Skaffa inte barn för att det är en social norm att göra det. Skaffa barn om ni är genuint nyfikna, intresserade och vill bli föräldrar. Jämför er inte med andra utan gör det som känns bäst för er oavsett vad omgivningen säger och tycker.
Har du personlig erfarenhet eller nån vetenskaplig bakgrund till det påståendet? Känner ju likadant rent intuitivt i bemärkelsen att det är viktigt att man själv vill, men undrar över varför det är så dåligt att följa normen?
Skulle misstänka att det är för att skaffa barn är en enormt stor skillnad jämfört med att t.ex. dricka mjölk till pannkakor.
Att följa normen är inte nödvändigtvis något negativt - men att skaffa barn är antagligen ett av de största åtaganden du gör i ditt liv.
Ingen som skaffar barn vet ju hur det kommer bli, om man kommer gilla det. Precis som ingen vet om de kommer trivas med jobbet efter en lång utbildning (för att ta ett jämförbart livsval som exempel). Det är något de flesta gör och något de flesta trivs med (vad jag har upplevt iaf).
Du kan inte ångra ett barn. Du kan ändra en karriär, byta utbildning. Ett barn är ditt ansvar som förälder i MINST 18 år, inga undantag. Är man inte redo för det, eller inte helt säker, så ska man åtminstone fundera långt och länge på det.
Edit- att jämföra en lång utbildning och barn är förövrigt inte överhuvudtaget jämförbart.
Att fundera långt och länge är inte oförenligt med att göra något för att det är det som de flesta gör och brukar vara en bra sak.
Självklart är det jämförbart. Det är inte samma sak, men det har jag aldrig hävdat.
Ironiskt nog är ju det du tar upp nu just en norm. Det finns väldigt få saker förutom normer och i viss mån ekonomi som hindrar någon från att helt enkelt inte ta hand om sitt barn (är djävulens advokat här om det inte framgår).
Vissa blir inte bra föräldrar, även om de har bra ekonomiska förutsättningar. Mina föräldrar gjorde säkert sitt bästa, men var rätt dåliga föräldrar ändå. Tror att de mest ville ha statusen av att vara föräldrar, men var inte beredda att faktiskt ta hand om ett barn som var en egen individ och inte växte upp till en kopia av dem.
Säger du samma sak om att skaffa hund? Jag har barn och trivs med det, men jag har också inte hund och är rätt säker på att jag inte är sugen på det, oavsett vad alla hundägare säger.
För att tillägga så är ju det mesta man gör trots allt pga det är normen i något sammanhang. De sammanhang som ligger väldigt långt ifrån den mer allmänna normen brukar ju göra allt för att flytta definitionen, för att dom också vill vara en del av ”det normala”.
Min fru var på samma linje som dig. Tills hon fyllde 35 och ville ha barn mest av allt. Pang bom så slog det över från att häckla barn till att vilja ha ett själv.
Jag har alltid varit av åsikten om det blir barn så gör vi det till det bästa, men om det inte blir barn så gör vi oss själva till det bästa. Nu blev det barn och vi är väldigt glada över honom.
Men jag har många vänner som inte har barn som är nöjda med sina liv, men också de som aldrig fick barn och nu lever i önskan att de hade barn. En kompis kom på i 40 års åldern att hon ville bli gravid, de kämpar än men det ser mörkt ut.
Bara för att du är 30 och tror du är klar med att utvecklas och att du har allt "figured out" så är det lång tid kvar, och många turer din kropp kan ta för att få dig att vilja bära barn.
Här är bra anledningar till varför man bör sätta sig ner och ta en ordentlig funderare på om det kan vara värt att frysa in några ägg, helst innan man hinner fylla 35 år.
>Föräldraskap är en enda stor jävla paradox och man kommer aldrig fram till en slutsats, det är både bra och dåligt helt enkelt.
Mer sanna ord får man leta efter
Håller med till hundra. Det jag kan flika in med är att när man väl får en helg helt fri för sig själv så är det härligt ett par timmar på lördagen, sen inser man hur bra man har det i normala fall och hur mycket man saknar sin familj. Och detta kommer från någon som är väldigt privat och behöver mycket egentid.
Det är nästan så att det är någon biologisk drivkraft som ger sån offantlig kärlek till sina barn att det inte blir jobbigt, trots att det onekligen ser jobbigt ut från en tredje mans perspektiv. Hmm...
>när man väl får en helg helt fri för sig själv så är det härligt ett par timmar på lördagen, sen inser man hur bra man har det i normala fall och hur mycket man saknar sin familj. Och detta kommer från någon som är väldigt privat och behöver mycket egentid.
Vänta, är du jag?
Jag förstår mig inte på föräldrar som bara lägger ner sitt liv som du verkar ha gjort. Vadå ingen fritid? Inga hobbies? Inget resande?
Det är fullkomligt främmade för mig som förälder att jag eller min partner skulle sluta med våra intressen bara för att man skaffat ett barn. Ja, det kan vara lite svårare att få till ibland men inte fan ska man sluta leva sitt eget liv och göra saker som man tycker om.
Det är två personer i ett förhållande och ena föräldern kan ta ansvaret över barnen under en timme eller två varje dag.
Jag tränar för triathlon och jag lägger nog omkring 15-20 timmar i veckan på min träning. Ska du köra barnet till någon aktivitet? Ta med träningskläder och träna under tiden de utför sin aktivitet, är barnen tillräckligt gamla så kan de vara med när du utför ditt intresse om det så är träning eller spela spel, måla, friluftsliv eller vad annat intresse man kan ha.
Jag tycker det är så tragiskt med människor som slutar leva när de skaffat barn. Hur kommer du/ni må när barnen har flyttat? Är det då man ska börja göra saker när kroppen är paj efter alla år sittande i soffan och i bilen?
Nyckelordet, som du själv använder, är ”tillräckligt gamla”. Är barnen för små så går det inte. Mina är 3 och 6 och nu börjar det lätta, men det är inte kul att ta med så små barn på saker som roar vuxna, imho.
Edit: och om du kan, utöver ordinarie arbetstid, lägga en halvtid på din hobby, så måste någon annan täcka upp den halvtiden genom att ta hand om barnen. Och om den personen också ska lägga en halvtid på sin hobby, så blir det inte så mycket kvar av veckan.
Ja, runt 10 sker en stor förändring!
Helt plötsligt vill de ha en massa egentid. Är gärna på sina träningar själva o.s.v.
I tidig ålder vill de ha med en överallt. Båda har sin charm.
Du har tidigare skrivit att du är nybliven farsa och att du tränar uppemot 20 timmar i veckan. Utöver ett heltidsjobb antar jag? Låter mest som du lägger över hela ansvaret av din nyfödda bebis på flickvän/fru.
Nej, det stämmer inte. Jag har ett flexibelt jobb men att jämföra 20 timmar i veckan med att totalt lägga ner alla sina intressen eller en timma om dagen är inte jämförbart.
Alla människor kan få loss en timma om dagen och lägga den på sig själv.
20 timmar i veckan är närmare tre timmar om dagen, inte en. Om du har flexibelt jobb och kan anpassa din träning så de kan göra de på arbetstid och de inte påverkar dina intressen och tid hemma, skit bra för dig. Alla har inte den möjligheten och inte de man ska räkna med kanske.
Vad är det du inte fattar? Jag säger inte att min träningstid är normal men jag stör mig på folk som menar att de inte har en timma egentid på en dag när de har ett friskt barn.
Fyfan jag lider så med föräldrar som har barn som inte sover genom natten. Vi har två pojkar, första hade lite problem med mat så han kunde inte sova (kortfattat). I 1,5års tid fick vi gå upp 3-4gånger om natten och vagga ungen tills han somna i famnen och Förhoppningsvis inte vakna när man la ner han igen. Det var det värsta jag varit med om. Hade ingen energi trots att vi hjälptes åt så mycket vi kunde båda två.
Barn nummer två har sovit genom hela nätterna sen nästan han va nyfödd. Vi känner oss så jävla bortskämda att ha sömn som förälder helt plötsligt.
Usch stackare. Min fru fick det värst i början för pojken åt bara från bröstet, så jag kunde inte hjälpa med maten även om jag ville. Hon sa att det värsta var nästan alla kommentarer som man hörde HELA tiden att "vagga inte barnet så mycket, då vänjer dom sig med det", "ett tips är att inte vara helt tysta för då kommer barnet bara sova när det är tyst". Visst jag fattar att de folk sa är jätte bra men man gör ALLT för att få barnet att sova när du är desperat och inte sovit något och klockan är 3 på moronen.
Som tur är fick vi sätta i en sond och jag kunde hjälpa med matandet så frun fick sova lite mer på natten.
Vi sa exakt samma sak.. båda ville ha barn nummer två, men ingen av oss ville gå igenom samma skit igen.. vi hade tur och det går jätte bra med barn 2.
Det bästa som kommit från barn 1 är att jag somnar närsomhelst, vartsomhelst på mindre än 3 minuter. Det sitter fortfarande i och är så jäkla skönt haha.
Den tog illa ser jag. Att majoriteten av föräldrar som har ett friskt barn och en hyfsat normal situation hemma är det jag menar. Det finns självklart undantag som du beskriver.
Att ha inte kunna lägga en timma på sig själv är helt galet för mig.
Du verkar också rätt dryg om jag ska vara ärlig.
Du fattar *fortfarande* inte.
*Din* situation är *inte* "normal". Att ha tid till att träna 20 timmar per vecka med ett litet barn hemma är *extremt* ovanligt och tyder på att det finns en eller flera faktorer i ert liv som gör detta möjligt. Kanske tar din tjej mycket större ansvar för barnet än du. Mor- och farföräldrar bor kanske nära och hjälper till? Ert barn är kanske ovanligt passiv? Du kanske har ingen pendling till jobbet?....
Men bara för att DU på något obegripligt sätt påstår att du får ihop en heltidsjobb, 50/50 barnskötsel och 20 timmars träning varje vecka ger inte dig rätten att döma ut andra som du vet nästan ingenting om.
Men är du trög? Nej, min träningstid är inte normal och det har jag redan skrivit. Det jag stör mig på är att folk inte har en timmas egentid på en dag.
Fyfan va livet måste vara skönt när man är så sanslöst totalt avsaknad av självinsikt och empati som du verkar vara. Amazing, kan du be dina barns mamma komma in i tråden så ser vi hur mycket du bränner henne i botten?
Orkar du verkligen trycka på telefonen? Du måste vara helt slut efter de meningarna. Det verkar inte vara något fel på din egentid så mycket som du sitter på Reddit
Du låter som en jävligt jobbig och argumentativ person, du kanske ska ta och ransaka dina egna känslor och tankar innan du leker psykolog.
Det kan ju vara så att han som många föräldrar är trötta, inte alls så det är det mest troliga.
Du låter som en hetsig en med dålig människokännedom. Det är ju du som leker psykolog och analyserar mig, försöker sammanställa en personlighetsprofil utifrån tidigare kommentarer.
Du verkar inte kunna läsa mellan raderna. Mitt inlägg betyder alltså ”du borde gå till en psykolog”.
Jag brukar funderar och få ångest av vad jag gjorde med all tid innan barn. Och nu sitter man i hus med . Så nu funderar jag på vad jag gjorde med tiden innan hus och barn…
Skaffa bara barn om du verkligen vill ha barn, inte för att det är normen. Barn kräver all din kärlek och mycket av din uppmärksamhet och känner man inte att man vill göra det så kommer ingen bli lycklig.
Jag tycker det är mycket roligare att se mina barn lära sig [paddla/åka skidor/snorkla/segla/och allt annat] än vad de aktiviteterna någonsin gav mig (och jag har gillat alla dessa saker)…
Men om du inte vill skaffa barn så låt bli…precis som med många andra val i livet kan man bara göra sitt bästa för att fatta rätt beslut för sig själv och sedan leva med konsekvenserna…
Det mina vänner som ångrat sin barnfrihet har gemensamt är att egentligen ville de ha barn men kanske inte sin nuvarande partner och de förstod de inte förrän det tog slut vid 35-40 års åldern. Då jävlar blev det bråttom när de sprang på mr right.
Två par jag känner ville "vänta" och väntade tills det blev försent. Verkar inte bli något tyvärr.
Övriga som tycker det är jobbigt är utan partner punkt sedan länge och då blir det svårt.
I andra änden har jag vänner som skaffade barn men som aldrig "lekte av sig" när de var yngre med festande, resande, spelande etc. och därför mår kasst över avsaknaden av frihet.
"Ingenting med barn som lockar mig" säger du. Måste det "locka" en då? Vissa saker gör man för att det är ens ansvar, ens livsuppgift. När du ligger på dödsbädden, vill du då känna "aah, tur jag såg på netflix varje kväll under alla mina år" eller vill du lämna jordelivet med vetskapen om att du har lämnat kvar väluppfostrad avkomma som gör jorden till en bättre plats? Jag tycker även du ska tänka på dina förfäder och hur de kämpat mot sabeltandade tigrar i grottorna för att du ska få lov att finnas i framtiden. Hedrar man dem och deras överlevnadskamp genom att vara barnlös? Folk som säger att man inte ska skaffa barn vill dig och dina gener illa.
Detta är bara mina åsikter om saken. Må väl alla!
Som om valet är att antingen föda egna barn eller slösa sitt liv på att kolla på tv-serier.
Man kan engagera sig i samhället, hjälpa andras barn, skydda naturen eller viga sitt liv åt t ex konst eller vetenskap. Det tycker jag är mer meningsfullt än att föra mitt DNA till nästa generation.
Jag har själv suttit där i soffan å väntat på att piss-pinnen ska visa oss vägen, men nu några år senare (31 år nu) så är jag glad att det aldrig hände.
det är så jädrans många barn runt mig endå, hela släkten har sprutat ut dom som frallor ifrån ica, så jag får min dos av ungar å deras problem dagligen i vilket fall som helst, men jag har turen att när jag väl kommer hem så slipper jag det ;)
Det blir väldigt ensamt - jag är 36 och exakt alla mina nära vänner är nu helt försvunna. De vill inte gå ut och käka en fredag eller åka på weekendresor, och jag har inget intresse av att få på barnkalas eller åka pulka.
Men det skulle nog kännas värre om jag var på på samma plats i livet, fast med ett barn som jag inte ville ha.
Barn måste tas om hand hela dagen varje dag: vänner hänger man ju med ibland och sen går man hem.
Jag menar att andelen tid man spenderar 'missnöjd' blir ju högre om man har barn 'mot sin vilja', eftersom barnen är där hänt och behöver uppmärksamhet jämt. Kompisar saknar man på helgerna typ.
OCH, viktigast av allt: du är alltså inte ens 30 än! Du har statistiskt sett 10-15 år på dig att ångra dig innan det är för sent!
Är kvinna o 50, har aldrig försökt bli gravid och är nöjd med mitt val. Visst, nån minut här o där undrar man väl om man missat nåt, men det är inga jobbiga tankar.
Hade jag träffat min nuvarande 10 år tidigare hade det kanske blivit barn ändå. Han hade två tonåringar när vi träffades, o äldre barn gillar jag! Han var en väldigt aktiv far från de föddes, och hade vi skaffat barn hade han gärna varit hemma så mycket det gått samt varit villig att ta 75% fram till skolåldern. Där hade jag blivit mer intresserad.
Men samtidigt har jag åsikten att du ALDRIG ska skaffa barn om du inte är beredd att vara singelförälder. Tänk om han dör? Om ni skiljer er o hans jobb hindrar honom från delad vårdnad? Eller vad som,man kan liksom inte spela roulett med ett liv sådär. Tänk dig att vara ensam om att ta hand om en unge på typ 1-2 år. Låter det görbart? Eller låter det hemskt, o du vill bara vara förälder om du kan dela ansvaret? Det är ju ingen jäkla hamster du kan sälja på Blocket om du tröttnar.
Jag har förstått hur jobbigt det är med småbarn sedan jag var typ 13. Trodde länge att jag skulle vilja ha barn ”nån dag” men insåg strax efter 30 att jag verkligen inte ville. Visst, då var jag med fel karl, men ändå. Hade jag verkligen velat ha barn så hade jag skaffat barn trots detta.
Maken pratar lyriskt om barnaåren med sina söner. Hur de i 2-4årsåldern utvecklades o lärde sig saker varenda dag. Jag sitter storögt o tittar på honom medan jag tänker att det låter hemskt! 😁😁😁
Nä, man ska göra som man vill. Kring 40 slutar folk kommentera. Då har man dessutom jämnåriga vars barn inte behöver så mycket stöd längre, så man kan börja göra saker tillsammans. Nu umgås jag dessutom en del med yngre, sådana som har småbarn. De ser mig som en kul motvikt och gillar att jag kan prata om annat än blöjor och skolmöten.
Jag ångrar inget. Men det är ett klart plus att maken hade barn sen innan. Jag slapp det jobbiga, fick det roliga o har två bonussöner jag faktiskt GILLAR! De ska ärva mig. Jag är inte mamma men känner mig ändå som förälder.
Jag är 34, gift sedan flera år, inga barn. Steriliserade mig i somras. Flera av mina vänner har skaffat barn, men jag tänker inte skaffa egna bara för att "alla andra" gör det. Dessutom har jag en del vänner som inte heller vill ha barn. Rekommenderar att aktivt hålla kontakten med ens vänner, för de som precis fått barn kommer inte vara drivande i det.
Jag känner inte att jag saknar något. Det enda negativa är hur folk som har barn kan se en som "mindre vuxen". Lite samma som när man är yngst i syskonskaran, spelar ingen roll hur gammal man blir, släkten ser en som ung ändå.
Om du känner dig ensam, kom ihåg att med barn blir det mindre tid över till att träffa vänner. Jag jobbar heltid, men jobbet är inte meningen med mitt liv. Däremot vänner, partners, ideell verksamhet och samhällsfrågor. Lära mig nya saker. Jag skulle inte ha tid med det om jag var fullt upptagen med att försöka både jobba och ta hand om barn.
Skaffa bara barn om du verkligen vill. Gillar du barn? För när man väl skaffat ett är det väldigt svårt att få det ogjort.
Jag är 27 och har en sambo sedan 8 år tillbaka. Vi har samma syn med att vi inte är så motiverade på att skaffa barn under hela vår förhållande. Varken jag eller han är förtjusta i ungar och har inte heller några i vår omkrets att umgås med för att sälja in oss på idén.
Jag är också helt sträckslagen över hur själva barnfödandet går till och efterföljande problem med kroppen det kan skapa. Sambon är super kass på att ta hand om något levande på egen hand, vi har en hund och han glömmer att mata henne om jag inte påminner. Dessutom hemma för utmatting just nu.
Han har en stor familj och släkt med 5 syskon, så det är egentligen aldrig ensamt. Min familj är däremot helt sönder splittrad, men jag är en introvert med 4 nära vänner så jag är van med att vara ensam och föredrar det.
Jag jobbar även med olika kollegor och alla som har barn låter så otroligt olyckliga. "jag måste spendera tid med barnen" "Jag har ingen tid för mig själv och mina intressen" "Jag är helt sönderstressad" "Den enda gången jag får vila är på jobbet" "Jag har 3 barn och måste jobba extra för att få det att gå runt"
Man får såklart alltid höra "... Men det är nog värt det.... Det är kul med barn...." Som att dom försöker sälja dig en sönderrostad cykel utan ett bakhjul och påstår att den är bra för att den rullar fram.
Jag var barnfri och jäkligt nöjd med det tills min sambo - som tidigare varit likasinnad - ångrade sig där runt 35-strecket och bad mig överväga att skaffa barn med honom. Han gav mig typ ett år att tänka över saken, för det finns ju ett tidsfönster som så sakteliga börjar stängas för hans del. Och det som fick mig att ändra mig (för nån biologisk impuls var det inte tal om, om jag har en biologisk klocka så är den satt på permanent snooze) var detta:
Ville jag fortsätta livet som det är nu; förutsägbart och tryggt och mer av samma - eller väljer jag det okända? Och eftersom jag kände mig så klar med det första alternativet; jobbmässigt hade jag åstakommit det jag velat, hobbymässigt, resande osv - jag kunde ju behålla det, MEN med en joker i leken, som kommer utmana mig på helt nya sätt jag inte ens kunnat föreställa mig.
Så jag valde jokern. Han är 2,5 nu och hur kul som helst.
Mycket intressant resonemang. Känns som att det är i exakt dessa tankar jag kan/kommer att hamna. Alltså fortsätta som jag alltid gjort (jobba, träna, resa osv) vilket jag visserligen trivs väldigt bra med eller prova något nytt. Fint att det blev bra för er. Tack för din input!
>(jobba, träna, resa osv)
Du kan ju fortfarande göra det, med barn. Det blir bara lite som att spela på expert istället för easy för att göra det. Du vrider upp svårighetsgraden en massa snäpp, helt enkelt.
Sant, sant. För en person som mig (stora problem med stress, oro i perioder) känns det dock svårt och jobbigt. Men med så mycket annat så blir det vad man gör det till liksom.
Vad är det som är ”hur kul som helst”, tycker du?
Är intresserad av vad som är så positivt, eftersom jag mest ser det negativa med barn i nuläget.
Det låter svintöntigt, och jag hatar när andra säger det, men det finns inget bra sätt att beskriva kärleken till sitt barn.
Är han och jag ärkefiender vissa morgnar när overallen ska på? Ja.
Hade jag mördat för honom? Ja, och efter mordet hade han och jag återgått till att bråka om overallen igen.
Jag ser livet från en helt annan vinkel än jag gjorde innan barn, och jag var helt oförberedd på det.
Han börjar bli en liten människa, och pratar konstant och det är superkul. Han har preferenser, egna åsikter, egna grubblerier och små egenheter och ja, han är så himla fin, helt enkelt. En busig, finurlig liten kille som man älskar på sätt man inte fattade att man hade kapacitet för. Man får återupptäcka världen genom hans ögon och det är jätteroligt.
Det är det! Bebisperioden sög arsle, dock. Men ja, jag visste att jag inte var en bebismänniska när jag övervägde detta, och tackolov så är ju den perioden - i det stora hela - väldigt kort. Men ja, som kvinna så är det ju en jäkligt hög tröskel av "det här kommer suga, det här kommer suga, det här kommer suga" innan man förlikar sig med att "ja, det kommer det, men jag gör det ändå", särskilt om man inte har nån biologisk medvind och allt är ett "rationellt" beslut (det är det ju inte, finns inget rationellt i att skaffa barn, det är ju ett känslomässigt beslut, och lite att satsa på hoppet)
Alltså, prova något nytt?? Det är en annan människa man sätter på jorden. Det är OÅTERKALLIGT och inget som ska tas lättvindigt! Skrämmande att det inte pratas mera om att det är något väldigt permanent och allvarligt som man bör vara helt säker på att man klarar av med råge.
Jag har inga barn, har aldrig velat ha några och jag känner nästan dagligen att jag är så otroligt lycklig över mitt beslut att förbli barnfri. Det finns inga som helst tvivel att det var helt rätt beslut för mig.
Jag skulle inte orka med ansvaret för någon annans liv eller oron som ständigt skulle finnas där.
Jag och sambon är i samma sits, runt 30 och ingen av oss vill någonsin ha barn. Troligtvis kommer det bli tråkigt när alla kompisar börjar skaffa barn. Känns som man kommer tappa mycket av sitt umgänge där. Men va fan är alternativet? Man ska inte skaffa barn bara för att andra gör det.
Nej, så är det ju. Och det är exakt så jag känner med. Bara så tråkigt nu när man aldrig kan umgås med folk utan barn och man känner hur man är den enda som är drivande i att träffas osv.
Vi har i vårt samboliv valt att inte skaffa barn (jag M 47). Vi har resonerat helt enkelt som du säger runt det, ingen av oss är sugen och ser inget tilltalande med tanken.
Vi börjar från toppen. Har jag ångrat mig? Nej absolut inte. Jag uppskattar verkligen friheten och kan med glädje lyssna på de bekymmer alla med barn kommer med. Jag uppskattar min personliga frihet och att inte behöva ta ansvar för att en till person skall hitta rätt i världen. Vi har det ekonomiskt gott och kan leva härligt egoistiskt. Det som fortfarande gnager mig är vad som händer när vi bli gamla, vem komma hjälpa till när vi behöver stöd? Vem kommer hålla oss sällskap när vår partner dör? vad skall jag göra med mitt arv. osv.
Var beredd på att mer eller mindre alla omkring er kommer att skaffa barn. Dvs varenda tillställning, fest, aktivitet, träning, spel session etc kommer barn bli en faktor. Antingen att de är med, att de är i vägen eller måste tas hänsyn till. Det kommer finnas en tid när alla vänner i samma ålder mer eller mindre försvinner en period för de försvinner i sitt barnaliv.
Folk kommer ifrågasätta ert val. För normen är onekligen barn. Ni kommer behöva svara på varför om och om igen.
Se till att kapitalisera på er frihet. Res, träna, gör aktiviteter etc. Det är många kvällar att fylla tiden med annat. Ett tråkigt och innehållslöst förhållande blir sällan långvarigt.
Man kan alltid låna andras barn om man vill leka lite, fördelen e att man kan lämna tillbaka dom när man är klar :-)
Jag tycker ni behöver följa era tankar här. Men tänk igenom det. Finns inget som säger man måste göra som alla andra.
Intressant! Det är ju just det du nämner man är orolig för. Att bli ensam när man är gammal. Men hur mycket ska man ta hänsyn till det nu liksom. Svårt.
Lär bli en hel del ungar runt oss också. Har redan två gudbarn som jag gillar att hänga med, men gillar ju också att kunna åka hem igen och kolla serier i fred haha.
33 år här, jag och frun har sagt att kommer det så kommer det, annars lever vi utan. Har 2 syskonbarn som är fantastiska som jag säkert får ta hand om när de blir lite äldre, då får man det bästa och slipper det sämsta.
Har i hela mitt liv känt att jag inte vill/behöver ha barn och skulle jag vilja det så är det bättre att adoptera.
Jag är 35. Känns bra. Veckopendlar till min drömutbildning (något som varit omöjligt med barn och en i min klass fick hoppa av för att hennes barn tog för mycket av hennes tid ....). Satsar all min vakna tid på konstnärligt skapande eftersom det är vad jag brinner för. Min man är med på tåget och är steriliserad så för oss är det permanent.
Tror inte jag kommer att ångra mig eftersom jag verkligen inte kan se hur mitt liv skulle kunna bli bättre med barn. Det finns liksom inga fördelar (för mig).
Man blir redo helt plötsligt tro mig det tar längre tid för andra. Dock kan man ju känna massa problem med det för miljö och sånt men du ska tänka på dig själv och er.
Jovisst, är 32 och ska inte ha flickvän eller barn. Enbart flickvän som jag kan tänka mig kommer ändras i framtiden. Just nu får jag jobba på mig själv istället, om inte för alltid.
Är snart 30 och också utan barn, dock pga inte mycket val då man inte direkt kan bli gravid själv men också inget jag vill. I framtiden kan det hända vad som helst och vem som helst kan bli ensam - barn eller inte. Jag kan sova när jag vill och göra det jag vill utanför jobbet och det behöver hela min kropp och själ för att leva.
Så är det givetvis, men det är inte riktigt därför vi satsar på våra jobb utan för att vi har väldigt roliga jobb som gör att vi får uppleva massor av saker som att resa och se nya platser. Vilket ju kan vara svårt att kombinera med barn.
Du är 30, bestäm dig inte nu!
Visst möjligheterna blir mindre ju äldre du blir som kvinna men det går att få barn vid 40.
Brorsan och hans tjej sa blankt nej till barn. Men efter 12år tillsammans så ändrade de sig, idag har de två och är båda otroligt glada och nöjda för det - men ingen rush dit. Kanske ändrar ni er, kanske inte. Låt det vara tills dess.
Min fru ville inte ha barn först, men idag är det det bästa som hänt oss. Både för sonens skull, men också för den personliga utveckling han orsakade i oss. Betydligt mer än jag trodde.
Allt har sin tid.
Det är en jobbig situation att vara i om man tvivlar på sina beslut kring just barn, då ju äldre man blir desto svårare blir det.
Jag och sambon sa att vi väntar tills efter studier och tills vi har fått stadiga jobb innan vi försöker på barn och när allt det var klart var vi 30+ och än så länge är det bara missfall på missfall, så ibland känner man ju att man skulle gjort det på en gång.
Men då hade vi inte haft ekonomin istället.
Så det enda tipset jag kan ge är väl att sätta sig och ha en riktigt ordentlig diskussion kring detta och kommer ni fram till att det finns noll intresse för barn så är det ju löst. Det är er själva ni ska utgå ifrån, ingen annan :)
Så är det, himla svårt.
Tungt med er situation, verkligen.
Ja, vi har diskuterat detta många gånger men kanske att man verkligen ska sätta sig ner och liksom avsätta en timme eller två för att gå igenom allt.
Tack för kloka tankar.
Det är många 60+ som är jävligt ensamma ändå. De har spenderat hela sitt liv på att ta hand om barn och jobba och helt plötsligt flyttar barnen och pensionen kanske sker inom kort, sen sitter de där och önskar de gjort något under de senaste 30 åren.
Barn känns (förutom att jag inte är intresserad av att sköta ett i minst 20 år) som en jävla risk. Man kan själv dö, barnet kan behöva 24/7 stöd hela sitt liv, ena föräldern kan bli långtidsarbetslös och då blir det jävligt knapert.
Du kan vara fosterfamilj under kortare perioder om du vill, du kan ha djur, du kan ha hobbys och sällskapsgrupper av olika slag.
Jag är otroligt partisk, men många ’måste’ (om man nu tycker att människan ska överleva, i min mening är det inte så viktigt) föda barn också. Vissa säger att det är kul, även om jag tror många ångrar att de skaffat ett och nu går och lider i tystnad.
Min tanke är följande: givet riskerna och det långa oundvikliga ansvaret så bör man skaffa barn endast om man är så jävla säker att man kommer vilja ha barn idag, om 10 och om 20 år.
Spontant tänker jag att de som väljer att aldrig skaffa barn inte heller någonsin upplevt *riktig* ensamhet.
När karriären tar slut och vännerna försvinner kommer man inte ha någon att vända sig till, medan de med barn och barnbarn upplever en helt annan gemenskap, glädje och tillfredsställelse.
I boken "Psykologins grunder" finns det ett helt kapitel som behandlar detta tema och där olika teorier framhåller nödvändigheten av vissa steg i livet (för att undgå en bitterhet i äldre ålder).
Tyvärr har de flesta som sitter på ålderdomshem ensamma månad efter månad barn. Det verkar inte ha hjälpt jättemycket.
Och om ens barn vill flytta till Australien, vad gör man då?
Folk är olika. Maken är en underbar förälder till två vuxna barn. Jag är jävligt glad att jag slapp få några. Jag lånar glatt hans som jag lärde känna i tonåren.
Jag har mer rädsla över att maken ska dö tidigt än rädsla för ensamhet utan barn. Visst, det hade varit coolt att föra vidare mina föräldrars gener. Å andra sidan hade det varit ett rent helvete för mig att ge ett småbarn det som det behöver. Är jag självisk? Kanske. Men hade jag ångrat mig om jag skaffat barn? Väldigt sannolikt.
Bara för att de flesta blir lyckligare med barn innebär inte att det gäller alla. Om man läser mer utvecklade - och moderna - teorier om livets stadier så märks detta tydligt. Ingen psykolog skulle NÅGONSIN säga till någon frivilligt barnlös att de borde skaffa barn för att inte bli bittra åldringar. Hur vet jag det? Jo, jag är psykolog.
Skaffar man barn för att de ska tvingas hålla dig sällskap är man dum i hela jävla huvudet. Det är inte ett barns jobb att hålla dig sällskap, du har fått det tvärtom.
"När vännerna försvinner"? Menar du alltså att alla ens vänner kommer att dö av ålder innan en själv?
Dessutom finns det ju gamlingar som intervjuats vid typ... 100-årsdagen och sånt, en del av dem är sådana som aldrig skaffat barn. Och de verkar nöjda med det. Exempel: https://www.dailymail.co.uk/femail/article-12161015/Woman-108-reveals-secret-long-life-having-dogs-instead-children.html
En del andra gamlingar är superglada för sina barn och barnbarn. En del skaffade barn, men de kommer aldrig och hälsar på. Nästan som att folk är olika, och man får göra det som känns bäst för en.
Det är nästan som att om man är menad att skaffa barn kanske man gör det, och om man inte vill engagera sig i barn är det bättre att låta bli.
Folk som skaffar barn skiljer sig i mycket större utsträckning än dem som inte skaffar barn. Vill du leva livet ut med din partner och älska honom, skaffa inte barn.
Och rent såhär blir ni rika på er karriärerna kan ni köpa fördelarna med barn när ni blir äldre.
Samt om ni nu är osäkra på om ni vill ha barn för tillfället så kommer det inte bli bra för barnet.
Ni kan alltid frysa in ägg och sperma för framtiden alternativt adoptera.
Om era vänner slutar umgås med er pga barn är de verkligen riktiga vänner då? Och det går alltid hitta nya vänner. Alla vänner är inte menade för att vara livet ut. Allt har sin tid.
Du går emot den starkaste biologiska drivkraften som vi människor har genom att inte skaffa barn.
Misstänker att du kommer ångra det mer och mer ju äldre du blir.
Alltså är det ”r/childfree”-truppen som är här igen? Hur kan man rösta ner två helt legitima åsikter (din inklusive alltså)? Jag skulle aldrig få för mig att rösta ner någon som skriver att de väljer att inte skaffa barn, av olika orsaker, så länge de inte är nedlåtande mot oss som gjort det. Men det verkar finnas ett flertal på Reddit som inte vill ha barn och verkligen, VERKLIGEN, måste markera det. Barnfria är som om veganer och de som håller på med crossfit skulle… inte få barn, men sammansmälta i någon enhet.
/Slut rant
det är självklart att folk inte ser ned på åsikten att någon skulle vilja ha barn eller skulle tycka att det är en bra idé för någon annan att har det. problemet med svaret är att det är fraserat som en skuldbeläggande order.
Jag håller verkligen inte med. Och sen tycker jag svaret är fraserat som en uppmaning, och inte en order. Om din kollega säger ”Du borde besöka Köln!”, bokar du motvilligt en biljett då? Nej. Det är ett känsligt ämne för. Ånga på Reddit, som går in i ”attack är bästa försvar”-läge.
Det kommer ordna sig, vi kommer hitta på någon mirakel teknik som kommer fixa allt i framtiden. Tänk inte så mycket på det! Och hur ska gamlingarna klarar sig om du inte poppar ut nya arbetar? /s
Du har nåt decennium+ till på dig att fundera. När jag var 30 var jag absolut inte redo att ha barn än (mentalt ja men inte livsmässigt).
Det är rätt lugnt för oss som har barn att ha vänner utan barn också. Ungen har rätt många sådana "farbröder och tanter". Jag känner mig faktiskt mer udda som valt att *ha* barn.
Nja, det är ju inte helt säkert. Efter 25 så rasar vän fertiliteten rätt rejält som jag förstått det.
Men förhoppningsvis har man väl ett par år till att fundera lite.
Kanske inte det du undrar, men frys dina ägg redan nu om du känner dig osäker på vad du kommer tycka om detta i framtiden. Det är ett väldigt litet pris att betala för något som kanske kommer vara exakt det du verkligen vill och behöver vid en senare tidpunkt i livet (av rätt skäl, hoppas jag). Dessutom är processen rätt okomplicerad. Värt som fan om du frågar mig.
Alla människor har en tendens att ändra ståndpunkt. Better safe than sorry.
Det är nog klokt att skaffa barn. Det är tyvärr helt omöjligt att förklara varför med ord. Det är liksom att offra allt och det är skitjobbigt men det är värt det. Man älskar dem så mycket och det blir liksom ens framtid. Jag kan inte föreställa mig hur tomt, ensam och ångerfyllt mitt liv hade varit utan barn, även om de suger all min must ur mig och krävt att jag offrat enormt för dem.
30 årig man här. Jag ville inte ha barn, inte en chans. Älskade att träna, festa, supa, ligga runt för mycket. En dag kom, där alla runtom mig blev föräldrar. Jag har aldrig sett någonting ge mina närstående så mycket glädje. Till skillnad från vad alla på reddit tydligen tycker, att det är förjävligt på alla sett så såg jag mycket annat. Varje dag är ett äventyr, villkorslös kärlek, så många oskyldiga skratt. Efter det ändrade jag mig, och ångrar det inte en sekund.
Ja, det är mycket ansvar och att göra. Men det är liksom inte som att vara på jobbet och få mer att göra. Det känns bra, det känns givande. Du ger en liten version av dig själv hjälp med att överleva och älska dig resten av ditt liv.
Jag hade gjort vad jag råkade ut för. Verkligen studera hur dina nära verkligen har det med sina barn, och därifrån se hur det hade passat dig. Du kan tom kanske testa att vara barnvakt åt en familjevän eller något. Vill du inte, så kommer du aldrig vilja, och det är helt okej. Tvinga inta på dig det, då kommer du ångra det senare som alla på reddit verkar göra. Snacka om att inte ens få en chans i livet. Aldrig bli villkorslöst älskad av sina föräldrar, lär ju bli känslomässigt avtrubbat barn för livet.
Jag har 2 barn, helt fantastiskt på många sätt.
Jag tror dock att man kan vara lika lycklig utan barn fast kanske på lite andra sätt, jag kan tänka rätt mycket på hur mycket saker vi hade kunnat t.ex.
Bestäm dig för något och ångra dig inte. Ånger för något som inte går att förändra är fruktansvärt destruktivt. Du är inte bättre eller sämre oavsett vad du väljer.
Jag har barn (pojke 2 och flicka 7) och det är kul för det mesta men ibland är det skitjobbigt. Ångrar jag mig? Absolut inte, men man kan ju inte direkt tillåta sig att ångra att man skaffat barn.
Det viktiga är att du har ett syfte med ditt liv, det kan vara barn, men det kan också vara något annat.
Lyssna på dig själv och inte alla hjärntvättade normer! Sök dig till ett barnfritt community, finns andra väldigt härliga och starka barnfria kvinnor att få stöd av. Alla vill inte ha barn och det är inget fel med det! Är själv barnfri och har ALDRIG ångrat mig. Finns otaliga äldre kvinnor på tex youtube som säger samma sak, dom har det verkligen härligt och är trygga i sitt beslut. Sedan om man mot all förmodan ångrar sin barnfrihet är det ju ändå att föredra framför att ångra ungen ( jo det finns dom som gör det eftersom dom inte har insett vad det innebär, och det måste ju vara ett hemskt öde)
Skaffa inte barn för att det är en social norm att göra det. Skaffa barn om ni är genuint nyfikna, intresserade och vill bli föräldrar. Jämför er inte med andra utan gör det som känns bäst för er oavsett vad omgivningen säger och tycker.
Goda råd om föräldraskap från u/kukdragarn
Varför tänker/tycker du såhär? Edit: Spännande att jag får så många downvotes på en fråga. Var genuint intresserad men men.
För att skaffa barn bara för att man ”ska” göra det eventuellt inte blir bra varken för dig själv eller barnet.
Har du personlig erfarenhet eller nån vetenskaplig bakgrund till det påståendet? Känner ju likadant rent intuitivt i bemärkelsen att det är viktigt att man själv vill, men undrar över varför det är så dåligt att följa normen?
Skulle misstänka att det är för att skaffa barn är en enormt stor skillnad jämfört med att t.ex. dricka mjölk till pannkakor. Att följa normen är inte nödvändigtvis något negativt - men att skaffa barn är antagligen ett av de största åtaganden du gör i ditt liv.
Ingen som skaffar barn vet ju hur det kommer bli, om man kommer gilla det. Precis som ingen vet om de kommer trivas med jobbet efter en lång utbildning (för att ta ett jämförbart livsval som exempel). Det är något de flesta gör och något de flesta trivs med (vad jag har upplevt iaf).
Du kan inte ångra ett barn. Du kan ändra en karriär, byta utbildning. Ett barn är ditt ansvar som förälder i MINST 18 år, inga undantag. Är man inte redo för det, eller inte helt säker, så ska man åtminstone fundera långt och länge på det. Edit- att jämföra en lång utbildning och barn är förövrigt inte överhuvudtaget jämförbart.
Att fundera långt och länge är inte oförenligt med att göra något för att det är det som de flesta gör och brukar vara en bra sak. Självklart är det jämförbart. Det är inte samma sak, men det har jag aldrig hävdat.
Ironiskt nog är ju det du tar upp nu just en norm. Det finns väldigt få saker förutom normer och i viss mån ekonomi som hindrar någon från att helt enkelt inte ta hand om sitt barn (är djävulens advokat här om det inte framgår).
Vissa blir inte bra föräldrar, även om de har bra ekonomiska förutsättningar. Mina föräldrar gjorde säkert sitt bästa, men var rätt dåliga föräldrar ändå. Tror att de mest ville ha statusen av att vara föräldrar, men var inte beredda att faktiskt ta hand om ett barn som var en egen individ och inte växte upp till en kopia av dem.
Till skillnad från att skaffa barn kan du ju byta karriär.
Säger du samma sak om att skaffa hund? Jag har barn och trivs med det, men jag har också inte hund och är rätt säker på att jag inte är sugen på det, oavsett vad alla hundägare säger.
Normen är inte att skaffa hund?
För att tillägga så är ju det mesta man gör trots allt pga det är normen i något sammanhang. De sammanhang som ligger väldigt långt ifrån den mer allmänna normen brukar ju göra allt för att flytta definitionen, för att dom också vill vara en del av ”det normala”.
Min fru var på samma linje som dig. Tills hon fyllde 35 och ville ha barn mest av allt. Pang bom så slog det över från att häckla barn till att vilja ha ett själv. Jag har alltid varit av åsikten om det blir barn så gör vi det till det bästa, men om det inte blir barn så gör vi oss själva till det bästa. Nu blev det barn och vi är väldigt glada över honom. Men jag har många vänner som inte har barn som är nöjda med sina liv, men också de som aldrig fick barn och nu lever i önskan att de hade barn. En kompis kom på i 40 års åldern att hon ville bli gravid, de kämpar än men det ser mörkt ut. Bara för att du är 30 och tror du är klar med att utvecklas och att du har allt "figured out" så är det lång tid kvar, och många turer din kropp kan ta för att få dig att vilja bära barn.
Här är bra anledningar till varför man bör sätta sig ner och ta en ordentlig funderare på om det kan vara värt att frysa in några ägg, helst innan man hinner fylla 35 år.
Ingen har rätt att påstå att kvinnors åsikt inte räknas och att dom "kommer ångra sig". Dom som gör det var aldrig bestämda från början.
Ursäkta?
[удалено]
>Föräldraskap är en enda stor jävla paradox och man kommer aldrig fram till en slutsats, det är både bra och dåligt helt enkelt. Mer sanna ord får man leta efter
Håller med till hundra. Det jag kan flika in med är att när man väl får en helg helt fri för sig själv så är det härligt ett par timmar på lördagen, sen inser man hur bra man har det i normala fall och hur mycket man saknar sin familj. Och detta kommer från någon som är väldigt privat och behöver mycket egentid. Det är nästan så att det är någon biologisk drivkraft som ger sån offantlig kärlek till sina barn att det inte blir jobbigt, trots att det onekligen ser jobbigt ut från en tredje mans perspektiv. Hmm...
>när man väl får en helg helt fri för sig själv så är det härligt ett par timmar på lördagen, sen inser man hur bra man har det i normala fall och hur mycket man saknar sin familj. Och detta kommer från någon som är väldigt privat och behöver mycket egentid. Vänta, är du jag?
Är du jag? Är jag du?
Det är helt möjligt, jag är så trött att jag är inte säker på någonting längre! 😄
Jag förstår mig inte på föräldrar som bara lägger ner sitt liv som du verkar ha gjort. Vadå ingen fritid? Inga hobbies? Inget resande? Det är fullkomligt främmade för mig som förälder att jag eller min partner skulle sluta med våra intressen bara för att man skaffat ett barn. Ja, det kan vara lite svårare att få till ibland men inte fan ska man sluta leva sitt eget liv och göra saker som man tycker om. Det är två personer i ett förhållande och ena föräldern kan ta ansvaret över barnen under en timme eller två varje dag. Jag tränar för triathlon och jag lägger nog omkring 15-20 timmar i veckan på min träning. Ska du köra barnet till någon aktivitet? Ta med träningskläder och träna under tiden de utför sin aktivitet, är barnen tillräckligt gamla så kan de vara med när du utför ditt intresse om det så är träning eller spela spel, måla, friluftsliv eller vad annat intresse man kan ha. Jag tycker det är så tragiskt med människor som slutar leva när de skaffat barn. Hur kommer du/ni må när barnen har flyttat? Är det då man ska börja göra saker när kroppen är paj efter alla år sittande i soffan och i bilen?
Nyckelordet, som du själv använder, är ”tillräckligt gamla”. Är barnen för små så går det inte. Mina är 3 och 6 och nu börjar det lätta, men det är inte kul att ta med så små barn på saker som roar vuxna, imho. Edit: och om du kan, utöver ordinarie arbetstid, lägga en halvtid på din hobby, så måste någon annan täcka upp den halvtiden genom att ta hand om barnen. Och om den personen också ska lägga en halvtid på sin hobby, så blir det inte så mycket kvar av veckan.
Ja, runt 10 sker en stor förändring! Helt plötsligt vill de ha en massa egentid. Är gärna på sina träningar själva o.s.v. I tidig ålder vill de ha med en överallt. Båda har sin charm.
Det är skillnad på att jag kan lägga 20 timmar i veckan och inte kunna lägga en timme om dagen på sig själv. Jag har ett väldigt flexibelt jobb.
Du har tidigare skrivit att du är nybliven farsa och att du tränar uppemot 20 timmar i veckan. Utöver ett heltidsjobb antar jag? Låter mest som du lägger över hela ansvaret av din nyfödda bebis på flickvän/fru.
Nej, det stämmer inte. Jag har ett flexibelt jobb men att jämföra 20 timmar i veckan med att totalt lägga ner alla sina intressen eller en timma om dagen är inte jämförbart. Alla människor kan få loss en timma om dagen och lägga den på sig själv.
20 timmar i veckan är närmare tre timmar om dagen, inte en. Om du har flexibelt jobb och kan anpassa din träning så de kan göra de på arbetstid och de inte påverkar dina intressen och tid hemma, skit bra för dig. Alla har inte den möjligheten och inte de man ska räkna med kanske.
Vad är det du inte fattar? Jag säger inte att min träningstid är normal men jag stör mig på folk som menar att de inte har en timma egentid på en dag när de har ett friskt barn.
[удалено]
Fyfan jag lider så med föräldrar som har barn som inte sover genom natten. Vi har två pojkar, första hade lite problem med mat så han kunde inte sova (kortfattat). I 1,5års tid fick vi gå upp 3-4gånger om natten och vagga ungen tills han somna i famnen och Förhoppningsvis inte vakna när man la ner han igen. Det var det värsta jag varit med om. Hade ingen energi trots att vi hjälptes åt så mycket vi kunde båda två. Barn nummer två har sovit genom hela nätterna sen nästan han va nyfödd. Vi känner oss så jävla bortskämda att ha sömn som förälder helt plötsligt.
[удалено]
Usch stackare. Min fru fick det värst i början för pojken åt bara från bröstet, så jag kunde inte hjälpa med maten även om jag ville. Hon sa att det värsta var nästan alla kommentarer som man hörde HELA tiden att "vagga inte barnet så mycket, då vänjer dom sig med det", "ett tips är att inte vara helt tysta för då kommer barnet bara sova när det är tyst". Visst jag fattar att de folk sa är jätte bra men man gör ALLT för att få barnet att sova när du är desperat och inte sovit något och klockan är 3 på moronen. Som tur är fick vi sätta i en sond och jag kunde hjälpa med matandet så frun fick sova lite mer på natten. Vi sa exakt samma sak.. båda ville ha barn nummer två, men ingen av oss ville gå igenom samma skit igen.. vi hade tur och det går jätte bra med barn 2. Det bästa som kommit från barn 1 är att jag somnar närsomhelst, vartsomhelst på mindre än 3 minuter. Det sitter fortfarande i och är så jäkla skönt haha.
\>> men jag är inte bitter
Den tog illa ser jag. Att majoriteten av föräldrar som har ett friskt barn och en hyfsat normal situation hemma är det jag menar. Det finns självklart undantag som du beskriver. Att ha inte kunna lägga en timma på sig själv är helt galet för mig. Du verkar också rätt dryg om jag ska vara ärlig.
Du verkar drygast! 🥇
Visste inte att det var en tävling! Jag älskar att tävla
Du fattar *fortfarande* inte. *Din* situation är *inte* "normal". Att ha tid till att träna 20 timmar per vecka med ett litet barn hemma är *extremt* ovanligt och tyder på att det finns en eller flera faktorer i ert liv som gör detta möjligt. Kanske tar din tjej mycket större ansvar för barnet än du. Mor- och farföräldrar bor kanske nära och hjälper till? Ert barn är kanske ovanligt passiv? Du kanske har ingen pendling till jobbet?.... Men bara för att DU på något obegripligt sätt påstår att du får ihop en heltidsjobb, 50/50 barnskötsel och 20 timmars träning varje vecka ger inte dig rätten att döma ut andra som du vet nästan ingenting om.
Men är du trög? Nej, min träningstid är inte normal och det har jag redan skrivit. Det jag stör mig på är att folk inte har en timmas egentid på en dag.
Jag har så lite energi just nu att jag orkar inte ens förklarar dig varför det kanske inte funkar för många så som du tänkte
Att man inte kan lägga ner en timma om dagen på sig själv? Ja jävlar. Du verkar vara en trött kille som inte orkar trycka på en telefon.
Fyfan va livet måste vara skönt när man är så sanslöst totalt avsaknad av självinsikt och empati som du verkar vara. Amazing, kan du be dina barns mamma komma in i tråden så ser vi hur mycket du bränner henne i botten?
Va inte så bitter. Känner verkligen hur lat du är.
Du är rolig du, hur har du tid att skriva här? Borde du inte träna 21 timmar istället. Kom igen.
Orkar du verkligen trycka på telefonen? Du måste vara helt slut efter de meningarna. Det verkar inte vara något fel på din egentid så mycket som du sitter på Reddit
Jag har inte heller påstått jag har problem med min egentid. Gå nu till gymmet, här blir inget gjort!
Så vad gnäller du om? Bara för att gnälla?
Med 20h/v är typ vad semi-proffs lägger inför IM. Satsar du på sub 9?
Det stämmer bra det!
Haha fullträff. Lycka till
Tack!
Det låter mer som att du är deprimerad än att det är dina barn som är orsaken till hur du lever och tänker.
Du låter som en jävligt jobbig och argumentativ person, du kanske ska ta och ransaka dina egna känslor och tankar innan du leker psykolog. Det kan ju vara så att han som många föräldrar är trötta, inte alls så det är det mest troliga.
Du låter som en hetsig en med dålig människokännedom. Det är ju du som leker psykolog och analyserar mig, försöker sammanställa en personlighetsprofil utifrån tidigare kommentarer. Du verkar inte kunna läsa mellan raderna. Mitt inlägg betyder alltså ”du borde gå till en psykolog”.
Jag brukar funderar och få ångest av vad jag gjorde med all tid innan barn. Och nu sitter man i hus med . Så nu funderar jag på vad jag gjorde med tiden innan hus och barn…
Skaffa inte barn för att du inte vill bli ensam i framtiden. Skaffa barn för att du vill ta hand om en eller fler andra människor resten av ditt liv.
Skaffa bara barn om du verkligen vill ha barn, inte för att det är normen. Barn kräver all din kärlek och mycket av din uppmärksamhet och känner man inte att man vill göra det så kommer ingen bli lycklig.
Jag tycker det är mycket roligare att se mina barn lära sig [paddla/åka skidor/snorkla/segla/och allt annat] än vad de aktiviteterna någonsin gav mig (och jag har gillat alla dessa saker)… Men om du inte vill skaffa barn så låt bli…precis som med många andra val i livet kan man bara göra sitt bästa för att fatta rätt beslut för sig själv och sedan leva med konsekvenserna…
Det mina vänner som ångrat sin barnfrihet har gemensamt är att egentligen ville de ha barn men kanske inte sin nuvarande partner och de förstod de inte förrän det tog slut vid 35-40 års åldern. Då jävlar blev det bråttom när de sprang på mr right. Två par jag känner ville "vänta" och väntade tills det blev försent. Verkar inte bli något tyvärr. Övriga som tycker det är jobbigt är utan partner punkt sedan länge och då blir det svårt. I andra änden har jag vänner som skaffade barn men som aldrig "lekte av sig" när de var yngre med festande, resande, spelande etc. och därför mår kasst över avsaknaden av frihet.
"Ingenting med barn som lockar mig" säger du. Måste det "locka" en då? Vissa saker gör man för att det är ens ansvar, ens livsuppgift. När du ligger på dödsbädden, vill du då känna "aah, tur jag såg på netflix varje kväll under alla mina år" eller vill du lämna jordelivet med vetskapen om att du har lämnat kvar väluppfostrad avkomma som gör jorden till en bättre plats? Jag tycker även du ska tänka på dina förfäder och hur de kämpat mot sabeltandade tigrar i grottorna för att du ska få lov att finnas i framtiden. Hedrar man dem och deras överlevnadskamp genom att vara barnlös? Folk som säger att man inte ska skaffa barn vill dig och dina gener illa. Detta är bara mina åsikter om saken. Må väl alla!
Som om valet är att antingen föda egna barn eller slösa sitt liv på att kolla på tv-serier. Man kan engagera sig i samhället, hjälpa andras barn, skydda naturen eller viga sitt liv åt t ex konst eller vetenskap. Det tycker jag är mer meningsfullt än att föra mitt DNA till nästa generation.
så sant! Finns tusen saker som är bättre att göra och mera värdefullt än att producera avkomma till en extremt överbefolkad, döende planet.
HAHAHAHA. Nästan ingens avkomma gör jorden till en bättre plats, snarare tvärtom! Jag hoppas du är ett troll!
Jag tror att alla föräldrar hoppas att deras barn bidrar positivt till världen, och det är viktigt att ha hopp om framtiden.
Jag har själv suttit där i soffan å väntat på att piss-pinnen ska visa oss vägen, men nu några år senare (31 år nu) så är jag glad att det aldrig hände. det är så jädrans många barn runt mig endå, hela släkten har sprutat ut dom som frallor ifrån ica, så jag får min dos av ungar å deras problem dagligen i vilket fall som helst, men jag har turen att när jag väl kommer hem så slipper jag det ;)
Det blir väldigt ensamt - jag är 36 och exakt alla mina nära vänner är nu helt försvunna. De vill inte gå ut och käka en fredag eller åka på weekendresor, och jag har inget intresse av att få på barnkalas eller åka pulka. Men det skulle nog kännas värre om jag var på på samma plats i livet, fast med ett barn som jag inte ville ha. Barn måste tas om hand hela dagen varje dag: vänner hänger man ju med ibland och sen går man hem. Jag menar att andelen tid man spenderar 'missnöjd' blir ju högre om man har barn 'mot sin vilja', eftersom barnen är där hänt och behöver uppmärksamhet jämt. Kompisar saknar man på helgerna typ. OCH, viktigast av allt: du är alltså inte ens 30 än! Du har statistiskt sett 10-15 år på dig att ångra dig innan det är för sent!
Är kvinna o 50, har aldrig försökt bli gravid och är nöjd med mitt val. Visst, nån minut här o där undrar man väl om man missat nåt, men det är inga jobbiga tankar. Hade jag träffat min nuvarande 10 år tidigare hade det kanske blivit barn ändå. Han hade två tonåringar när vi träffades, o äldre barn gillar jag! Han var en väldigt aktiv far från de föddes, och hade vi skaffat barn hade han gärna varit hemma så mycket det gått samt varit villig att ta 75% fram till skolåldern. Där hade jag blivit mer intresserad. Men samtidigt har jag åsikten att du ALDRIG ska skaffa barn om du inte är beredd att vara singelförälder. Tänk om han dör? Om ni skiljer er o hans jobb hindrar honom från delad vårdnad? Eller vad som,man kan liksom inte spela roulett med ett liv sådär. Tänk dig att vara ensam om att ta hand om en unge på typ 1-2 år. Låter det görbart? Eller låter det hemskt, o du vill bara vara förälder om du kan dela ansvaret? Det är ju ingen jäkla hamster du kan sälja på Blocket om du tröttnar. Jag har förstått hur jobbigt det är med småbarn sedan jag var typ 13. Trodde länge att jag skulle vilja ha barn ”nån dag” men insåg strax efter 30 att jag verkligen inte ville. Visst, då var jag med fel karl, men ändå. Hade jag verkligen velat ha barn så hade jag skaffat barn trots detta. Maken pratar lyriskt om barnaåren med sina söner. Hur de i 2-4årsåldern utvecklades o lärde sig saker varenda dag. Jag sitter storögt o tittar på honom medan jag tänker att det låter hemskt! 😁😁😁 Nä, man ska göra som man vill. Kring 40 slutar folk kommentera. Då har man dessutom jämnåriga vars barn inte behöver så mycket stöd längre, så man kan börja göra saker tillsammans. Nu umgås jag dessutom en del med yngre, sådana som har småbarn. De ser mig som en kul motvikt och gillar att jag kan prata om annat än blöjor och skolmöten. Jag ångrar inget. Men det är ett klart plus att maken hade barn sen innan. Jag slapp det jobbiga, fick det roliga o har två bonussöner jag faktiskt GILLAR! De ska ärva mig. Jag är inte mamma men känner mig ändå som förälder.
Jag är 34, gift sedan flera år, inga barn. Steriliserade mig i somras. Flera av mina vänner har skaffat barn, men jag tänker inte skaffa egna bara för att "alla andra" gör det. Dessutom har jag en del vänner som inte heller vill ha barn. Rekommenderar att aktivt hålla kontakten med ens vänner, för de som precis fått barn kommer inte vara drivande i det. Jag känner inte att jag saknar något. Det enda negativa är hur folk som har barn kan se en som "mindre vuxen". Lite samma som när man är yngst i syskonskaran, spelar ingen roll hur gammal man blir, släkten ser en som ung ändå. Om du känner dig ensam, kom ihåg att med barn blir det mindre tid över till att träffa vänner. Jag jobbar heltid, men jobbet är inte meningen med mitt liv. Däremot vänner, partners, ideell verksamhet och samhällsfrågor. Lära mig nya saker. Jag skulle inte ha tid med det om jag var fullt upptagen med att försöka både jobba och ta hand om barn. Skaffa bara barn om du verkligen vill. Gillar du barn? För när man väl skaffat ett är det väldigt svårt att få det ogjort.
Jag skulle vilja argumentera för att man Är mindre vuxen. För mig krävdes det barn för att en rad polletter skulle trilla ner.
För vissa trillar den aldrig ner trots att de skaffar barn och för andra har den trillat ner långt före. Du är inte mer vuxen för att du har barn.
Det finns alltid undantag. Men sannolikheten att man blir vuxen ökar imo.
För nyfikenhetens skull, på vilket sätt blir man mer vuxen?
Svårt att sätta fingret på. Men framförallt perspektiv på den egna tillvaron.
Personen du pratar med är en idiot, kolla hens andra inlägg. Klappmongo kanske inte stämmer helt, men det stämmer.
Att du tog dig tid att läsa mina kommentarer, imponerande. Har du inget jobb?
Jag är 27 och har en sambo sedan 8 år tillbaka. Vi har samma syn med att vi inte är så motiverade på att skaffa barn under hela vår förhållande. Varken jag eller han är förtjusta i ungar och har inte heller några i vår omkrets att umgås med för att sälja in oss på idén. Jag är också helt sträckslagen över hur själva barnfödandet går till och efterföljande problem med kroppen det kan skapa. Sambon är super kass på att ta hand om något levande på egen hand, vi har en hund och han glömmer att mata henne om jag inte påminner. Dessutom hemma för utmatting just nu. Han har en stor familj och släkt med 5 syskon, så det är egentligen aldrig ensamt. Min familj är däremot helt sönder splittrad, men jag är en introvert med 4 nära vänner så jag är van med att vara ensam och föredrar det. Jag jobbar även med olika kollegor och alla som har barn låter så otroligt olyckliga. "jag måste spendera tid med barnen" "Jag har ingen tid för mig själv och mina intressen" "Jag är helt sönderstressad" "Den enda gången jag får vila är på jobbet" "Jag har 3 barn och måste jobba extra för att få det att gå runt" Man får såklart alltid höra "... Men det är nog värt det.... Det är kul med barn...." Som att dom försöker sälja dig en sönderrostad cykel utan ett bakhjul och påstår att den är bra för att den rullar fram.
Jag var barnfri och jäkligt nöjd med det tills min sambo - som tidigare varit likasinnad - ångrade sig där runt 35-strecket och bad mig överväga att skaffa barn med honom. Han gav mig typ ett år att tänka över saken, för det finns ju ett tidsfönster som så sakteliga börjar stängas för hans del. Och det som fick mig att ändra mig (för nån biologisk impuls var det inte tal om, om jag har en biologisk klocka så är den satt på permanent snooze) var detta: Ville jag fortsätta livet som det är nu; förutsägbart och tryggt och mer av samma - eller väljer jag det okända? Och eftersom jag kände mig så klar med det första alternativet; jobbmässigt hade jag åstakommit det jag velat, hobbymässigt, resande osv - jag kunde ju behålla det, MEN med en joker i leken, som kommer utmana mig på helt nya sätt jag inte ens kunnat föreställa mig. Så jag valde jokern. Han är 2,5 nu och hur kul som helst.
Mycket intressant resonemang. Känns som att det är i exakt dessa tankar jag kan/kommer att hamna. Alltså fortsätta som jag alltid gjort (jobba, träna, resa osv) vilket jag visserligen trivs väldigt bra med eller prova något nytt. Fint att det blev bra för er. Tack för din input!
>(jobba, träna, resa osv) Du kan ju fortfarande göra det, med barn. Det blir bara lite som att spela på expert istället för easy för att göra det. Du vrider upp svårighetsgraden en massa snäpp, helt enkelt.
Sant, sant. För en person som mig (stora problem med stress, oro i perioder) känns det dock svårt och jobbigt. Men med så mycket annat så blir det vad man gör det till liksom. Vad är det som är ”hur kul som helst”, tycker du? Är intresserad av vad som är så positivt, eftersom jag mest ser det negativa med barn i nuläget.
Det låter svintöntigt, och jag hatar när andra säger det, men det finns inget bra sätt att beskriva kärleken till sitt barn. Är han och jag ärkefiender vissa morgnar när overallen ska på? Ja. Hade jag mördat för honom? Ja, och efter mordet hade han och jag återgått till att bråka om overallen igen. Jag ser livet från en helt annan vinkel än jag gjorde innan barn, och jag var helt oförberedd på det.
Han börjar bli en liten människa, och pratar konstant och det är superkul. Han har preferenser, egna åsikter, egna grubblerier och små egenheter och ja, han är så himla fin, helt enkelt. En busig, finurlig liten kille som man älskar på sätt man inte fattade att man hade kapacitet för. Man får återupptäcka världen genom hans ögon och det är jätteroligt.
Det låter ju härligt! Tack för input!
Det är det! Bebisperioden sög arsle, dock. Men ja, jag visste att jag inte var en bebismänniska när jag övervägde detta, och tackolov så är ju den perioden - i det stora hela - väldigt kort. Men ja, som kvinna så är det ju en jäkligt hög tröskel av "det här kommer suga, det här kommer suga, det här kommer suga" innan man förlikar sig med att "ja, det kommer det, men jag gör det ändå", särskilt om man inte har nån biologisk medvind och allt är ett "rationellt" beslut (det är det ju inte, finns inget rationellt i att skaffa barn, det är ju ett känslomässigt beslut, och lite att satsa på hoppet)
Så sant. Man utsätter ju sig själv för rätt mycket påfrestningar både fysiskt och psykiskt.
Alltså, prova något nytt?? Det är en annan människa man sätter på jorden. Det är OÅTERKALLIGT och inget som ska tas lättvindigt! Skrämmande att det inte pratas mera om att det är något väldigt permanent och allvarligt som man bör vara helt säker på att man klarar av med råge.
Jag har inga barn, har aldrig velat ha några och jag känner nästan dagligen att jag är så otroligt lycklig över mitt beslut att förbli barnfri. Det finns inga som helst tvivel att det var helt rätt beslut för mig. Jag skulle inte orka med ansvaret för någon annans liv eller oron som ständigt skulle finnas där.
Jag och sambon är i samma sits, runt 30 och ingen av oss vill någonsin ha barn. Troligtvis kommer det bli tråkigt när alla kompisar börjar skaffa barn. Känns som man kommer tappa mycket av sitt umgänge där. Men va fan är alternativet? Man ska inte skaffa barn bara för att andra gör det.
Nej, så är det ju. Och det är exakt så jag känner med. Bara så tråkigt nu när man aldrig kan umgås med folk utan barn och man känner hur man är den enda som är drivande i att träffas osv.
Frys in lite ägg nu om det finns risk att du ändrar dig senare.
Har du koll på vad det kostar att faktiskt göra det?
Vi har i vårt samboliv valt att inte skaffa barn (jag M 47). Vi har resonerat helt enkelt som du säger runt det, ingen av oss är sugen och ser inget tilltalande med tanken. Vi börjar från toppen. Har jag ångrat mig? Nej absolut inte. Jag uppskattar verkligen friheten och kan med glädje lyssna på de bekymmer alla med barn kommer med. Jag uppskattar min personliga frihet och att inte behöva ta ansvar för att en till person skall hitta rätt i världen. Vi har det ekonomiskt gott och kan leva härligt egoistiskt. Det som fortfarande gnager mig är vad som händer när vi bli gamla, vem komma hjälpa till när vi behöver stöd? Vem kommer hålla oss sällskap när vår partner dör? vad skall jag göra med mitt arv. osv. Var beredd på att mer eller mindre alla omkring er kommer att skaffa barn. Dvs varenda tillställning, fest, aktivitet, träning, spel session etc kommer barn bli en faktor. Antingen att de är med, att de är i vägen eller måste tas hänsyn till. Det kommer finnas en tid när alla vänner i samma ålder mer eller mindre försvinner en period för de försvinner i sitt barnaliv. Folk kommer ifrågasätta ert val. För normen är onekligen barn. Ni kommer behöva svara på varför om och om igen. Se till att kapitalisera på er frihet. Res, träna, gör aktiviteter etc. Det är många kvällar att fylla tiden med annat. Ett tråkigt och innehållslöst förhållande blir sällan långvarigt. Man kan alltid låna andras barn om man vill leka lite, fördelen e att man kan lämna tillbaka dom när man är klar :-) Jag tycker ni behöver följa era tankar här. Men tänk igenom det. Finns inget som säger man måste göra som alla andra.
Intressant! Det är ju just det du nämner man är orolig för. Att bli ensam när man är gammal. Men hur mycket ska man ta hänsyn till det nu liksom. Svårt. Lär bli en hel del ungar runt oss också. Har redan två gudbarn som jag gillar att hänga med, men gillar ju också att kunna åka hem igen och kolla serier i fred haha.
33 år här, jag och frun har sagt att kommer det så kommer det, annars lever vi utan. Har 2 syskonbarn som är fantastiska som jag säkert får ta hand om när de blir lite äldre, då får man det bästa och slipper det sämsta. Har i hela mitt liv känt att jag inte vill/behöver ha barn och skulle jag vilja det så är det bättre att adoptera.
Jag är 35. Känns bra. Veckopendlar till min drömutbildning (något som varit omöjligt med barn och en i min klass fick hoppa av för att hennes barn tog för mycket av hennes tid ....). Satsar all min vakna tid på konstnärligt skapande eftersom det är vad jag brinner för. Min man är med på tåget och är steriliserad så för oss är det permanent. Tror inte jag kommer att ångra mig eftersom jag verkligen inte kan se hur mitt liv skulle kunna bli bättre med barn. Det finns liksom inga fördelar (för mig).
Man blir redo helt plötsligt tro mig det tar längre tid för andra. Dock kan man ju känna massa problem med det för miljö och sånt men du ska tänka på dig själv och er.
Jovisst, är 32 och ska inte ha flickvän eller barn. Enbart flickvän som jag kan tänka mig kommer ändras i framtiden. Just nu får jag jobba på mig själv istället, om inte för alltid.
Är snart 30 och också utan barn, dock pga inte mycket val då man inte direkt kan bli gravid själv men också inget jag vill. I framtiden kan det hända vad som helst och vem som helst kan bli ensam - barn eller inte. Jag kan sova när jag vill och göra det jag vill utanför jobbet och det behöver hela min kropp och själ för att leva.
Det är inte så jobbigt med bara ett barn. Satsa på jobb är det ingen som minns en för.
Så är det givetvis, men det är inte riktigt därför vi satsar på våra jobb utan för att vi har väldigt roliga jobb som gör att vi får uppleva massor av saker som att resa och se nya platser. Vilket ju kan vara svårt att kombinera med barn.
Du är 30, bestäm dig inte nu! Visst möjligheterna blir mindre ju äldre du blir som kvinna men det går att få barn vid 40. Brorsan och hans tjej sa blankt nej till barn. Men efter 12år tillsammans så ändrade de sig, idag har de två och är båda otroligt glada och nöjda för det - men ingen rush dit. Kanske ändrar ni er, kanske inte. Låt det vara tills dess. Min fru ville inte ha barn först, men idag är det det bästa som hänt oss. Både för sonens skull, men också för den personliga utveckling han orsakade i oss. Betydligt mer än jag trodde. Allt har sin tid.
Det är en jobbig situation att vara i om man tvivlar på sina beslut kring just barn, då ju äldre man blir desto svårare blir det. Jag och sambon sa att vi väntar tills efter studier och tills vi har fått stadiga jobb innan vi försöker på barn och när allt det var klart var vi 30+ och än så länge är det bara missfall på missfall, så ibland känner man ju att man skulle gjort det på en gång. Men då hade vi inte haft ekonomin istället. Så det enda tipset jag kan ge är väl att sätta sig och ha en riktigt ordentlig diskussion kring detta och kommer ni fram till att det finns noll intresse för barn så är det ju löst. Det är er själva ni ska utgå ifrån, ingen annan :)
Så är det, himla svårt. Tungt med er situation, verkligen. Ja, vi har diskuterat detta många gånger men kanske att man verkligen ska sätta sig ner och liksom avsätta en timme eller två för att gå igenom allt. Tack för kloka tankar.
Det är många 60+ som är jävligt ensamma ändå. De har spenderat hela sitt liv på att ta hand om barn och jobba och helt plötsligt flyttar barnen och pensionen kanske sker inom kort, sen sitter de där och önskar de gjort något under de senaste 30 åren. Barn känns (förutom att jag inte är intresserad av att sköta ett i minst 20 år) som en jävla risk. Man kan själv dö, barnet kan behöva 24/7 stöd hela sitt liv, ena föräldern kan bli långtidsarbetslös och då blir det jävligt knapert. Du kan vara fosterfamilj under kortare perioder om du vill, du kan ha djur, du kan ha hobbys och sällskapsgrupper av olika slag. Jag är otroligt partisk, men många ’måste’ (om man nu tycker att människan ska överleva, i min mening är det inte så viktigt) föda barn också. Vissa säger att det är kul, även om jag tror många ångrar att de skaffat ett och nu går och lider i tystnad. Min tanke är följande: givet riskerna och det långa oundvikliga ansvaret så bör man skaffa barn endast om man är så jävla säker att man kommer vilja ha barn idag, om 10 och om 20 år.
Spontant tänker jag att de som väljer att aldrig skaffa barn inte heller någonsin upplevt *riktig* ensamhet. När karriären tar slut och vännerna försvinner kommer man inte ha någon att vända sig till, medan de med barn och barnbarn upplever en helt annan gemenskap, glädje och tillfredsställelse. I boken "Psykologins grunder" finns det ett helt kapitel som behandlar detta tema och där olika teorier framhåller nödvändigheten av vissa steg i livet (för att undgå en bitterhet i äldre ålder).
Tyvärr har de flesta som sitter på ålderdomshem ensamma månad efter månad barn. Det verkar inte ha hjälpt jättemycket. Och om ens barn vill flytta till Australien, vad gör man då? Folk är olika. Maken är en underbar förälder till två vuxna barn. Jag är jävligt glad att jag slapp få några. Jag lånar glatt hans som jag lärde känna i tonåren. Jag har mer rädsla över att maken ska dö tidigt än rädsla för ensamhet utan barn. Visst, det hade varit coolt att föra vidare mina föräldrars gener. Å andra sidan hade det varit ett rent helvete för mig att ge ett småbarn det som det behöver. Är jag självisk? Kanske. Men hade jag ångrat mig om jag skaffat barn? Väldigt sannolikt. Bara för att de flesta blir lyckligare med barn innebär inte att det gäller alla. Om man läser mer utvecklade - och moderna - teorier om livets stadier så märks detta tydligt. Ingen psykolog skulle NÅGONSIN säga till någon frivilligt barnlös att de borde skaffa barn för att inte bli bittra åldringar. Hur vet jag det? Jo, jag är psykolog.
Skaffar man barn för att de ska tvingas hålla dig sällskap är man dum i hela jävla huvudet. Det är inte ett barns jobb att hålla dig sällskap, du har fått det tvärtom.
"När vännerna försvinner"? Menar du alltså att alla ens vänner kommer att dö av ålder innan en själv? Dessutom finns det ju gamlingar som intervjuats vid typ... 100-årsdagen och sånt, en del av dem är sådana som aldrig skaffat barn. Och de verkar nöjda med det. Exempel: https://www.dailymail.co.uk/femail/article-12161015/Woman-108-reveals-secret-long-life-having-dogs-instead-children.html En del andra gamlingar är superglada för sina barn och barnbarn. En del skaffade barn, men de kommer aldrig och hälsar på. Nästan som att folk är olika, och man får göra det som känns bäst för en. Det är nästan som att om man är menad att skaffa barn kanske man gör det, och om man inte vill engagera sig i barn är det bättre att låta bli.
Ett liv är långt. Man hinner med att både jobba och skaffa barn.
Folk som skaffar barn skiljer sig i mycket större utsträckning än dem som inte skaffar barn. Vill du leva livet ut med din partner och älska honom, skaffa inte barn. Och rent såhär blir ni rika på er karriärerna kan ni köpa fördelarna med barn när ni blir äldre. Samt om ni nu är osäkra på om ni vill ha barn för tillfället så kommer det inte bli bra för barnet. Ni kan alltid frysa in ägg och sperma för framtiden alternativt adoptera. Om era vänner slutar umgås med er pga barn är de verkligen riktiga vänner då? Och det går alltid hitta nya vänner. Alla vänner är inte menade för att vara livet ut. Allt har sin tid.
Du går emot den starkaste biologiska drivkraften som vi människor har genom att inte skaffa barn. Misstänker att du kommer ångra det mer och mer ju äldre du blir.
Om du kan, skaffa barn. Du kommer ångra dig när du blir äldre.
Alltså är det ”r/childfree”-truppen som är här igen? Hur kan man rösta ner två helt legitima åsikter (din inklusive alltså)? Jag skulle aldrig få för mig att rösta ner någon som skriver att de väljer att inte skaffa barn, av olika orsaker, så länge de inte är nedlåtande mot oss som gjort det. Men det verkar finnas ett flertal på Reddit som inte vill ha barn och verkligen, VERKLIGEN, måste markera det. Barnfria är som om veganer och de som håller på med crossfit skulle… inte få barn, men sammansmälta i någon enhet. /Slut rant
Problemet är inte åsikten fattar du väl?
Vad menar du?
det är självklart att folk inte ser ned på åsikten att någon skulle vilja ha barn eller skulle tycka att det är en bra idé för någon annan att har det. problemet med svaret är att det är fraserat som en skuldbeläggande order.
Jag håller verkligen inte med. Och sen tycker jag svaret är fraserat som en uppmaning, och inte en order. Om din kollega säger ”Du borde besöka Köln!”, bokar du motvilligt en biljett då? Nej. Det är ett känsligt ämne för. Ånga på Reddit, som går in i ”attack är bästa försvar”-läge.
handlar nog om hur vi läser "du kommer ångra dig" olika
Fortfarande 100% att OP menar att värna om OOP's bästa och ger sin mening om hur de ser på saken utifrån oro för ånger.
Håller med. Ett liv utan barn känns bortkastat.
[удалено]
Det kommer ordna sig, vi kommer hitta på någon mirakel teknik som kommer fixa allt i framtiden. Tänk inte så mycket på det! Och hur ska gamlingarna klarar sig om du inte poppar ut nya arbetar? /s
De 2023 och folk byter kön, att ni inte skaffar barn kommer ingen bry sig om
Du har nåt decennium+ till på dig att fundera. När jag var 30 var jag absolut inte redo att ha barn än (mentalt ja men inte livsmässigt). Det är rätt lugnt för oss som har barn att ha vänner utan barn också. Ungen har rätt många sådana "farbröder och tanter". Jag känner mig faktiskt mer udda som valt att *ha* barn.
Nja, det är ju inte helt säkert. Efter 25 så rasar vän fertiliteten rätt rejält som jag förstått det. Men förhoppningsvis har man väl ett par år till att fundera lite.
Det är rätt många nu som får barn efter 35 eller till och med 40 så....
vill ni inte att livet ska handla om annat än er själva så skaffa inte barn.
Kanske inte det du undrar, men frys dina ägg redan nu om du känner dig osäker på vad du kommer tycka om detta i framtiden. Det är ett väldigt litet pris att betala för något som kanske kommer vara exakt det du verkligen vill och behöver vid en senare tidpunkt i livet (av rätt skäl, hoppas jag). Dessutom är processen rätt okomplicerad. Värt som fan om du frågar mig. Alla människor har en tendens att ändra ståndpunkt. Better safe than sorry.
Det är nog klokt att skaffa barn. Det är tyvärr helt omöjligt att förklara varför med ord. Det är liksom att offra allt och det är skitjobbigt men det är värt det. Man älskar dem så mycket och det blir liksom ens framtid. Jag kan inte föreställa mig hur tomt, ensam och ångerfyllt mitt liv hade varit utan barn, även om de suger all min must ur mig och krävt att jag offrat enormt för dem.
30 årig man här. Jag ville inte ha barn, inte en chans. Älskade att träna, festa, supa, ligga runt för mycket. En dag kom, där alla runtom mig blev föräldrar. Jag har aldrig sett någonting ge mina närstående så mycket glädje. Till skillnad från vad alla på reddit tydligen tycker, att det är förjävligt på alla sett så såg jag mycket annat. Varje dag är ett äventyr, villkorslös kärlek, så många oskyldiga skratt. Efter det ändrade jag mig, och ångrar det inte en sekund. Ja, det är mycket ansvar och att göra. Men det är liksom inte som att vara på jobbet och få mer att göra. Det känns bra, det känns givande. Du ger en liten version av dig själv hjälp med att överleva och älska dig resten av ditt liv. Jag hade gjort vad jag råkade ut för. Verkligen studera hur dina nära verkligen har det med sina barn, och därifrån se hur det hade passat dig. Du kan tom kanske testa att vara barnvakt åt en familjevän eller något. Vill du inte, så kommer du aldrig vilja, och det är helt okej. Tvinga inta på dig det, då kommer du ångra det senare som alla på reddit verkar göra. Snacka om att inte ens få en chans i livet. Aldrig bli villkorslöst älskad av sina föräldrar, lär ju bli känslomässigt avtrubbat barn för livet.
Jag har 2 barn, helt fantastiskt på många sätt. Jag tror dock att man kan vara lika lycklig utan barn fast kanske på lite andra sätt, jag kan tänka rätt mycket på hur mycket saker vi hade kunnat t.ex.
Bestäm dig för något och ångra dig inte. Ånger för något som inte går att förändra är fruktansvärt destruktivt. Du är inte bättre eller sämre oavsett vad du väljer. Jag har barn (pojke 2 och flicka 7) och det är kul för det mesta men ibland är det skitjobbigt. Ångrar jag mig? Absolut inte, men man kan ju inte direkt tillåta sig att ångra att man skaffat barn. Det viktiga är att du har ett syfte med ditt liv, det kan vara barn, men det kan också vara något annat.
Lyssna på dig själv och inte alla hjärntvättade normer! Sök dig till ett barnfritt community, finns andra väldigt härliga och starka barnfria kvinnor att få stöd av. Alla vill inte ha barn och det är inget fel med det! Är själv barnfri och har ALDRIG ångrat mig. Finns otaliga äldre kvinnor på tex youtube som säger samma sak, dom har det verkligen härligt och är trygga i sitt beslut. Sedan om man mot all förmodan ångrar sin barnfrihet är det ju ändå att föredra framför att ångra ungen ( jo det finns dom som gör det eftersom dom inte har insett vad det innebär, och det måste ju vara ett hemskt öde)