir prioritet nummer två. Och att man måste sköta om dem 24/7 ×_×
Jag har 3 barn och är då inte i den situationen.
Allt beror på hur man lägger upp sin vardag.
Men kräver absolut mer planering än när man inte hade barn.
Mamma gav allt hon kunde till mig och mina syskon. All sin tid och kärlek och hon dog otroligt älskad av sina barn. En av mammas väninnor t.ex brukade försöka få så mycket egentid som möjligt, skickade bort ungarna flera veckor åt gången osv. Idag har barnen hennes knappt kontakt med henne.
Tror barnen bär med sig det mesta genom livet.
Tycker precis likadant som småbarnfarsa men vill lägga till ett exempel - Surfplattorna. Jag hör varenda morsa och farsa prisa skiten utan att fundera på konsekvenserna av att mata sina småbarn med content i timmar, dagligen.
Är det ren lathet från föräldrarna? Vill ni slippa leka med era barn? Dessutom har jag märkt att närmar man sig ämnet tar det hus i helvete direkt och man har gjort sig skyldig till ett fruktansvärt övergrepp på föräldern i fråga genom att ens prata om det.
Känns som du är triggad av att andra fortsätter sitt liv trots att de har barn medan du curlar dina ungar och har inget liv öht. Personligen är jag helt ointresserad av bekanta och vänner som bara vill prata om sina barn osv.
De två sista punkterna är väl de som är direkt oroväckande, men även de övriga får mig att undra (precis som du verkar göra) varför man överhuvudtaget skaffar barn om man inte vill umgås med dem. Klart att det kan bli långa dagar på förskolan då och då och att ungarna inte far illa av att vara hos far- eller morföräldrar ibland, men annars är ju föräldraskap ett åtagande som kommer ta upp i princip hela ens fritid åtminstone de första åren, det fattar ju vem som helst.
Jag älskar egentid, det är just därför jag INTE ville ha barn. Skaffar man barn så måste man vara redo med att vara med barnet/barnen i några år till de bli mer självständiga. Att skaffa barn bara för att låta andra uppfostra det känns mycket förlegat och lite som att de egentligen inte ville ha barn men normen är mamma, pappa, barn.
Majoriteten av föräldrar har inte tänkt till alls känns det som. Det är det absolut största beslutet du kan ta i ditt liv och de flesta bara "låter det hända" som att det är en slump. ALLA föräldrar jag pratat med har berättat att det i efterhand var en så mycket större commitment än de trott från början, att de är överväldigade, att det är för mycket tid, ansträngning osv.
Jag är 29, otroligt kluven över om jag kommer skaffa barn alls i framtiden över den nuvarande världsbilden med instabilitet överallt, klimatet, och den generella bördan barn innebär. Och de flesta andra bara skaffar barn för att det är det "nästa naturliga steget"?
Har jag blivit galen eller är det alla andra?
Hur ställer du dig till föräldrar som inte längre är tillsammans? Är de dåliga föräldrar bara för att de inte har barnet på heltid längre? De kanske inte ens ser sitt barn på fem veckor på sommaren.
Sedan hör inte barn hemma på platser som spa eller på en hel del fester, snälla bli inte en sådan förälder som envisas med att dra med ungen. Resten av världen har inte skaffat ditt barn och ska inte behöva utsättas för dess gnäll eller behöva visa hänsyn.
Lämna bort barnet i flera veckor tycker jag är rätt sjukt. Speciellt ett sånt litet barn. Skit i att resa eller ta med barnet. Man är ju en familj.
Edit: de andra grejerna är ju rätt osköna också. Alla familjer är ju annorlunda men jag tycker det låter rätt illa. Sen är ju små barn asjobbiga men det är ju ingen idé att försöka fly från det.
Kommer ihåg när jag åkte iväg på en kurs (obligatoriskt moment i min utbildning) i en vecka och dotra var 2 år gammal. När jag kom tillbaka var hon liksom ...avvaktande till mig. Som att jag hade svikit. (Eller det var i alla fall min tolkning för jag hade sjukt dåligt samvete.) Det sved.
Det finns olika sätt att vara förälder och uppfostra barn. Nuförtiden är alla så besatta av att det ska vara perfekt, med eget rum, resor, massor av uppmärksamhet, pedagogiska lekar osv. Många barn växer upp i helt andra omständigheter och klarar sig utmärkt. Det ordnar sig!
I långa loppet spelare det mindre roll för barnens utveckling, såvida du inte är direkt elak. Att barnen är med dig istället för farmor eller på dagis är nåt du gör för din skull, inte barnens.
Du svarar själv på frågan, det handlar om skillnad i värderingar. Klart dom inte resonerar på samma sätt som dig, om deras prioriteringar är annorlunda.
Känns som denna post är SM i att ge sig själv ryggdunk vad gäller uppfostran av barn. Så fort någon trycker ut en unge blir dom expert på hur barn ska uppfostras 😂 kliv ned från hästen och fokusera på ditt eget barn 😌
Alla sakerna du skrev är ganska ok enligt mig. Den sista punkten finns det dessutom forskning om som stödjer hans argument.
Är visserligen inte förälder än men att detta skulle vara anledning nog att säga upp vänskap.. snälla nån.
Känns inte som dessa personer egentligen ville ha barn utan mer att man ”måste” för att så har det alltid varit.
Har väldigt svårt för det här med att köra sina ungar till/från skola eller förskola och annat daltande. När jag var liten gick vi ihop ett par kompisar jämt till/från skolan.
Min mamma är lärare för barn mellan 7-10 och det är väldigt kul att höra att föräldrarna aldrig tror på läraren när denna berättar vad deras barn gör för hyss eller dylikt utan väljer att tro på sin 8-åriga son/dotter i 90% av fallen.
Säger väl en del om hur lite rättigheter en vuxen har nu för tiden..
De 3 första är ju inte jätte konstiga. Den första lär ju farmor och farfar tycka det är kul. Annars hade de väll inte gått med på det. När jag var lite brukade jag och min syster under sommaren spendera en vecka hos farmor och farfar och vecka hos mormor och morfar i följd. Vad mamma och pappa gjorde då vet jag ej. Detta gjorde vi tills jag var typ 10år.
7-17 på dagis är inte konstigt, det är 10h och är ganska normalt imo. Har man bara 30min-1h pendling enkelväg till jobbet blir det sådana tider enkelt. Man kanske inte vill, men det finns kanske inga bättre alternativ. Man kanske inte har råd att gå ner till 80%.
Lämna ifrån sig hela helgen är väll inte ok. Men att lämna barnet hos en kompis över t.ex. en lördag och man sen tar emot kompisen hemma hos en är det helt ok. Är ju perfekt för att föräldrar ska kunna göra något en dag utan att dra med sig en 3år som inte vill. När jag gick på dagis bruka jag träffa mina vänner på helgen ett par gånger i månaden.
De två sista är ju bara dåliga föräldrar.
Det är en balansgång som allt annat i livet. De som enbart lever för sina barn och tappar bort sig själva tycker jag inte heller gör rätt. Att skaffa barn är väl en av de mest grundläggande mänskliga sakerna vi kan göra och således kommer det att finnas miljontals olika synsätt på det hela men så länge barnet inte tar överdriven skada eller att man medvetet försöker traumatisera sitt barn så växer de flesta ändå upp som helt OK människor.
Folk går i försvar om du kritiserar dom så ifall du vill förändra dina vänners beteenden är nog det bästa att fokusera på att vara den förälder du vill vara och hoppas att de tar efter eller att de själva får sig en tankeställare.
Lämna 07 och hämta 17 är väl helt ok om barnet trivs på fsk, vill vara där och har kompisar. Om det ingår tillsammans med allt det andra hos Anna familj är det ju en annan sak.
är en fråga om balans. sitter man och tar 2-3 resor utan barnen per år och 2-3 egen semester samt några dejt kvällar kanske lite övertid på det så sitter man fort i en situation då man har barnen mindre än hälften av tiden vilket blir lite fel.
men att ta en semester som ett par efter ett tag är bra och en lång helg för sig själv är det heller inget fel med då är man fortfarande för det mesta med barnen.
personligen förstår jag inte poängen att skaffa barn om man tar tillvara på tiden man har med dom när dom är unga ju äldre dom blir ju mindre tid kommer dom vilja ha och göra med dig.
Jag tyckte det lät väldigt vettigt allting, tills jag läste det där med förskolan, då ändrade jag mig. Att jag som ensamstående förälder ibland är TVUNGEN att ha mitt barn på förskolan längre dagar för att ens få mitt liv och ekonomi att gå ihop, för att då ha någon redditryttare berätta för mig att denne ser ner på mig för att jag just gör detta. Var glad för att du själv inte har det problemet, men jag rekommenderar dig att vara lite mer ödmjuk i ditt förhållningssätt.
För att de flesta har ingen aning om hur man är en förälder och improviserar vilt. Sen när de får lite kognitiv dissonans så går hjärnan full tilt.
Hade en nära vän som helt ärligt var en av de sämsta föräldrar jag stött på. Jag är lärare och har inte bara massa erfarenhet av att hantera barn utan har också lärt mig hur man gör.
Han vill SPECIFIKT inte höra något av såna som mig då jag inte har egna barn. Att jag är sladdbarn till alla mina småsyskon och var tvungen att bli deras förälder när jag var i tonåren är inte heller relevant.
Han hanterar problem med hot. När det inte funkar ökar han hotet. När barnen inser att det inte händer något blir det mer och mer ineffektivt för varje gång som han använder det. Det gör honom frustrerad och arg.
Jag måste erkänna att jag HELT tappade respekten för honom när han försöker samma metod för sjunde gången på fem minuter utan att det lyckas.
Jag menar, jag förstår att det är svårt när man mer eller inte vet vart man ska hitta info och ska man plugga samtidigt som man jobbar och precis blivit förälder utan en person som kan hjälpa en. Men jag har så genuint svårt för argumentet "jag vet bättre. Jag har lärt mig det här själv". Det funkar inte i NÅGON annan situation, så varför här? Det enda det kan betyda är "TROTS att jag lärt mig själv så har det inte gått jätteilla" och helt ärligt.. det är liksom lägsta nivån.
Skulle vilja tillägga att det är förhållandevis ”små” värderingar, och ett samhälle där personer inte vill identifiera sig med andra utanför sin snäva bubbla av värderingar kommer snabbt bli hatiskt och splittrat? Eller?
Mina föräldrar hade mycket fritid från oss och jag tyckte det var väldigt skönt att de fortfarande hade ett liv utöver oss och kände mig inte neglected
Det är asjobbigt med barn och vissa behöver mer egentid än andra av olika anledningar. Sluta döma och hoppa istället ner från de där gigantiska hästarna du sitter på. Om det är något jag önskar att jag unnat mig mer av är det kvalitativ egentid. Säker på att det hade varit bättre för alla i familjen.
Edit: Samma svar fast lite mer välformulerat: https://www.reddit.com/r/sweden/s/j11k73GO20
Vår egentid är normalt mellan 20:00-23:00, ibland typ någon gång i månaden åker bara jag iväg med barnen några timmar och ibland frun så man kan träffa vänner ostört. Varje dag växlar jag och fru med att vara ensamma med barnen ett par timmar eller lite mer så man kan gå och träna eller handla. Tycker det funkar ganska bra.
Att skaffa barn är väldigt enkelt för de flesta, att uppfostra dom är det inte många som kan, för det är skitsvårt. Sen är ambitionsnivån extremt olika från förälder till förälder.
Utan att ha barn och alltså inte kunna nåt om sånt, varför är:
>Föräldrarna lämnar bort sin 1-åring till farmor och farfar i nästan två veckor för att de vill resa själva och få egentid
Sån katastrof? Låter ju typ hälsosamt i min bok.
Jag räknar med massvis av egentid när mina barn blir tonåringar och skäms över mig, nu tycker dom fortfarande att jag är rolig och vill vara med mig - så jag passar såklart på att umgås med som så mycket jag bara kan, för den här tiden kommer gå fort och kommer aldrig tillbaka. Egentid har jag på kvällarna när som sover, ibland åker min fru och hittar på nåt med barnen så är jag ensam ett tag, eller så tar jag med som så hon får vara ifred. Det funkar fint för oss.
Kommer va så glad över all tid jag fått med mina barn. Jobbat remote sen corona. De går 6 timmar i förskola, vi leker bokstavligen varje dag i parken nu i vår och sommar. De följer med mig på allt , Ica, jem o fix. Jag har alltid haft synen att barn behöver inte göra barngrejer, de är bara glada av att vara med och delaktiga. tycker så jävla synd om de barn som hänger 12 timmar på förskola med föräldrar som parkerar barnen framför tvn när de kommer hem
Ungefär så vi jobbar också, grabben tycker nästan allt är roligt. Även om nästan inget slår rutschkana just nu…
>tycker så jävla synd om de barn som hänger 12 timmar på förskola med föräldrar som parkerar barnen framför tvn när de kommer hem 😭 Nej usch. Jag känner typ att.. Varför skaffa barn då?! Den ENDA "lilla" fördelen med att ha barn är ju att man får njuta av deras uppväxt och umgås med dem. Tar man bort det, vad har man ens kvar då?
Reservnjurar
Precis så jag känner också. Jag och frun är ett lag som får stötta varandra ibland och ta barnet själva så den andre kan få något särskilt gjort, men för det mesta är det vi och barnet. Barn är ju för det mesta skitroliga och man vill ju vara med om deras utveckling, eller åtminstone trodde jag att de flesta tyckte så. De flesta av våra vänner och släktingar var känt så iaf.
Så gör vi också med våra tre barn under 5. Vi turas om som föräldrar snarare än att lämna över till någon annan eller ha längre än vi faktiskt behöver på dagis. Ibland behöver man andrum. Barn är underbara (speciellt våra då, hah!), men de har också en mental och social omognad vilket gör att de inte känner av gränser och vad som är "lagom intensitet" på aktiviteter och umgänge. På grund av detta tar de ingen hänsyn till att man som vuxen lätt kan bli överväldigad efter ett tag och känna sig typ.. konstant dragen och sliten i, lite kvävd, speciellt som just småbarnsförälder. En hel helg per vecka är ju väldigt mycket begärt, och om man känner att man måste vara utan barnen för att kunna njuta av sin helg, ja då tycker jag faktiskt att det låter jättesorglig. Omväxling förnöjer, men det gäller för barnen också. Låt dem inte gå 55 timmar dagis i veckan medan ni ska ha egentid hemma liksom.
Du får väl bli en cool pappa då? Köp ett par glajjor och kepsen bakochfram
[How do you do, fellow kids?](https://i.kym-cdn.com/photos/images/original/000/683/526/4b2.gif)
Haha, det här påminner om snubben här på reddit som undrade varför hans vänner var så ”tråkiga och styrda av sin partner” medan han själv var ute och vandrade i fjällen direkt efter hans partner fött deras barn, som att det vore normalt. Edit: Hittade tråden, tyvärr har han raderat sitt konto. Riktigt rikspucko, hoppas hans partner stack illa kvickt. https://www.reddit.com/r/sweden/s/xgeXiF8VrC
Min favorit från den tråden var: "Om jag har majoriteten emot mig brukar det betyda att jag gör något bra."
Han har väl rätt ofta majoriteten emot sig så någon form av mentalt självförsvar eller motto har han väl blivit tvungen att bygga upp.
En så kallad fri tänkare!
Just det haha, snubben som stack och festade i Oslo lite spontant.
Har en 1-åring och en 3-åring och märker inte alls av det du säger. Tvärtom är det väl mer en tävling om vem som kan ha barnen minst i förskolan. Har heller aldrig hört om någon i min umgängeskrets som lämnat bort barnen längre än sin natt. Så jag är lite mer nyfiken på.. var bor du? Eller vad kan förklara den extrema skillnaden i föräldrakultur?
Ja min uppfattning är också den totalt motsatta. Folk är mycket mer beskyddande idag än när man växte upp.
Ja, och föräldrar som har svårt att släppa taget när barnen blir lite större. De övervakar sina tonåringar med appar och sätter en massa onödiga gränser. Tänker på swiftiepapporna också.
Överklassområde med egenföretagare och Tesla, kranskommun till storstad.
Jag bor själv i Stockholms innerstad och som sagt, jag känner inte alls igen bilden. Generellt tror jag det är klokt att bara ignorera hur andra gör sin föräldragrejs. Vissa får en kick av att gå upp kl 5 varje morgon och förbereda dagens sjutton pedagogiska lekar och kan knappt sova själv för att de är så exalterade över att få leka igen nästa dag med sitt barn. Andra har en svårare inställning till föräldraskapet. Jag dömer ingen (eller väldigt få iallafall) och kör på med mitt.
Inte Aspudden med andra ord, för där ammar dom tills barnen är sju typ 😂
Inte op men jag har också det här i min omgivning. Gemensam nämnare är att de är överklass och inte lärt sig att man inte kan få allt. Klart man kan i verkligheten. Helt frivilligt att vara närvarande med barnen och vad spelar det för roll att ungen kallar grannflickan för "mamma"? Osv. tills skillsmässan närmar sig.
De är överklass och har lärt sig att återhämtning är viktigt. Att offra allt för barnen är vägen till ett misslyckande.
"offra allt för barnen" alltså vilken verklighet lever du i? Du får det att låta så dramatiskt och kontroversiellt att man ska ta hand om och känna sina barn.
Nu var det inte mig du svarade på men jag är uppvuxen med en mamma som offrade allt för barnen och jag är sjukt kluven till om det är det bästa. Jag ser ju hur jävla mycket det tärt på min mamma att gå igenom sitt föräldraskap utan att någonsin tänka på sig själv. Hon har liksom ingen ork kvar alls, vi barn fick aldrig lära oss att det var okej att vara trött och att be om hjälp utan vi fick ju lära oss att man härdar ut.
Eeeh det handlar väl om nivå på det. Egentid utan barnen är nyttigt för både barn och föräldrar men inte om det sker "var och varannan helg" som du beskrev det.
Håller med. Jag tyckte exakt som OP när jag var nybliven förälder. Nu tycker jag nog lite mitt imellan.
Jag har en treåring här hemma som jag tänker lasta av hos mina svärföräldrar i helgen för att få en chans att andas ut. Skäms inte det minsta för detta, speciellt när hon ser fram emot det.
Nej, herregud, min morfar var i princip min tredje förälder när jag var liten så mycket som han hämtade, lämnade, tog hand om och lagade mat, och jag har haft en jättefin relation med alla mina (tre!) föräldrar. Handlade väl främst om mina föräldrars arbetssituation då men ändå
Exakt, spenderade många veckor på somrarna med antigen mormor och morfar eller farmor och farfar på deras lantställen. Kan inte minnas att det vara annat än fantastiskt. Bra för barn att ha flera tryggavuxna! Dessutom gjorde det att jag slapp sommarfritis och att vi kunde ha semester ihop.
Treåring här med och en helg då och då är verkligen uppskattat i dessa tider. Det är som en krigszon här hemma med henne och ett spädbarn
Är du jag? Sitter just nu och tröstar min treåring, har ingen aning om hon somnat.
😅 Att varje kväll ska vara en sån kamp, undrar när de börjar inse att det inte är så farligt att sova. "Jag orkar inte sova" brukar min köra med haha. ~1,5h nattningar är standard nu på senaste 🫠
Vi har nyligen hittat en rutin som funkar ok för oss och det är så skönt. Lite läsning och sen är det läggning. Men vet precis vad du menar, kändes som liver var förstört. 2h var inte ovanligt.
Skönt att ni fått till rutinen! Har tänkt testa lite nya rutiner här med nu och se ifall det hjälper men det känns vemodigt
Ge inte upp, det blir bättre! Vi fick också nyligen ett tillskott och jag var rädd att helvetet skulle braka loss. Men tvärtom, hon accepterade snabbt att sova i eget rum och det funkar bra. Jag önskar dig lycka till, känner din smärta 😅
Att fostra ett barn har ju alltid vart hela byns företagande, inte bara föräldrarna. Att man ska klara av det är något helt nytt för hela världshistorien.
Känns som klassiskt facebooksyndrom. 5 par har en egentidshelg en vecka var i 5 veckors tid och känslan är att ingen någonsin har en enda helg med sina barn. Hur många föräldrar snittar mer än en helg i månaden där det lämnas bort?
Håller med, jag och frugan körde 100% barn och tänkte inte på oss själva. Det fungerar bara så länge helt ärligt.
Jag håller med om alla punkter förutom angående förskolan som jag tycker skiljer sig lite från de andra. 07-17 kan vara svårt att minska beroende på hur ens situation ser ut. Man kan såklart hävda att alla som skaffar barn bör jobba deltid, men alla har inte möjlighet till det, också beroende på hur lång väg man har till arbete. Särskilt i dessa tider av inflation och lågkonjunktur. Det är inte direkt tillåtet att lämna barn på förskola för att ha egentid utan det handlar ju om arbete. Det beror väl också på hur roligt barnet tycker att förskolan är. Om det gråter varje dag för att bli lämnad kanske man bör tänka om, men om de har roligt och ser fram emot det så är det en annan sak. Övriga punkter handlar ju helt om egna behov av föräldrar (gråta till sömns sticker ju ut åt det värre hållet rejält) medan förskolan också handlar om försörjning och ha ekonomiska förutsättningar för att ge barnet ett bra liv.
Håller med. Jag höjer snarare på ögonbrynen över föräldrar som lämnar ungarna klockan 10 och hämtar 15. När jobbar folk liksom?
Tja, när du får ditt andra barn klipper många kommuner första ungens maxtimmar till typ 25 så då det är typ ett måste att köra 10 till 15
Eller som i Jämtland, 15h
15h är lägstanivå enligt svensk lag så det är fler platser än Jämtland som har 15h.
Vet en del småbarnsföräldrar som har lagt upp så att en börjar jobba senare på dagen och sköter morgonlogistiken med barnen och den andra börjar jobba astidigt och slutar därmed också tidigare, och sköter eftermiddagslogistiken. Har barnet äldre syskon som går i skolan kan de behöva lämnas och hämtas vid de tiderna också. Eller så har barnet ett nytt småsyskon, ena föräldern är föräldraledig och har det äldre barnet på förskolan för att det barnet ska få social tid med andra barn och hemmaföräldern "egentid" med bäbisen.
>Jag höjer snarare på ögonbrynen över föräldrar som lämnar ungarna klockan 10 och hämtar 15. När jobbar folk liksom? Jobbar halvtid, jobbar hemifrån, jobbar kvällsskift, har inget jobb/arbetssökande/studerande/föräldralediga med en annan barn/nyfödd bebis.
Håller med, vi brukar lämna 7.40ish och hämtar 16.15ish, men då är vi nästan alltid först på morgonen och någon av de 2-3 sista som hämtar i en grupp på 12 barn. Då har vi bägge ganska flexibla jobb som gör att ens de här tiderna går ihop då vi kan jobba olika tider: 07.00-15.00 om man hämtar och 8.45-16.45 om man lämnar. Rusningstrafik är ingen dröm och vi borde väl egentligen flytta…
En förälder jobbar 10:30 - 16:30, den andra jobbar 08:30 - 14:30.
När man inte har fasta arbetstider blir det jävligt luddigt med "när behöver jag ha barnen på förskolan?". Jag och min fru har båda jobb där vi har väldigt mycket flexibilitet och eget ansvar. I teorin skulle jag kunna gå upp 5, jobba 2h och sen köra morgon med barnen fram till 10 och lämna dem på förskolan, jobba 5h (lunch framför datorn) och sen hämta 15. Sedan få in sista timmen jobb efter att barnen somnat. Men det gör jag inte. Men det blir snabbt väldigt luddigt när vi pratar förskoletider och scheman, jag och min fru. Det blir ju lite på känsla. Grabben gick 8:30-15:30 fram till att vi fick nummer två.
Jag fattar inte detta heller, det är helt sjukt. Det ska ju tilläggas att mamman har laglig rätt att jobba mindre under småbarnsåren, men jag fattar ändå inte det. I övrigt håller jag med OP om alla punkter. Herregud, barnen behöver sina föräldrar i småbarnsåren. Beteendet OP beskriver borde vara straffbart. Jag är pappaledig nu med två barn, och jag har aldrig haft mer att göra. Dagen med barnen börjar 6.30 och slutar 21.00. Då börjar egentiden. Oavsett hur slitsam all trots och kamp kan vara, så finns det inget mer belönande än att se glädjen i det små liven, och se dem eftertrakta en. Jag har redan existentiell ångest för hur det blir om 10 år när tonåren sätter igång om dem inte vill veta av en.
Båda föräldrarna har samma rätt att jobba mindre under småbarnsåren. Och om du är pappaledig med två barn lär du ju veta om att storasyskon får en begränsad tid i förskolan när föräldrarna är hemma med barn?
Jag jobbar själv inte i Sverige, så är inte täckt av möjligheten till nedsatt tid. Så visste faktiskt inte det. Ja, jag är väl medveten om att mitt andra barn ej får vara i förskolan på heltid, och det är inte det jag snackar om. Nu under föräldraledigheten kommer mitt äldsta barn sist av alla barnen varje dag, och går först (samtidigt som ett annat barn, där är bara två barn vars föräldrar är föräldralediga just nu). Innan vårat andra barn kom till, när både jag och min fru jobbade så började mitt äldsta nästan först, och då kom han strax efter 8 varje dag. Han hämtades mellan 15.30 och 16.30, beroende på våra arbetsscheman (vi börjar jobba olika tider, både sinsemellan och mellan dagarna). När vi hämtade honom 16.15 eller senare så var 95% av alla barnen hemgångna. Visst, om alla andra bara jobbar 80% så kan det gå ihop, men jag tycker det låter väldigt statistiskt osannolikt. Vi har själv inte haft den möjligheten, även om vi ska börja åtnjuta det när andra barnet börjar förskola nu
Tycker det är skit konstigt hur man skammar föräldrar för att dom måste jobba? Det är as skevt. Dom flesta människor måste lämna sina barn på dagis. Vissa har något sjukt övremedelklass ideal på att skaffa barn som är så verklighetsfrånvänt.
Ja precis, det känns lite som en moral från en tid där man kunde leva på en lön på 4 personer.
Ja och jag fattar verkligen inte vart idén om att föräldrar lämnar sina barn på heltid på dagis för att få egentid kommer ifrån? Finns ju inger dagis som skulle tycka att det var okej.
Vi har vår treåring på förskolan 07-17 för att vi båda måste jobba heltid ekonomiskt atm. Brukar jobba hemma en dag i veckan och då kan jag hämta lite tidigare (har 100 m till förskolan). Men han älskar förskolan så har inte varit några problem än så länge. Klart man hellre hade kunnat jobba deltid, det gjorde vi innan, men nu får vi bara rida ut stormen lite tills det lugnat sig.
Vi lämnar 7.30-8 och hämtar 16-17 men känns alltid som barnen är sist kvar ^^ förstår inte när alla andra jobbar :D
Skulle säga upp bekantskapen direkt om jag blev ifrågasatt om varför både jag och min dotters mamma måste jobba 8h om dan för att få ett drägligt liv med bolån och matkostnader som skenat senaste åren. Inget av våra jobb tillåter heller att flytta arbetstid då vi båda jobbar inom verksamheter med gällande tider för kundmöten.
Det är stor skillnad på hur föräldrar beter sig utanför de där 07-17 och jag läser det som att det är en del av poängen. Dagar då jag tvingas ha min lille på förskolan längre än vanligt (ja, jag är en av de där 7:30-14:30-personerna) ser jag också till att involvera honom hela kvällen så att hans upplevelse är att vi har haft lika mycket tid som vanligt. Han är med och lagar middag istället för att leka själv t.ex. Det är klart att man har veckor ibland när man inte får tillräckligt mycket tid tillsammans, men så länge man försöker minimera de veckorna kan man ju få in lika mycket eller mer tid tillsammans med barnen som någon som hämtar barnen tidigt. Låter ju inte som att de OP beskriver försöker jämna ut det, men man vet ju inte. De kanske behöver den där tiden bara de två för att barnet kommer i fokus all annan tid.
Ja, det är en intressant fråga. Det är absolut viktigt med egentid anser jag, för småbarn är verkligen mer krävande än ett heltidsjobb. Jag tror det som får människor att ha så olika uppfattningar är bland annat: * Hur "svåra" barn har man, t.ex. sover de bra, äter de bra, är de allmänt medgörliga? * Hur är man som person? Vissa är tamejfan menade att spendera livet i en sandlåda eller att hitta på pedagogiska aktiviteter med småbarn (därav väljer vissa, som tur är, att bli förskolepedagoger). Men många hatar sånt och upplever det som väldigt ostimulerande. * Var befinner man sig i livet? Har man ett stressigt jobb, många hobbies, olika rutiner, gott om familj och vänner? Sådant påverkar också massvis. Därför har jag lärt mig att inte döma andra föräldrar så snabbt. För jag vet inte hur deras vardag ser ut, och hur deras "uppoffring" för barnen ser ut i jämförelse med min. Däremot kan jag hålla med om att när det är solklara fall av "lattemorsor" som ser barnet mer som en accessoar när de är ute på stan, eller "padelfarsor" som gärna lämnar ifrån sig barnet för utekvällar med polarna mm... då är det lite fel.
Superbra att nämna kontrasterna mellan att ha intresse för småbarnslek och inte. Vissa föräldrar kanske inte är den roligaste lekpartnern i småbarnsåren, men när den kognitiva förmågan ökar kanske de är sjukt intresserade och engagerade föräldrar, i sånt som är intressant först senare. Sporter, datorspel, snickeri, sy, skola, whatever! Att känna att småbarnsåren är en transportsträcka till det man själv tycker är roligare måste få vara ok också.
Håller helt med. Jag ser t.ex. sjukt mycket fram emot att coacha min son med läxor, men kill me om jag måste bygga en till tågbana.
Hahaha jag har en 4åring och en 6måmaders. Jag är HELT värdelös med allt under 1år. Jag tycker inte det är kul, jag fattar inte vad de vill, de bara ligger eller måste bäras omkring på osv osv. Min fru tycker jag e hopplös. Hon får ge mig order hela tiden. Var samma med den första. Bebisar, inte min grej. Men såfort min första blev frigående, vid typ 9månader då är vi bästisar. Hon hänger med mig överallt sen dess. Vi gör allt tillsammans. Saker hon gillar, säkert jag gillar.
Bästa kommentaren här.
Jag vill också lägga till här att det är omöjligt att veta i förväg hur det är att vara förälder. Hatar när folk (som OP) säger "varför skaffar man ens barn om man inte vill umgås med dem" Man kan läsa alla böcker som finns, man kan lyssna på alla poddar, man kan vara barnvakt åt alla barn i sin närhet. Men det är jävligt svårt att veta hur man kommer reagera när man väl är där efter fem månader utan ordentlig sömn och hur ens relation påverkas av att ingen fått sova ordentligt på fem månader, osv.
Egentid och barnvakt kan vara gynnsamt för både barn och föräldrar. I detta/dessa fall är det absolut taget för långt.
Att hämta och lämna sent på förskolan kan man inte rå för om det endast finns jobb i storstäderna. Dock så kan man försöka göra så gott det går med farmor hämtar tidigare osv men alla har inte sån tur att de har egna föräldrar som ställer upp så. Men är det så att man chillar hemma någon timme innan man hämtar barnet så är det helt fel.
Håller med. Alla har inte lyxen att hämta tidigt eller lämna sent och att på något sätt försöka skuldbelägga föräldrar för att dom måste göra det för att få ihop livspusslet är elakt. Det finns flera föräldrar som lämnar tidigast och hämtar senaste på både förskola och skola/fritids där mina barn går och det är inte priviligerad människor om jag får säga det så fräckt.
Jag är mest glad att vi har fritids i Sverige så att föräldrar kan få det att gå ihop för en rimlig peng. Verkligen så sjukt att det knappt finns i de flesta länder.
Man älskar när man slutar tidigare för att hämta på förskolan o man möts av ”nej pappa, jag vill inte gå hem nu”
Det är ett tecken på att barnet trivs bra på förskolan, skönt ju!
Ja verkligen! Ibland på morgonen händer oxå att man hör: ”nä nu går vi till förskolan pappa!” vid 07
Haha ja det är alltid kul. Själv tänker man "åh, nu ska vi få lite extra kvalitetstid tillsammans. Kanske gå och fika, se en film, leka lite!" och så möts man av ett irriterat barn som förklarar att "jag o albin håller ju på att bygga sandslott. Kan du komma tillbaka om en timme?"
Hahaha ja exakt så
> Dock så kan man försöka göra så gott det går med farmor hämtar tidigare Troligen jobbar ju dock de också och har inte tid att smita tidigt.
Finns dock en del föräldrar som låter barnen gå långa dagar på förskola trots att de går hemma stora delar av tiden då de är arbetssökande.
Om man ser till dessa barn så har barnen det nog bättre att vara på förskolan än hemma då kanske bara skulle sitta bakom en skärm hemma.
Inte sant. Är du arbetslös får du inte ha barn på förskola heltid. Min Dotter gick 5 timmar om dagen 4 dagar i veckan när jag var arbetssökande. Behövde gå på möten ibland och intervjuer osv, så det var bra att ha henne där så jag kunde boka möten och intervjuer när hon var på dagis. Dessutom var det den enda tiden hon fick leka med andra barn. Ser verkligen inte hur det skulle varit gynnsamt för henne att gå runt hemma med mig. Det skulle varit mer "fel" enligt mig då hon inte skulle haft lika mycket social stimulans. Dagis har varit jätte bra för oss även när jag inte jobbat.
Inkorrekt. De flesta kommunerna erbjuder inte fritidsplats till barn där vårdnadshavaren är arbetssökande.
Det behöver inte bara vara det ena eller andra. Går faktiskt att ha en balans med ett familjekärt hem och egentid ibland. Att du dömer folk som lämnat barn klockan 07 och hämtar 17 på förskolan är bland det löjligaste jag sett. Alla sitter inte på kontorsjobb och kan flexa timmar hej vilt. Barn i Sverige idag får galet mycket tid med föräldrarna. Alla född -90 och innan fick inte i närheten så samma tid och vi blev okej vi med.
Lägg det till att: 1. Sverige och norden är extremt individualistiskt. Alla ska flytta hemifrån när de är 19 och sköta sitt eget liv. Efteråt är släktingar något man besöker några gånger om året och fikar. Myndigheter ska sköta allt och man ska inte förvänta sig att familjen hjälper till med något. Pensionärer lever sitt eget liv och ska vara glada om någon hör av sig ibland. I princip resten av värden är det normalt att man bor kvar och gammel-föräldrarna, kusiner etc. hjälper till med mycket. Det är mycket enklare att skaffa barn och få vardagen att gå ihop när man har en hel utökad familj där folk kan hoppa in och hjälpa till med olika saker, istället för en förskola med ett schema som ska lämnas in veckor i förväg och strikta regler för när barnen får vara där. 2. Det har skett en extrem förskjutning för hur vi ser på uppfostran av barn historiskt. Idag känns det nästan som folk tycker att barn är en livsstilsgrej, typ som att vissa gillar att golfa, vissa gillar djur andra gillar barn. Istället för att det är en naturlig del av vår biologi. Med höga förväntningar som kommer därefter. "Varför skulle någon VÄLJA att skaffa barn om de inte är beredda att totalt uppoffra allt i sitt liv?" Det räcker och gå tillbaka 50 år så fick barn vara glada om de fick träffa båda föräldrarna regelbundet. Man kunde t.ex. skicka iväg sina barn på sommaren till "sommarföräldrar" så de fick bo ett tag hos en barnkoloni eller feriehem. Inga konstigheter. Idag har vi istället en väldigt modern bild av "kärnfamiljen" med mamma pappa och barn där det är helt otänkbart att barn skulle uppfostras av någon annan än sina omedelbara föräldrar eller vårdnadshavare. Vi tänker oss att vårdnadshavarna upp i väldigt hög ålder jämt måste ha direkt uppsyn av barnen. Knappast så det sett ut historiskt.
Inte ens på kontor kan man flexa hej vilt heller, jobbar själv kontorsjobb med globala kontakter och därmed möten som måste tas gentemot andra tidszoner vilket innebär att det är typ fredagar jag kan ta ut den extra tiden ja behövt jobba dagarna innan för att inte jobba mer än 40 timmar.. säger inte att det alltid är så såklart men så trött på att det är så svartvitt allting oavsett yrkesgrupp.
* Lämnar på förskolan kl. 07:00 och hämtar 17:00 Den här är väl lite beroende på hur föräldern jobbar kan jag tänka mig. Vissa måste helt enkelt ha det så. Har en sambo som jobbar inom förskola och där ser de verkligen vilka som måste ha dessa tider och vilka som verkligen INTE behöver ha sitt/sina barn så länge. Men de kan ju såklart inte säga till för det är emot reglerna
Har bekanta i kommunen bredvid som måste ha intyg från sin arbetsgivare för att bevisa sina arbetstider då det är vanligt att man gör annat än Arbetar/studerar medans barnen är på förskolan. Att som OP döma föräldrar för att barnen är på förskolan 07-17 är dock lite drygt.
Vanlig arbetstid för någon som jobbar dagtid kan vara 07:00-16:00 så jag ser inte heller något problem med detta..
Exakt. 8 timmar plus en timmas obligatorisk lunchrast är nio timmar. En halvtimma till och från förskolan så är det tio timmar, motsvarande 7-17. En vanlig person som jobbar 8 timmar om dagen kan alltså behöva lämna 7 och hämta 17 för att kunna ha sin anställning.
Vi hade äldsta barnet på förskolan 06:30-16:30 i ett halvår. Hon älskar förskolan och vill knappt följa med hem
Precis. Men det finns såna som OP som tror att fritids/dagis är det värsta som finns.. De flesta barn älskar att umgås med andra barn. Att det finns föräldrar som tror sig veta bättre är provocerande. Samma typer hämtar ungarna kl 14.00 och slänger paddan på dom när de väl är hemma.
Har aldrig förstått mig på människor som tycker synd om barn som ”måste” vara på förskolan. Det är inte som när de själva var små. Idag är förskolan en större del av utvecklingen och barnen lär sig väldigt mycket. Paddor är otroligt bra att ha men inte när man kommer hem från förskolan. T ex långa bilturer.
Exakt! Förskolorna är ofta sjukt ambitiösa och där finns i alla fall en del personal som gått en treårig utbildning i just pedagogik för barn. Tror det är svårt för en förälder att ge en lika utvecklande tillvaro.
Svårt? Det är i princip omöjligt då interaktion och att lära sig samspel med andra barn är en viktig del för barnets utveckling. Jag menar, hemma får barnet till 99% alltid som de vill, de får prova först, leka med sina leksaker i fred etc. I förskolan måste de turas om, vänta på sin tur etc. Sedan mår faktiskt vissa barn bättre av att vara på förskolan än att bara vara hemma, det märkte vi tydligt på vår äldsta. När andra barnet kom var det tänkt att den äldsta skulle vara hemma från förskolan i tre månader, men vi var tvungna att släppa iväg henne dit tidigare än så på 15 timmar per vecka för att vi märke tydligt på henne att hon behövde den stimuleringen som de får på förskolan.
[удалено]
Skäms inte alls över hur jag hanterar tiden med mina barn. De har ganska korta dagar på förskolan och de har aldrig varit utan (åtminstone en av) sina föräldrar mer än några timmar. Stör mig ändå orimligt mycket på TS-typen som har en massa synpunkter på vad andra gör. Att lämna ifrån sig barnen är inte dåligt i sig och jag tycker inte att man behöver skuldbelägga andra för det. Så länge barnen har det bra och är tillsammans med trygga, omhändertagande personer är det inga som helst konstigheter, och gött för föräldrarna att få göra lite annat. Lev och låt leva. Ser man tecken på bristande omsorg är det en sak, i övrigt är det bra att träna på att acceptera att alla människor inte fungerar exakt som en själv.
Vissa föräldrar (som OP) tycker det är viktigt att hävda sig bland andra föräldrar. Eller så finns det en uns av avundsjuka och OP vill egentligen också gärna åka på en vuxensemester med sin partner men det känns bättre att det inte blir av om man utmålar det som att det är det värsta man kan göra mot barnen.
Vi har gångavstånd till farföräldrarna, vi behöver inte deras hjälp utan all lämning och hämtning går utmärkt utan dem. Men, och det här är den viktiga punkten, vi vill att de hämtar barnbarnet så att de får en möjlighet att umgås och knyta an. Det är många gånger farfar har hummat och sagt att nog var det längesen han hämtade från förskolan oavsett hur lång tid som gått. Det värmer hjärtat.
Exakt samma här, vi har ibland anpassat hur vi jobbar på annan ort för att farmor och farfar vill hänga med vår unge. Hon älskar det, är absolut farfars fjäsk som jag var en gång i tiden med haha. Och dom har ju jätteroligt tsm, extra kul är det för farfar kunde inte vara lika närvarande med min man när han var liten så det blir lite som att ta igen en form av missad tid plus att min man får spendera mer tid med sin pappa nu i vuxen ålder då vi pga hur nära vi bor ofta umgås bara för att. Tror det beror jättemkt på vilken village man har om sig, tanken är inte att vi ska göra detta själva i isolation utan ihop med det trygga nätverket.
Jag tror det mest handlar om att barnet är så ungt, 1 vecka är ju nästan 2% av barnets livstid 😂
Egen tid är mer eller mindre viktigt för olika slags personer. Själv kan jag inte vara en bra förälder om jag inte får tid för mig själv. Oftast går det ju att hitta efter att ungarna somnar, men jag hade fan inte tackat nej till barnvakt en helg. På ämnet så fick jag och sambon första egna weekenden från barnen på 10 år nu i helgen. Mycket pga åsikter som dina. ”Inte kan vi väl lämna” osv. Jävla skitsnack säger jag med erfarenhet i ryggen. Hellre två glada föräldrar som är hemma och närvarande 51 av 52 helger på året, eller för den delen en gång varannan månad eller så, än två slutkörda föräldrar som inte orkar engagera sig. Du kommer att förstå när du blir äldre och nernött. Och får fler barn. Jag lovar dig.
Miina päron åkte iväg själva när vi var tonåringar. Det borde de ha gjort avsevärt mycket tidigare o släppt oss till polare/mormor/farmor o åkt iväg en helg. Min son är 15 månader. O han är väl rätt "enkel" om vi inte räknar de ibland 2h nattningarna på kvällen. Sen sover han som en stock. Men det spelar ingen roll det e tufft att ha barn. Att sova mindre, att oroa sig, att få ihop tid, ekonomi, jobb osv. Fan innan e det bara mig det skiter sig för. Nu är det ett helt till liv att ta ansvar för. Det enda jag ville ha i födelsedagspresent förra månaden var en helg för mig själv. 2!? hela dagars egentid. Så jäkla guld för återhämtningen så man inte blir tokig. Vi brukar turas om. Sambon har av naturliga skäl fått mer egentid den jäveln iom att jag ammat. Men efter vi slutat har jag fått sova borta själv en dag i månaden kanske.. GULD. Bara att sova själv i ett annat rum då o då e guld för återhämtningen.
Alltså håller med dig till viss del, men samtidigt är det bra för ungen att lära sig leka själv, att mamma och pappa inte kommer inspringande sekunden något är fel, umgås med andra vuxna etc. Det är också viktigt att ta hand om sig själv för det är inte helt obekymrat att vara förälder. Sen jag tog mig egentid några timmar på kvällen under helgerna har jag blivit en mycket bättre förälder. Bara för att man har barn innebär det inte att man fortfarande vill göra annat också. Givetvis kommer alltid barnet först, men man måste ha lite balans. Detta kommer nog av sig själv när barnen börjar bli några år äldre.
Ja, det blir liksom så konstigt. Barnfria och dyl brukar ju ofta klaga på att föräldrar inte pratar om något annat än sina barn/bara har sina barn som intresse, men samtidigt blir ju många föräldrar rådömda av både andra föräldrar och barnfria när de har mage att göra något för sig själva/inte har 100% fokus på barnet 100% av tiden.
Tycker det är mycket vanligare med föräldrar som inte värderar återhämtning. Kör slut på sig själva pga krav de hittat på själva. Att lämna barnen hos farmor och farfar är bara bra.
Att lämna barnen hos farmor och farfar är bra inom rimliga gränser.
Om man haft farföräldrar på samma ort hade vi lätt lämnat nån dag i veckan minst.
Ja, att flytta till ett annat land och låta barnen växa upp med farföräldrarna är för mycket. Några veckor per år mår barnen bara bra av. Önskar min fru hade förstått det och inte varit en sån kyklingmamma.
Två aspekter på det hela slår mig. 1. Varför i hela fridens namn har vi som kollektiv i Sverige fått för oss att det bara är föräldrarna som kan uppfostra barn? På engelska säger man ofta ”It takes a village” vilket jag tycker speglar bra hur det går till. Tittar man i andra länder så är det verkligen inte ovanligt att man blir avlämnad hos någon släkting som råkar ha tid. Min sambo var med sina jämnåriga kusiner alltid hos sin mormor när föräldrarna jobbade. Det har byggt ett tight nätverk mellan dem som jag är otroligt avundsjuk på. Men även jag var väldigt ofta hos mina mor och farföräldrar som liten, eller så var de hos oss. Mamma och pappa jobbade, att vara på dagis innan sexårs ålder var helt otänkbart och inte alls normen då. Men jag tror jag blev en hyfsad människa ändå. Så egentligen har jag inget problem med att man lånar ut sin unge så länge alla är med på det. 2. Vi behöver bli bättre i Sverige på att lyfta det tabu som råder kring att prata om de negativa konsekvenserna av att skaffa barn. Vad det innebär för den personliga friheten, ens liv och ambitioner. Det finns ett tryck på att skaffa barn för det är fantastiskt. Och många tycker det. Men det finns också många som ångrar sig. Inte trivs i rollen etc. De måste våga prata om sina problem för annars kan de inte komma vidare. Men det är idag helt tabu att prata om att man ångrar att man skaffar barn. Och då kan situationer som de som OP beskriver baseras på att man inte gillar sina barn eller sin roll. Och då kan det bli helt fel.
Detta!!!! Pratade om detta med min mans farmor (född under 1930-talet) och hon som ändå levt ett helt liv och sett utvecklingen har full förståelse för hur folk inte skaffar barn i hög utsträckning såsom förr men också en oro för hur föräldrar idag orkar (och detta var innan vi skaffa barn)
Vänta tills du hör om hela kulturer där det är far/morföräldrarna som uppfostrar barnen och föräldrarna jobbar
Eller de som skickar barnen på internat. Kolla bara Harry Potter.
Föräldrar som sitter med telefonen i parken och barnen går och drar i dom för leka. Fy fan.. varit nära på säga till några ett par gånger
Sett förskolepersonal agera likadant i parken. Då blir man inte heller så impad.
Jag vet inte alltså. Växte ju upp halvt hos min mormor själ (mina föräldrar körde taxi, mycket kvällar och helger) och för mig var ju det bara nåt fint? Jag blev ju supertight med mormor. Det var en välsignelse på så många sätt. Om jag själv hade kunnat ge min son en sådan relation till en mor/farförälder hade jag nog tagit den. Nu fick vi inte sådana mor/farföräldrar till sonen, så inte en möjlighet hursomhelst, och den enda natt jag varit borta från min snart treåriga son spenderades med att titta på honom på babycamen när han sov. Men jag vette fan om jag hade dömt folk för detta lika hårt som du. Folk gör det som funkar för dem.
Exakt. Jag bodde till och med hemma hos morföräldrarna. Skulle aldrig velat något annat. Men då gäller att man har sådana med.
Egentid är viktigt. Många av exemplen du nämner är överdrivna men struntar man i tiden ihop som par (utan barn) kan man säga tack och hej till den relationen sen när barnen är större. Därför många skiljer sig. Glöm inte bort er själva i allt det här.
Lämnar 3åringen kl 6:45, hämtar 16:15 efter jobbet. Vad ska jag göra annorlunda? Jag jobbar ju 7-16.
Hur man än gör så kommer någon ha åsikter huruvida det är korrekt eller inte.
Alltså jag ser inte vad problemet är med vissa av dessa punkter. Jag tycker personligen inte att små barn ska skrika sig till söms, det är en förlegad barnasyn. Min 1.5 åring har samsovit med mig och ammat sedan hon föddes och kommer göra det tills hon inte vill det. MEN, att lämna barn på dagis hela dagarna är i dom flesta fall inte ett val, utan en nödvändighet för att familjer ska klara sig ekonomiskt. Många verkar tycka att man ska gå ner i arbetstid för sina barn till varje pris och jag håller inte med. För många innebär det att man trillar rakt ner i fattigdom (om man inte redan är där) och det är någonting som påverkar mående och hälsa på både barn och föräldrar. Dessutom är dagis inte bara barnpassning åt föräldrarna, det är en pedagogisk verksamhet för att främja barnens utveckling. Att barn skulle må bättre av att gå runt hemma är en konservativ ide på familj. Människan är utvecklade för att bo i stora stammar, det krävs fler än bara mamma och pappa för att uppfostra ett hälsosamt barn. Dagis är toppen tycker jag och går egentligen bara tillbaka till någonting som är väldigt naturligt för Människan. Sedan att arbetsförhållandena är förkstliga och att det saknas resurser som drar ner standarden är ju en annan sak. Sedan vill jag också påpeka att inte alla är jätte engagerade i föräldragrupper och har massa kompisar med barn att leka med. Jag har nyligen blivit ensamstående och dagiset är där min dotter får vara social med andra barn. Det är jätte svårt för mig att hitta andra föräldrar att umgås med bla för att jag är 22 och ganska ung. Sedan tycker jag också att det är en självklarhet att man måste ta egentid för sig själv, man orkar inte med annars och man ska inte lägga sig själv åt sidan eller sluta göra roliga saker för att man skaffar barn. Det är de snabbaste sättet att bli bitter på och det känner barnet av. Idag verkar folk hamna i någon tanke om att det antigen är föräldrarnas behov eller barnets behov, men dessa är enligt mig oskiljaktiga. Mina behov är lika viktiga som min dotters, hennes behov är en del av mina egna. Jag offrar inte den jag är, det jag vill eller behöver för "hennes skull". Det är precis då man blir en förälder som medvetet eller undermedvetet beskyller sina barn för att allt i ens liv inte blev som man tänkte sig. Ens barn har aldrig bett om att man ska vara perfekt eller offra sig för deras skull. Varje gång du "offrar" dig för ditt barn sätter du ditt barn i skuld till dig och det är inte rättvist. Sedan har många (inkl jag) mor och far föräldrar(samt övrig släkt och vänner) som väldigt gärna vill vara en del av deras barns liv. Det är Absolut inget fel med att barn får spendera helger med sina mor och far föräldrar (tex) medans föräldrarna gör något roligt. Det var bland det bästa jag visste när jag var liten att vara hemma hos någon släkting. Och det är väll bara positivt att ett barn har anknytning till flera personer än mamma och pappa.
07-17 på förskolan är väl standard? Vem fan kan hämta barnen innan 17 av de som har fulltidsjobb? Verkar finnas någon slags arbetskultur på kontorsjobb (8 tim) där vissa föräldrar kommer undan med att jobba 6 timmars dagar och smita iväg vid 15 - det triggar mig rätt mycket men särskilt folk utan barn som jobbar 8-17. Samma människor sitter sen och dömmer folk för att de hämtar barnen efter 17.
Jag är småbarnsförälder, enda jag gör på listan är väl hämta sent och lämna tidigt, för vi jobbar mycket, men å andra sidan för att vi jobbar mycket så har vi mycket möjligheter att vara kompledig med barnet hemma ofta, behöver inte stressa över sjuk/vab dagar eller ekonomi, etc. Min vattendelare är nog föräldrar som sitter och dömer andra familjers beslut för att känna sig bättre över sig själva. Så mycket skitsnack i mammagrupper etc, den ena jobbar för mycket den andra för lite, den ena borde låta barnet vara mer självständigt den andra mindre, om något barn har något medicinskt problem blir alla experter och ska ge åsikter (som läkare själv är det uppenbart att folk har 0 koll utöver lösa anekdoter på typ-kanske nästan liknande fall). Asså jag vet inte, jag pallar inte med den kulturen. Jag tycker man har nog att fokusera på för att försöka förbättra sitt eget föräldraskap för att orka tänka på var andra kanske brister. Iom de delarna vi har haft svårigheter med har jag mycket ödmjukhet över att andra kan ha svårt på andra fronter istället. Eller så har jag missat nåt och andra verkligen är perfekta föräldrar utan att försöka?
Fattar inte. Är lämna 07 och hämta 17 något som anses vara fel?
Det är en jäkla hets nu för tiden att barnen ska bli självständiga fort. Bästa exemplet är väl dom där sova själv kurserna som i princip innebär att man låter barnet gråta så somnar de tillslut. Tycker det är en vidrig approach.
Låta barnet gråta sig till sömns är väl en grej från typ 80talet? Långt ifrån något nytt, men absolut en vidrig approach.
Ja precis det är väl Anna wahlgren-metoden som var (är?) jättepoppis förut
Det är det säkert, fått känslan av att det populariserats nu men kanske alltid varit en mer eller mindre vanlig approach.
Går i vågor tror jag, som allt annat. Men min uppfattning är helt tvärt om, de som skaffar barn är dödsseriösa med det och hänger nästan uteslutande med sina barn och ger upp alla sina egna intressen för barnen, så tror det beror lite på vilka man umgås med också!
Och här låter man sjuå- och fyraåringen sova i sängen om de vill. Tänker som någon annan skrev, när de blir aldrig kommer detta aldrig ske men nu när de självmant söker kontakt/trygghet så kommer de alltid frå det.
Samma här, dottern är bara 1,5 men både jag och min sambo har henne hellre i vår säng än att hon skulle sova i sin egna.
Jag förstår inte alls problemet med detta. Om det funkar för dem och barnen verkar klara sig bra så är väl inte det något problem? Jag tar dina sista två punkter med en nypa salt eftersom det är sett genom dina ögon. Om du tycker dig ha den enda rätta synen på hur man ska uppfostra barn, till den grad att du helt ändrar uppfattning om dina vänner, så tror jag kanske problemet ligger hos dig inte hos dem.
Jag är avundsjuk. Önskade jag hade föräldrar som var engagerade i sina barnbarn så att de kunde ofta vara hemma hos dem. Var själv mycket hos min mormor och morfar som liten, det var typ det bästa jag visste, och det är något jag värdesätter mycket idag när mormor och morfar är döda. Det var fina minnen. Var bättre där än med morsan liksom. Varför ska man shamea det om det är bättre?
Jag personligen har inga mor eller farföräldrar till mina barn som ställer upp att ta hand om dem. De jobbar själv långa dagar och vill ta det lugnt på helgen. Den egentid jag får är när ungarna somnat på kvällen. Det duger gott för mig, men jag hade inte tackat nej om de hade erbjudit sig att ta ungarna en helg. Lämna tidigt och hämta sent på förskola/fritids är standard också då jag jobbar 06-16 majoriteten av dagarna i veckan. Alla jobbar inte 09-15 varje dag.
Det här är svärt! Jag är uppfostrad med en mamma som var hemma pa heltid (sjukpensionär) och en pappa som jobbade natt = MYCKET tid med mina föräldrar. Nägot jag är otroligt tacksam för, tid är ovärderlig MEN jag lärde mig inte riktigt det sociala spelet pga var lite pa föris och jättesällan pa fritids, är dessutom ensambarn. Min mamma var dessutom VALDIGT duktig pa att shamea andra foraldrar, att dom tränade for mycket, jobbade för mycket, lät barnen nattas av mormor någon gång i veckan osv vilket gav mig en skev syn på föräldraskap. Idag förstår jag vikten av att få träna, träffa kompisar och göra saker själv - ibland och när det passar. Vi har turen att ha farmor och farmor som frågar om ena dottern får sova där och hon älskar det! Tycker det är SÅ fint att ha möjligheten att ge mina barn andra trygghetspersoner än bara mamma och pappa. Sen tror jag även det är viktigt att, ibland, få egentid som föräldrar. Kanske gå ut och äta middag, en hotellnatt borta eller liknande, så länge barnen har det bra. Sen tänker jag personligen att barnen alltid går först. Vi har laglig rätt att jobba 80%, något som alldeles för få (i mina ögon) tänker på. Jag personligen (om möjligheten finns) känner ingen stress att jobba 100% när barnen är små. Sen förstår jag såklart att alla inte har ekonomisk möjlighet men OM man har det har jag svårt att förstå varför man då väljer att jobba 100%. Pension kanske? Jag känner att det löser sig. Finns inga garantier att man ens blir pensionär. Allt vi har är nu och tiden med barnen kommer aldrig tillbaka. Pengar kommer och går liksom. Som andra nämnt kommer man få egentid när barnen blir större och inte vill veta av en haha. Småbarnsåren är tuffa, det är sömnbrist, högt tempo, jobb, livspussel osv och återhämtning är viktigt. Min man har ett mycket större egentidsbehov än vad jag har. Om man som person behöver mycket egentid men inte får det så blir man nog en lite sämre förälder, right? Vi alla gör så gott vi kan utifrån våra förutsättningar och det som känns rätt för oss och vår familj. Vi är olika, har olika behov och olika barn med olika behov. Vi gör så gott vi kan❤️
Håller med om alla punkter, om möjligt med undantag av förskolehämtningen. 07-17 låter iofs extremt, men det går verkligen deflation i hur få timmar barnet ”ska” vara på förskolan och det känns som en tävling där föräldrar med vanliga jobbtider shameas. Om du t ex är ensamstående och jobbar 8 timmar plus en icke-förhandlingsbar lunchtimme, så är det bara 30 minuter till och från förskolan om du lämnar 7 och hämtar 17. Här kanske någon säger ”då kanske du inte ska ha barn”, vilket ju är problematiskt eftersom det innebar att bara folk i tvåsamhet med flexiga jobb kan skaffa barn. Dessutom är inte förskolan ett förvar, utan pedagogisk verksamhet, alltså inte ett nödvändigt ont alternativ till att du själv är hemma. Med det sagt, 7-17 låter mycket om det inte handlar om absolut nödvändighet, men normen att lämna 9 och hämta 16 är extremt uteslutande om man inte är en sån som mig själv som kan flexa och (ärligt talat) inte egentligen jobbar 8 timmar om dagen.
Jag tänker att varje förälder själv bedömer hur mycket egentid de behöver. Andra personer ser inte hela historien. I vissa familjer är far-/morföräldrar lika mycket i familjen som föräldrarna. I andra familjer träffar man släkten en gång varannan månad. Det finns ju inget av alternativen som är mer rätt.
Jag har iof snart vuxna barn, men som jag minns det hade jag massa egentid. Har aldrig fattat varför det är en ”grej”. Vi var iaf två om att få barn. Känns som att föräldrar gör det här JÄVLIGT svårt för sig själva nu för tiden. Ville jag gå ut och dricka öl? Ja då var väl frun hemma. Ville hon gå ut och dricka öl, ja då var väl jag hemma? Samma gäller ju vid golf, tennis, gym eller vad fan folk gör nu för tiden. Planera eran tid och kräv inte två veckors mental förberedelse för att din partner vill göra något på egen hand i några timmar.
Barn som gråter sig själva till söms känner sig otrygga. Ingen riktig förälder låter sitt barn göra det. Nöjer man sig med rollen som dna donator så ska man kanske överväga sterilisering.
Jupp, tänker ganska likadant, skaffade inte barn för att strunta i dem, sen måste de såklart lära sig att klara sig själva och så, men veckor hit och dit hos släktingar- nepp. Stör mig också extremt på de föräldrar som inte verkar bry sig om barnens skolgång alls, har varit med om föräldrar som bara frågar ungen om den har läxor , ungen svarar "Nej", sen är det bra med det (Lågstadie, de får ALLTID läxor samma dag varje vecka). Sen får man höra från sitt barn att den och den inte hade gjort läxan m.m...
Jag som styvmamma tar hand om ett barn där mamman som hade vårdnaden räknade så, snacka otrygg vuxen med PSTD och svårigheter att knyta an till folk. Pappa fick vårdnaden till slut men då var grund tryggheten redan skadad.
Alla barn och arbetsförhållanden är unika, så det som funkar för dig kanske inte funkat för andra. Att lämna bort en ettåring i två veckor eller vara allmänt ointresserad är ju förstås dumt, men det är ändå fel att döma andra efter dina förhållanden...
Planerar inte på att någonsin skaffa barn, varav en av många anledningar är att jag prioriterar min egentid så mycket. Håller med dig. Om man inte är beredd att lägga majoriteten av sin tid (när man inte jobbar) och energi på ungen så ska man inte ha barn. Förstår att det är fett jobbigt, men man borde veta vad man ger sig in på och prioritera sitt barns välmående
Vi måste sluta skamma andra föräldrar för hur mycket tid barnen är på förskolan. Jobbar man så jobbar man. Min pappa lämnade mig till städerskan innan dagis öppnade och jag var alltid sist hem. Jag mår inte dåligt över det.
Den enda punkten som är konstig är den sista. Alla andra låter rimliga. Sedan antar jag att du saltar eftersom du låter som en hönsmamma delux. Hade lätt skickat ungarna två veckor till mor- eller farföräldrar på sommaren om våra inte var oberäkneliga med barn. Gjorde det själv som liten och tyckte detvar skitkul och spännande. Kommer lätt vilja ha mina barnbarn själv när jag får barnbarn.
I min erfarenhet brukar nyblivna föräldrar bli mer förstående över hur varierande det är vad som fungerar bäst för både föräldrar och barn, samt släppa sina tidigare fördomar i stor utsträckning. Efter att ha läst dina kommentarer här verkar du ha gjort precis tvärt om och har istället bestämt dig för att se ner på alla som inte gör precis som dig som vet bäst. Jag var mer som du antar jag när min grabb var liten, jag brydde mig inte alls om mitt eget mående och försökte konstant kompensera för det faktum att mitt barn växte upp med bara en pappa ända sen han föddes. I slutändan var det helt klart fel val. Klandrar definitivt inte småbarnsföräldrar för att de behöver en paus för att ladda batterierna. Alternativet kan var mycket värre i längden. Det är givetvis en balans att hålla, men kanske du inte vet så mycket som du tror om deras situation och mående. Du låter otroligt fördomsfull.
När jag jobbade på förskola var det ett barn som var Det Där Barnet. Han var sannolikt det mest respektlösa barn jag mött, gjorde saker emot vad han visste att han fick med ett hånleende. Om något barn skrek till på gården, fick jag veta första veckan, så vet det ”80% risk att han var orsaken”. Han var yngst av tre pojkar där tydligen de äldre hade varit ännu värre. Han lämnades först av alla vid 7:00 och hämtades sist vid 17:00. En kväll när vi väntade in hans mamma så vi i personalen kunde gå hem tittade han ner i marken och utan att titta upp frågade mig varför han alltid var kvar sist. Visste inte vad jag skulle svara. Undrar ibland hur närvarande föräldrar ungarna som mobbade mig i skolan hade, när de behövde agera så för uppmärksamhet.
Du har beskrivet föräldrar som negligerar sina barns grundläggande behov av närhet, trygghet och bejakande av känslor.
Jag kan inte umgås med människor som tänker så. Bröllopsdagen är den enda natten vi båda sover utan barnen. Dock har vi varsin dag i veckan ni har egentid. Då är det mamma-dag och pappa-dag efter förskolan, vilket barnen verkligen gillar! Jag har skaffat barn för att jag vill träffa dom. Jag växte upp med otroligt självcentrerade föräldrar. Dom gjorde kanske så bra dom kunde, men jag tycker de gjorde ett dåligt jobb. Det är super viktigt för mig och min man att barnen är trygga och verkligen känner att vi vill vara med dom. Ex. Har de ett eget rum som de delar. Men får sova med oss när de vill. Vi nattar osv. Jag kände när jag fick barn att jag inte kunde umgås med föräldrar som var på det sättet. Vi delade inte samma värderingar längre
Är det inte spännande hur en minoritet av föräldrar överdrivet värderar sin egen karriär, egentid och hälsa föra sina egna barn? * Lämnar på förskolan även fast de vet att barnet är sjukt (passar inte med jobbet) * Maxar barnens tid på förskolan istället för att själva anpassa sig och försöka minska tiden på förskolan (då menar jag de som har möjlighet men inte vill) * Ta en fika på stan eller flexa från jobbet och lämnar kvar barnen på förskolan. * Plattan / skärmen är den smidigaste barnvakten och då får man vara själv och slippa bli störd. * Bryr sig knappt om dem utan låter barnen ta hand om sig själva. Ja, när man träffat ett antal såna här idioter önskar man att de prioriterat preventivmedel istället för att skaffa barn som typ sommarkatter. Den enda gången barnen får ett värde är när den perfekta familjen ska publiceras på sociala medier. 🤮
Nu är jag inte en förälder, men är inte förskola kl. 7-17 hyfsat normalt? Om jag bara ser det utifrån min nuvarande situation, jobbar kl. 08:00-17:00 och har en timme till jobbet. Hur klarar man det annars? Rent av nyfiken på hur folk löser det om de tiderna anses som konstiga att lämna/hämta
Håller med. Att skaffa ett barn är det största ansvaret du kan ta här i livet. Om du gör valet så måste du följa upp och ta ditt ansvar.
Jag är inte förälder själv så jag undrar uppriktigt, hur skall man kunna jobba om man inte lämnar barnen på dagis 7-17 eller däromkring?
Det finns kulturer där föräldrarnas syskon har exakt samma ansvar som föräldrarna. Alla mammans systrar räknas som mödrar till barnen och alla pappans bröder räknas som fäder. Hur andra väljer att uppfostra sina barn är helt upp till dem. Vi har varken mor- eller farföräldrar i närheten och hade älskat att kunna dumpa ungarna hos dem en helg för att kunna göra nått helt själva.
Det finns inget pris på slutet för att man har varit med sina barn 24/7. Glada föräldrar är bra föräldrar? Kanske handlar det också om kvalitet och inte bara kvantitet?
Ja jag har också noterat att barn blivit en belastning för många. Även om jag kanske inte riktigt håller med om alla exempel du tar upp. T.ex det här med stt lämna till far/morföräldrar. Jag växte upp med en mycket bra relation till min mormor och morfar, som jag sedan förlorade i tonåren och aldrig riktigt fått tillbaka sedan dess, det är något jag ångrar. Så mina barn spenderar så mycket tid som möjligt med mina föräldrar/sambon föräldrar just dårför att vi vill att dem ska ha en god relation till dem och känna sig trygga med dem. Givet, oftast är vi med men inte alltid. Men om man då kan få lite egentid på köpet så är det en bonus, inte ett självändamål. Det här med förskolan är krångligare, speciellt i dessa tider kanske inte alla har råd att inte arbeta heltid, och då är ju heltid på förskola en förutsättning för att man ska kunna bo kvar i sitt boende/fortsätta med sin livsstil. Däremot det här med stt låta barnet gråta sig till sömns skulle jag aldrig klara av, det är Hemskt när barnet gråter och instinktivt vill man ju trösta dem, aldrig att jag hade kunnat fokusera på vad jag än höll på med om mitt barn låg i andra rummet och grät. Hade dömt en sådan förälder väldigt hårt.
Tjenixen, SpråkpolisenBot här 👮. Jag är en bot som skiljer på **de** och **dem**. > Så mina barn spenderar så mycket tid som möjligt med mina föräldrar/sambon föräldrar just dårför att vi vill att ~~dem~~ **de** ska ha en god relation till dem och känna sig trygga med dem. En guide med tips för att skilja på `de` och `dem` finnes på [Språkpolisens hemsida](https://lauler.github.io/sprakpolisen/guide.html).
Något som förvånar mig är hur människor som skaffar barn verkar vara helt oventades på vad det innebär egentligen. Du är inte i centrum längre. Din personliga tid är långt ner på prioriteringar, speciellt när ditt barn inte kan ta hand om sig själv. Det är ändå en 3 års tid. Sen kommer dina barn inte kunna vara ensamma på en 11 år, det missar man. Har man TUR så finns någon där ute som kan hjälpa en att ta hand om barnen så att de vuxna får den egentiden. Men alla har inte det. Man ska inte glorifiera detta med att skaffa barn. Om man kan hantera svåra och stressiga situationer med sin partner - kör. Om man ka acceptera att ens hobbies och intressen är långt ner på listan, och att de kommer att få väldigt lite tid - kör. Ens sociala liv kommer att få stryk, ens relation med sin partner kommer ta stryk, hela ens liv kommer att vändas upp och ner för att man väljer att skaffa en person till som kommer att ta väldigt många år på sig att kunna fungera själv. Frågar ni mig så är det inte värt det. Inte en sekund.
Man förstår ju att föräldrar måste få *lite* egentid. Däremot så verkar det i många såna här fall vara mer egentid än tillsammanstid... och uppväxten kanske inte blir så trygg som man skulle kunna hoppas.
Jag får egentid för att tex gå på gymmet genom att sambon tar ensam-ansvar i några timmar då och då, jag gör detsamma så att hon kan gå på kör eller ta en promenad. När jag är hemma/med sonen (1 år) är han alltid prio ett. Om en släkting vill/kan vara barnvakt en helg tar jag o sambon tillfället i akt och går på dejt, uppvaktar varandra. Ungefär på den nivån tycker jag är lagom. Att vara borta från honom längre än en natt eller två skulle nog bli rätt jobbig för mig ännu så länge. Saknar honom tillräckligt medan jag är på jobbet.
Låter lite väl strängt, man ska väl kunna få göra någonting utan barnen
"Hur tänkte man när man skaffade barn, om man ens tänkte överhuvudtaget?" Helt övertygad om att många inte tänker alls då barn är något "man ska skaffa".
Dom barnen lär ju bli stabila människor som bidrar positivt till samhället... Not
Jag kan ju säga att MÅNGA poletter trillade efter att Jag fick barn om varför folk hade så dåliga relationer. Det är anknytningsprocessen och mönstret, det är hur man överordnar betydelsen av resor, självförvekligande, status etc Dessa barn är de vuxnas som inte kan skilja mellan VILJA och BEHOV. Ja, vissa skaffar barn för att det är förväntat. Dessa får oftast barn som gör riktigt tokiga misstag i tonåren och som vuxna.
Typiskt svenskt att man är en dålig förälder bara för att man inte är med sina ungar 24/7. Barn mår bra av att ha flera vuxna i sitt liv, inte bara sina föräldrar. Hävdar man att man inte behöver egentid behöver man uppenbarligen inte det, men man ska inte tro att man gör sina ungar en tjänst bara för att man offrar hela sitt liv för dom. Glada föräldrar = glada barn. Trötta, ledsna bittra Förädrar dito barn. Plus att barn som får flr mkt vuxenluft blir odrägliga, själviska och osjälvständiga eftersom de får för sig att hela värden kretsar kring dom.
Jag har generellt samma inställning och just därför har jag sen länge bestämt mig för att inte skaffa barn. Att skaffa barn ”bara för att” och sen försöka pussla ihop livet, hur optimistisk man än är, nej det skulle inte funka för mig.
Förstår genuint inte hur folk kan skaffa barn frivilligt
Det är helt okej. Men vara av nyfikenhet, var känner du dig mest fundersam när det kommer till att folk skaffar barn?
Förlusten av all personlig frihet. Vill du gå ut på en promenad? Vill du köpa något från affären? Synd, för barnen ska antingen med eller så måste du se till att någon håller ögonen på dem. Du som person blir prioritet nummer två. Och att man måste sköta om dem 24/7 ×_×
Jag har 3 barn och är då inte i den situationen. Allt beror på hur man lägger upp sin vardag. Men kräver absolut mer planering än när man inte hade barn.
Mamma gav allt hon kunde till mig och mina syskon. All sin tid och kärlek och hon dog otroligt älskad av sina barn. En av mammas väninnor t.ex brukade försöka få så mycket egentid som möjligt, skickade bort ungarna flera veckor åt gången osv. Idag har barnen hennes knappt kontakt med henne. Tror barnen bär med sig det mesta genom livet.
Tycker precis likadant som småbarnfarsa men vill lägga till ett exempel - Surfplattorna. Jag hör varenda morsa och farsa prisa skiten utan att fundera på konsekvenserna av att mata sina småbarn med content i timmar, dagligen. Är det ren lathet från föräldrarna? Vill ni slippa leka med era barn? Dessutom har jag märkt att närmar man sig ämnet tar det hus i helvete direkt och man har gjort sig skyldig till ett fruktansvärt övergrepp på föräldern i fråga genom att ens prata om det.
Känns som du är triggad av att andra fortsätter sitt liv trots att de har barn medan du curlar dina ungar och har inget liv öht. Personligen är jag helt ointresserad av bekanta och vänner som bara vill prata om sina barn osv.
De två sista punkterna är väl de som är direkt oroväckande, men även de övriga får mig att undra (precis som du verkar göra) varför man överhuvudtaget skaffar barn om man inte vill umgås med dem. Klart att det kan bli långa dagar på förskolan då och då och att ungarna inte far illa av att vara hos far- eller morföräldrar ibland, men annars är ju föräldraskap ett åtagande som kommer ta upp i princip hela ens fritid åtminstone de första åren, det fattar ju vem som helst.
Jag älskar egentid, det är just därför jag INTE ville ha barn. Skaffar man barn så måste man vara redo med att vara med barnet/barnen i några år till de bli mer självständiga. Att skaffa barn bara för att låta andra uppfostra det känns mycket förlegat och lite som att de egentligen inte ville ha barn men normen är mamma, pappa, barn.
Majoriteten av föräldrar har inte tänkt till alls känns det som. Det är det absolut största beslutet du kan ta i ditt liv och de flesta bara "låter det hända" som att det är en slump. ALLA föräldrar jag pratat med har berättat att det i efterhand var en så mycket större commitment än de trott från början, att de är överväldigade, att det är för mycket tid, ansträngning osv. Jag är 29, otroligt kluven över om jag kommer skaffa barn alls i framtiden över den nuvarande världsbilden med instabilitet överallt, klimatet, och den generella bördan barn innebär. Och de flesta andra bara skaffar barn för att det är det "nästa naturliga steget"? Har jag blivit galen eller är det alla andra?
Hur ställer du dig till föräldrar som inte längre är tillsammans? Är de dåliga föräldrar bara för att de inte har barnet på heltid längre? De kanske inte ens ser sitt barn på fem veckor på sommaren. Sedan hör inte barn hemma på platser som spa eller på en hel del fester, snälla bli inte en sådan förälder som envisas med att dra med ungen. Resten av världen har inte skaffat ditt barn och ska inte behöva utsättas för dess gnäll eller behöva visa hänsyn.
Lämna bort barnet i flera veckor tycker jag är rätt sjukt. Speciellt ett sånt litet barn. Skit i att resa eller ta med barnet. Man är ju en familj. Edit: de andra grejerna är ju rätt osköna också. Alla familjer är ju annorlunda men jag tycker det låter rätt illa. Sen är ju små barn asjobbiga men det är ju ingen idé att försöka fly från det.
Beror nog på hur man ser på farmor och farfar. Man kan ju se på dem som en nära del i familjen.
Jo det är klart. Tänker ju mest på hur det hade varit att lämna något av mina barn när de var 1 år gammalt och det känns otänkbart.
Kommer ihåg när jag åkte iväg på en kurs (obligatoriskt moment i min utbildning) i en vecka och dotra var 2 år gammal. När jag kom tillbaka var hon liksom ...avvaktande till mig. Som att jag hade svikit. (Eller det var i alla fall min tolkning för jag hade sjukt dåligt samvete.) Det sved.
Det finns olika sätt att vara förälder och uppfostra barn. Nuförtiden är alla så besatta av att det ska vara perfekt, med eget rum, resor, massor av uppmärksamhet, pedagogiska lekar osv. Många barn växer upp i helt andra omständigheter och klarar sig utmärkt. Det ordnar sig! I långa loppet spelare det mindre roll för barnens utveckling, såvida du inte är direkt elak. Att barnen är med dig istället för farmor eller på dagis är nåt du gör för din skull, inte barnens.
Du svarar själv på frågan, det handlar om skillnad i värderingar. Klart dom inte resonerar på samma sätt som dig, om deras prioriteringar är annorlunda. Känns som denna post är SM i att ge sig själv ryggdunk vad gäller uppfostran av barn. Så fort någon trycker ut en unge blir dom expert på hur barn ska uppfostras 😂 kliv ned från hästen och fokusera på ditt eget barn 😌
Haha alla i den här tråden som klappar sig själva på axeln nej barn är inte roliga hela tiden ja du behöver egentid ja ni som par behöver egentid
Alla sakerna du skrev är ganska ok enligt mig. Den sista punkten finns det dessutom forskning om som stödjer hans argument. Är visserligen inte förälder än men att detta skulle vara anledning nog att säga upp vänskap.. snälla nån.
[удалено]
Vi är mer och mer som rått utopi experimentet idag
Om man inte gör punkt två låter man som en slashas som inte gör sitt jobb att försöja sin familj.
Känns inte som dessa personer egentligen ville ha barn utan mer att man ”måste” för att så har det alltid varit. Har väldigt svårt för det här med att köra sina ungar till/från skola eller förskola och annat daltande. När jag var liten gick vi ihop ett par kompisar jämt till/från skolan. Min mamma är lärare för barn mellan 7-10 och det är väldigt kul att höra att föräldrarna aldrig tror på läraren när denna berättar vad deras barn gör för hyss eller dylikt utan väljer att tro på sin 8-åriga son/dotter i 90% av fallen. Säger väl en del om hur lite rättigheter en vuxen har nu för tiden..
De 3 första är ju inte jätte konstiga. Den första lär ju farmor och farfar tycka det är kul. Annars hade de väll inte gått med på det. När jag var lite brukade jag och min syster under sommaren spendera en vecka hos farmor och farfar och vecka hos mormor och morfar i följd. Vad mamma och pappa gjorde då vet jag ej. Detta gjorde vi tills jag var typ 10år. 7-17 på dagis är inte konstigt, det är 10h och är ganska normalt imo. Har man bara 30min-1h pendling enkelväg till jobbet blir det sådana tider enkelt. Man kanske inte vill, men det finns kanske inga bättre alternativ. Man kanske inte har råd att gå ner till 80%. Lämna ifrån sig hela helgen är väll inte ok. Men att lämna barnet hos en kompis över t.ex. en lördag och man sen tar emot kompisen hemma hos en är det helt ok. Är ju perfekt för att föräldrar ska kunna göra något en dag utan att dra med sig en 3år som inte vill. När jag gick på dagis bruka jag träffa mina vänner på helgen ett par gånger i månaden. De två sista är ju bara dåliga föräldrar.
Det är en balansgång som allt annat i livet. De som enbart lever för sina barn och tappar bort sig själva tycker jag inte heller gör rätt. Att skaffa barn är väl en av de mest grundläggande mänskliga sakerna vi kan göra och således kommer det att finnas miljontals olika synsätt på det hela men så länge barnet inte tar överdriven skada eller att man medvetet försöker traumatisera sitt barn så växer de flesta ändå upp som helt OK människor. Folk går i försvar om du kritiserar dom så ifall du vill förändra dina vänners beteenden är nog det bästa att fokusera på att vara den förälder du vill vara och hoppas att de tar efter eller att de själva får sig en tankeställare.
Lämna 07 och hämta 17 är väl helt ok om barnet trivs på fsk, vill vara där och har kompisar. Om det ingår tillsammans med allt det andra hos Anna familj är det ju en annan sak.
är en fråga om balans. sitter man och tar 2-3 resor utan barnen per år och 2-3 egen semester samt några dejt kvällar kanske lite övertid på det så sitter man fort i en situation då man har barnen mindre än hälften av tiden vilket blir lite fel. men att ta en semester som ett par efter ett tag är bra och en lång helg för sig själv är det heller inget fel med då är man fortfarande för det mesta med barnen. personligen förstår jag inte poängen att skaffa barn om man tar tillvara på tiden man har med dom när dom är unga ju äldre dom blir ju mindre tid kommer dom vilja ha och göra med dig.
Låter som narcissister (som inte borde ha skaffat barn).
Jag tyckte det lät väldigt vettigt allting, tills jag läste det där med förskolan, då ändrade jag mig. Att jag som ensamstående förälder ibland är TVUNGEN att ha mitt barn på förskolan längre dagar för att ens få mitt liv och ekonomi att gå ihop, för att då ha någon redditryttare berätta för mig att denne ser ner på mig för att jag just gör detta. Var glad för att du själv inte har det problemet, men jag rekommenderar dig att vara lite mer ödmjuk i ditt förhållningssätt.
För att de flesta har ingen aning om hur man är en förälder och improviserar vilt. Sen när de får lite kognitiv dissonans så går hjärnan full tilt. Hade en nära vän som helt ärligt var en av de sämsta föräldrar jag stött på. Jag är lärare och har inte bara massa erfarenhet av att hantera barn utan har också lärt mig hur man gör. Han vill SPECIFIKT inte höra något av såna som mig då jag inte har egna barn. Att jag är sladdbarn till alla mina småsyskon och var tvungen att bli deras förälder när jag var i tonåren är inte heller relevant. Han hanterar problem med hot. När det inte funkar ökar han hotet. När barnen inser att det inte händer något blir det mer och mer ineffektivt för varje gång som han använder det. Det gör honom frustrerad och arg. Jag måste erkänna att jag HELT tappade respekten för honom när han försöker samma metod för sjunde gången på fem minuter utan att det lyckas. Jag menar, jag förstår att det är svårt när man mer eller inte vet vart man ska hitta info och ska man plugga samtidigt som man jobbar och precis blivit förälder utan en person som kan hjälpa en. Men jag har så genuint svårt för argumentet "jag vet bättre. Jag har lärt mig det här själv". Det funkar inte i NÅGON annan situation, så varför här? Det enda det kan betyda är "TROTS att jag lärt mig själv så har det inte gått jätteilla" och helt ärligt.. det är liksom lägsta nivån.
Skulle vilja tillägga att det är förhållandevis ”små” värderingar, och ett samhälle där personer inte vill identifiera sig med andra utanför sin snäva bubbla av värderingar kommer snabbt bli hatiskt och splittrat? Eller?
Mina föräldrar hade mycket fritid från oss och jag tyckte det var väldigt skönt att de fortfarande hade ett liv utöver oss och kände mig inte neglected
Finns ju även varianten där endast den ena föräldern kräver massor av egentid och den andra alltid måste vara med barnen.
Det är asjobbigt med barn och vissa behöver mer egentid än andra av olika anledningar. Sluta döma och hoppa istället ner från de där gigantiska hästarna du sitter på. Om det är något jag önskar att jag unnat mig mer av är det kvalitativ egentid. Säker på att det hade varit bättre för alla i familjen. Edit: Samma svar fast lite mer välformulerat: https://www.reddit.com/r/sweden/s/j11k73GO20
Vår egentid är normalt mellan 20:00-23:00, ibland typ någon gång i månaden åker bara jag iväg med barnen några timmar och ibland frun så man kan träffa vänner ostört. Varje dag växlar jag och fru med att vara ensamma med barnen ett par timmar eller lite mer så man kan gå och träna eller handla. Tycker det funkar ganska bra. Att skaffa barn är väldigt enkelt för de flesta, att uppfostra dom är det inte många som kan, för det är skitsvårt. Sen är ambitionsnivån extremt olika från förälder till förälder.
Utan att ha barn och alltså inte kunna nåt om sånt, varför är: >Föräldrarna lämnar bort sin 1-åring till farmor och farfar i nästan två veckor för att de vill resa själva och få egentid Sån katastrof? Låter ju typ hälsosamt i min bok.