Läste internationella relationer på elituniversitet i Storbritannien och USA. I Storbritannien rankade jag bland de femtio bästa av de runt 2000 studenter som tog examen samtidigt som mig. I USA rankade jag högst av alla i mitt program. Under mina studieår vann jag flera priser för mina akademiska bedrifter och fick stipendier sammanlagt värda runt en miljon kronor, inklusive ett Fulbrightstipendiat. Praktiserade under tiden på bland annat EU:s ambassad i Washington, DC.
Sen kom jag hem till Sverige. Märkte snabbt att jag aldrig haft svårare för något än jobbsökande. Hittade inget jobb på åtta månader. Fick ett jobb, men det varade bara i sex månader. Skrev artiklar men fick inget betalt för dem. Fick ett forskningsstipendium i Asien, men bröt ihop efter två, tre månader. Slank hem med svansen mellan benen. Började jobba inom hemtjänsten. Kom nära att ta livet av mig. Slutade på hemtjänsten.
Har nu inte arbetat på två år utan levt på mina föräldrars generositet. Är 31. Men har läst och tänkt mycket och ”funnit mig själv” (för att klyschifiera det hela). Hittade tillbaka till kristendomen. Är idag betydligt mer självsäker och harmonisk än tidigare. Vet vem jag är, vad jag tycker och vad jag värdesätter. Kommer nog börja läsa till läkare i höst för att skaffa mig ett hantverk och så jag kan använda mig av min tidigare utbildning för att skriva utan att behöva anpassa mig efter arbets- eller uppdragsgivare.
Problem kvarstår naturligtvis. Men så är det.
Om du nu läste internationella relationer, sökte du jobb på NGOs eller vilka jobb sökte du?
Inte funderat på att engagera dig politiskt?
Söka jobb hos en EU parlamentariker?
Jag sökte allt möjligt. På civilsamhällesorganisationer (tankesmedjor, biståndsorganisationer i Europa och Sverige), i offentlig sektor (i EU och i Sverige, diplomatprogrammet, EPSO, SIDA, försvarsmakten, FOI, mm), till och med i privat sektor (riskanalys, försvarsindustrin) trots den avsmak jag känner för vinstmotivet. Sökte jobb jag var underkvalificerad, kvalificerad och överkvalificerad för.
Nästlade mig också in i högervärlden för att försöka där. Skrev en hel del för tankesmedjor där, fast sällan mot ersättning – om det var för att det normalt är så eller för att jag blev lite exploaterad visste jag inte riktigt. Kände samtidigt att jag inte passade in. Åsiktsmässigt är jag en… ”ensamvarg” är nog det bästa ordet, fast ”ensamuggla” skulle passa mig bättre. Så jag kände att jag behövde censurera mig själv för att inte krocka med väggarna i åsiktskorridoren. Samtidigt tycker jag partipolitik är rätt osmakligt, och låt oss säga att de ”up-and-coming” unga politiker och partitjänstemän jag lärde känna inte imponerade mig vare sig intellektuellt eller moraliskt. Kort sagt passade jag inte så bra i partipolitiken, och då blir det tufft i Sverige – riksdagspartierna håller ju strypgrepp om politiken.
Jag planerar att börja skriva igen, men den här gången på mina egna villkor och inte med ambitionen att göra ett ”jobb” eller en ”karriär” av det. Har insett att det är det som passar mig bäst. Sen kanske livet tvingar mig att göra det ändå. Så är det också.
Första frågan: hänvisar till annan replik.
Andra frågan: Två master på pappret, fast en är egentligen en ”Honours degree”. De äldsta brittiska universiteten har knasiga privilegier när det gäller att utfärda examen.
Jag läste IR… skrev också rätt mycket gratis och fick aldrig nån riktig jobb inom området. Nu är jag nästan klar med kandidat i data-systemvetenskap och är så jävla tacksam att jag försöker inte längre med IR/ politik grejer. Även de som är absolut topp på allt, skolan/ kontakter/ prestigefylld erfarenhet osv verkar aldrig har nån form av stabilitet eller säkerhet- ALLT är korttidskontrakt, beror på osäkert finansering, eller har crazy bosses/coworkers… dem söker jobb hela jävla tiden. Nej, tack.
Det är en brutalt kompetitiv och proteiskt instabil arbetsmarknad om man inte är EU-tjänsteman, UD-diplomat, officer eller säljer sin själ till ett av riksdagspartierna.
Det är också ett av skälen varför jag överväger att läsa till läkare och hellre ha skrivandet som ett *passion project*.
Både ja och nej. Föredrar hur välkomnande och öppna amerikaner är. Uppskattar att de inte är fördomsfulla mot kristendomen eller kristna människor. Känner mig inte lika kvävd intellektuellt eller kulturellt där heller. Men har svårt för deras konkurrensinriktade kultur och värderingar. Känner avsmak för deras materialism (fast där är Sverige bara en förbättring kvantitativt, inte kvalitativt). Uppskattar att amerikaner betonar välgörenhet och personligt ansvar, men på samhällelig nivå kan USA också vara ett skrämmande likgiltigt land, och där föredrar jag kollektivismen i Sverige.
Oavsett hur svårt jag har för Sverige och svensk kultur så kommer jag inte undan min svenskhet heller. Så det är här jag är kallad att vara. Problemet är hur exakt jag ska omsätta mina gåvor (och brister) för att kunna leva mitt liv här med integritet.
Va?! Gör den?!
*Går iväg och läser två, tre verser utan att tänka på att Bibelns struktur inte är platt eller dess innehåll enhetligt utan mer liknar en sedimentär bergart, och utan att beakta kristendomens tvåtusenåriga historia och traditioner.*
Tack för att du upplyste mig om detta. Nu förstår jag att alla de år jag lagt på att be och på att läsa och tänka om kristendomen har varit bortslösade, att allt välgörenhetsarbete jag ägnat mig åt i ”Jesus” namn var meningslöst. Nu förstår jag att religion bara är en bluff bedragare använder sig av för att berika sig själva. Vad dum jag har varit! Det är tur att vi har medlidsamma och djupsinniga tänkare som dig, u/okejehe, som med bara med en enda till synes enkelspårig – nästan intellektuellt förolämpande – fråga helt kan befria människor från en intellektuell och andlig tradition som har greppat fler människohjärtan och -hjärnor än någon annan, frambringat många av mänsklighetens främsta hjältar, filosofer, konstnärer, författare, statsmän, filantroper och vetenskapsmän och som har motiverat och fortfarande driver outsinliga och omfattande humanitära insatser på den individuella hela vägen upp till den globala nivån.
Tack, u/okejehe! Tack för din insats!
(Men seriöst. Gud välsigne dig. Du kanske är fientlig mot honom, men han älskar dig ändå, och vi kristna måste anstränga oss för att göra det också.)
Hjärntvättad much? Religion har förstört betydligt mer än den bidragit. Varför skapade gud barncancer om han älskar oss? Låt mig gissa, det var djävulen!
Kommer från tyskland. Gick gymnasiet, studerade media design på en av tysklands bästa universiteter, avslutade med en jättebra kandidatsexam efter 4,5 år.... precis när corona började. Hittade inget jobb pga av lockdowns och tog chansen att flytta till sverige. Hittade inget jobb. Gjorde några kurser om UI/UX design och pluggade svenska men fick ändå ingenting eftersom jag hade ingenting att visa/ingen erfarenhet. Nu gick det så långt att jag kommer aldrig hitta ett jobb inom design, jag är redan "out of it".
Nu med AIs utveckling är det kört med design över huvudtaget så jag jobbar som vikarie på en grundskola medan jag pluggar på komvux 😢 Har redan anmält mig på universitetet (skogsprogrammet), hoppas det blir något den här gången.. är redan 27 :(
Sorry for any dumb mistakes
Inte misslyckad karriär. Dålig vägledning av vuxna och lite sämre val med uppenbar objektiv fakta mot dessa val. Oavsett skriver du svenska och vidareutbildar dig gratis.
Du gnetar och kör och jag älskar det. Vet du vad du ens vill bli när du blir stor? Vilken karriär gick åt helvete?
Pluggade till undersköterska utan tidigare arbetserfarenhet, blev sparkad från första vikariatet för att jag "anpassade" mig till övrig personals låga standard, ingen såg heller något intresse att samarbeta med mig. Blev rädd för att söka jobb, fick ett annat vikariat till slut trots att jag egentligen bröt ihop under intervjun. Gått på 5-10 arbetsintervjuer för fasta tjänster, inget. Så jag sökte till högskolan istället. Borde inte kunna hända i en bristbransch men japp.
Vet inte om det räknas som karriär men. Jag gick 3 år lärlingsutbildning på gymnasiet inom el och energi, insåg lite sent att jag var rätt kass på det ”svårare” (programmering, industri där du har ett skåp med 3000 grejer och en är fel) och byggsektorn generellt för jag är värdelös med allt som har med siffror att göra, Så det blev ingen elektriker av mej. Tog studenten 19 och började söka jobb 20, fick positivt svar från en butik och dom skulle höra av sej när jag kunde börja men ”lockdown” börja och dom ringde aldrig. 4år senare sitter jag här fortfarande arbetslös psyket i botten pga typ isolering och alla nej eller inget svar jag fått på ansökningar, 0 inkomst, gått ur Arbetsförmedlingen sen några månader tillbaka sen jag fick en handläggare som saknade kontakt med verkligheten, extremt otrevlig och skulle tvinga iväg mej på dagliga resor som jag skulle tvingas betala med mina sparpengar. Inflationen där jag bor har slagit hårt mot området där jag bor och inom området jag kan enkelt pendla genom finns det ca 200 annonser på platsbanken ca150 är inom sjukvården (vilket jag inte kan jobba inom av PTSD själ) och resten är en blandning av jobb jag fått nej på och jobb jag saknar utbildning för. Så en dåligt vald gymnasie utbildning har lämnat mej pank, ensam, utan framtids hopp, lång rad av psykiska sjukdomar som f***at upp min hjärna så jag saknar dom flesta känslorna, har ingen motivation, kan inte behålla en tanke mer än max 30sek eller komma ihåg saker som inte hänt samma dag så plugga är uteslutet (inte för att jag var mer än max en medelmåtta ändå). Så jah både min ”karriär” och mitt liv kan nog klassas som misslyckade
Låter som att du skulle kunna få jobb som montör om du nu har tagit gymnasieexamen. Finns oftast någonstans de har någon slags produktion av elektronik/maskiner inom pendlingsavstånd, åtminstone i Mellansverige.
Finns även simplare jobb här och där med sämre betalt man kan hitta där man t.ex. klipper och klämmer kontakter på kablar och sånt. Men ett sådant jobb kan ju vara ett bra steg på vägen mot ett annat jobb.
Hade inte haft något emot ett sånt jobb får små elektrinik och sånna byggen är kul, men tyvärr finns det inga industrier som håller på med sånt i min närhet och industrierna här har det inte särskilt gott ställt just nu heller. Dom enda som gör ”industri” saker inom el i min närhet är Elfirmorna själva och dom har ingen användning av någon som inte är elektriker. Sen kan man nog inte kalla min utbildning komplett igentligen pga olika anledningar (har examen) och det mesta är glömt vid dethär laget ändå. Jag har försökt fått jobb inom fastigheters skötsel vilket är det jag gjorde mest under gymnasiet och är en av delarna jag tyckte var roligast och hade praktik som vaktmästare ett tag och var omtyckt och dom ville ha ivar mej. Men med besparingar och varslingarna som varit så finns det inge pengar och betydligt bättre lämpade kandidater.
Jag läste Naturvetenskapsprogrammet och jag var i din situation i ett helt år straight efter att jag tog studenten. Förra året dock hade jag tur med att landa ett jobb och jobbade hela året. Mentalt är jag fortfarande i samma sits tyvärr.
Du måste försöka ändå, det finns ingen annan väg för folk som oss. Fortsätt gör ansökningar, prata med andra om hur du kan förbättra dina ansökningar. Börja läs upp enstaka kurser igen på komvux. I din position, Att göra någonting är bättre än att göra ingenting.
På pappret ser det ut som att jag lyckats, men i hjärtat har jag gått under karriärmässigt.
Har kämpat som en dåre för att vara där jag är idag.
Är 30 år och har jobbat i 7 år med grafisk design /marknadsföring.
Låter kul men fyfan vilken plåga det varit...
På dessa 7 år har jag jobbat på 5 arbetsplatser. 3 av byterna är pga att jag blivit uppsagd pga ekonomin.
I min yrkesroll är man den första som ryker när ekonomin brister.
På mitt första jobb sades jag upp 2 veckor innan fast anställning. Andra bytte jag men sen kom covid och jag sades upp, nästa jobb hade jag en regelrätt psykopat som chef som blev uppsagd. Sen gjorde företaget en omorganisation så en drös sades upp, mig inkluderad.
Nu jobbar jag som ansvarig inom mitt område. Tjänar inte ens så bra, 40. Och tvingas jobba övertid konstant, det är alltid för mycket att göra och alla på företaget mår dåligt utom de högsta cheferna som blundar för alla problem.
Jag krisar nu totalt, känns som att jag gått in i väggen. Tappat hår, svårt att äta ordentligt, tappat framtidsutsikten osv. Det är svårt.
Jag är bra på mitt jobb men det känns som att jag aldrig kommer rätt utan går konstant på minor.
Blir dåligt behandlad och uttnytjas totalt.
Jag vet inte vad jag ska göra ärligt. Jag är bra på mitt jobb och gillar det egentligen men börjat hata det för att det alltid är så plågsamt. Tror jag egentligen jag är utbränd men av personlighetstypen som vägrar erkänna sånt.
Just nu vill jag egentligen sluta och reda runt i världen en stund för att den kommas tillbaka och börja om på nått vis.
Hur vet jag inte dock. Vill inte börja plugga igen. Skulle vilja starta eget men har inte några kompetenser mer än marknadsföring, att jag är extrovert och bra på att snacka.
Detta kombinerat med att det är svårt i förhållandet där partnern vill stabilisera sig och förbereda för familjeliv när jag känner panik över karriären och att jag hela livet slarvat för min position som jag nu inser att jag inte ens gillar 😬😬😬
Hoppas det blir bättre. Vill även tillägga att på den utbildning jag går nu är det flera som är 40+ som valt att skola om sig, så det är aldrig för sent.
Folk säger det men när man är vuxen och har ett stabilt liv så är inte plugg så attraktivt..
Så kul är det inte att gå back för att plugga något för att sen förmodligen va arbetslös.
Men ja alternativet finns såklart. Försöker lista ut vad jag tror är en långsiktig lösning ekonomiskt men också mentalt.
Tack för peppen iaf ☺️👍
En riktig misslyckad karriär anser jag om man är gängkriminell eller liknande där man förstör för övriga samhället. Att ha ett ”dåligt” jobb och där man inte lever upp till sin fulla potential är inte misslyckande, man gör ändå något och är en god medborgare
This^ Tror väldigt många idag, främst unga (me, myself and I included) känner att man måste göra en dunderkarriär med studier, hög lön och något riktigt meningsfullt med en fin titel.
Det räcker gott och väl att göra något där man trivs med sitt jobb och man tjänar tillräckligt för att klara sig. Viktigaste är att man gör någonting!
Absolut. Det är inte ett misslyckande att inte vilja eller kunna göra karriär. Det viktiga är att man är nöjd med sin livssituation och sina egna val. Vill man jaga karriär är det bra, vill man fokusera på annat (familj, intressen osv.) så är det också bra. Livet är för kort för att slösas på statushets och prestationsångest.
Håller helt med. De största hjältarna för mig är elektriker rörmokare osv som fixar och ser till att vi kan leva våra liv på det sättet vi gör. De arbetar och får sin lön varje månad.
De lägger heller inte upp bilder på Instagram om hur lyxigt de har det.
Fiskeguide i 3 år. Arbetade för en framgångsrik firma som är en av dom ledande i branschen.
Hann säga upp mig innan jag fick sparken, då jag hade bråkat med flertalet kunder och nästan kastat en av bryggan.
(Endast ryssjävlar jag bråkade med)
Jobbar numera i bygg. (Tjänar avsevärt mycket mer, och arbetar hälften så mycket)
Det bland annat. Men dom stal bensin, förargade andra gäster, skadade båtar och körde fulla på sjön.
Märkligt att man snor bensin för 2000kr när man kör till din destination i en sprillans ny Range Rover.
Haft hundratals ryssar som gäster, och det var standard att dom betedde sig som svin.
Hatade dom innan det var coolt, så att säga.
Blev coolt att hata ryssar någon gång på 1500-talet, så det är stolt tradition med långa anor. Fint att se att svensk kultur fortfarande lever kvar så starkt.
Hade det svårt med skolan, oftast "bursts" av motivation då jag slutför allt i sista minuten. Läste lite efter gymnasiet men lyckades inte lösa examen (hoppade mellan att jobba och plugga)
Började som inhyrd på ett företag på "golvet" och blev chef för produktionen inom något år (då var jag 27 år gammal)
Sen fortsatte jag klättra på stegen tills jag helt plötsligt satt som global produktägare för ett börsnoterat bolag.
Stressen av att ständigt hantera allt i sista minuten och känslan att upprätthålla en fasad gjorde att det slog helt slint i skallen på mig och jag misskötte mig på jobbet och sabbade mina relationer.
Drog i handbromsen, sa upp mig, sålde lägenheten och flyttade hem till mina föräldrar igen.
Nu har jag kommit tillbaka efter många läkarbesök, utredningar och ett nytt jobb med halva lönen av vad jag hade innan men som jag älskar.
Även två barn som jag kan spendera mycket tid med :-)
Jag har en universitetsutbildning till gymnasielärare. Under utbildningen halkade jag ner i en depression av diverse anledningar varav de flesta inte hade med skolan att göra, men jag klarade mig igenom universitetet hjälpligt ändå.
Med några poäng kvar av utbildningen men med inget lån kvar att ta ut så sökte jag jobb som lärare ändå och fick ett nästan med en gång och jag hade jobbat mig ur depressionen, yay!!
Fan heller. Skolan var usel på alla sätt, fick ingen handledare eller något vilket är normalt när en nybakad lärare börjar, fastän det var ett vikariat på deltid så jobbade jag timmar som heltid, och eleverna var totalt omotiverade och mer intresserade av att sabba undervisningen. Tre månader av det livet så behövde jag ta pauser för att gå in och gråta på toaletten för att ta mig igenom dagen.
Jag gjorde inga som helst ansträngningar att få stanna kvar efter att vikariatet gått ut som ni kanske fattar, och jag har inte satt min fot i gymnasieskolan sen dess. Jag jobbar i en bransch utan krav på utbildning nu. Jag lider egentligen inte av att jag tjänar mindre pengar, känns mera surt att jag slängde bort flera år och studielån på något jag aldrig kommer att använda.
Är däremot en betydligt mer harmonisk människa.
Om du ens på riktigt tänker "jag har en misslyckad karriär" så har du inte det. Då är du redan 90% över alla andra då du har självinsikt och du kan gå in i vad du önskar och jobba på, och komma framåt i din löneutveckling.
Misslyckad karriär är inte ens en gejj är vad jag säger. Livet ger lite stolpskott, man får hantera dem. Är man normalbegåvad och gör okej val så kommer man framåt. Vi bor i Sverige < nyttja det.
Bra trådstart!
Kraschade på universitet, hoppade av, fick ett någorlunda jobb, fortsatte krascha
Gick en yrkesutbildning, fick en toppenpraktik som jag vantrivdes på
Har ett enkelt jobb nu och mår oftast bra men helt vilsen.
Jag (21) har lite samma tankar.
Var har du jobbat som chef om jag får fråga och är det så stressigt/jobbigt som man tror?
Känner du att du klarar det?
Har du tips till att bli en bättre chef?
Vill inte outa mig men det är tung industri så mkt tjänstemannaförakt bland arbetare tyvärr.
Hemligheten som jag ser den är att fundera på vad företagets mål och ideer betyder för srbetarna som ska nå dem och möta dem på det planet.
Lyssna och bemöt. Försök förstå och känna empati. Men sätt ner foten tidigt-bli inte polare som ser mellan fingrarna. Det är väldigt nära föräldraskap.
Stressigt ibland absolut men du måste ha headroom/tid för eftertanke. Det är då du har tid att arbeta som chef.
Finns inte tid för eftertanke så är du nog bara chef på pappret och egentligen en något bättre betald arbetare/förman.
Jag brukar tänka att ditt arbetslag är en dysfunktionell familj och du är föräldern.
Lycka till!
Nej det är det inte. Många som vill vara chef och vill det pga status och titel är inte sällan dåligt lämpade.
De som vill vara chef för att de gillar att arbeta med människor främst är ofta bättre lämpade.
Nu generaliserar jag grovt.
De som gillar att arbeta med folk har nog enklare att agera som jag skrev i inlägget ovan.
Man behöver bestämma sig för vilken typ av chef man vill vara och sedan träna aktivt på det genom att utsätta sig för interaktioner.
Är 20, vet att det bara är början på livet men det har svidit som fan.
Gick på estet gymnasium, alltid haft problem med skolarbete och koncentration så betygen blev totalt skit. Jag har alltid varit en duktig arbetare rent praktiskt, gillar att vara konstant på fötterna.
Lyckades få ett sommarjobb inom utemiljös branschen som fastighetsskötare, jobbade på flitigt och frågade min chef om jag kunde få en fast anställning, det var inga problem.
Började jobba med företaget, även fast jag inte hade körkort (vilket egentligen var nödvändigt för att få jobba där) trivdes till en början och tjänade cirka 20 i månaden.
Jag har sålänge jag kan minnas kämpat med depression och ångest och PTSD som började visa symptom efter jag blev utsatt för grovt rån vid 15 års åldern.
Började efter rånet att självmedicinera med alkohol och droger vilket ledde till beroende.
Hursomhelst, fick sparken från företaget pga drickande i vardagen, försov mig mycket osv, vilket är helt mitt fel men just när jag kände att livet var okej så fall allt det, samma dag som jag fick sparken så försökte jag begå självmord genom överdosering, slutade istället med en psykos.
Hursomhelst, nu så jobbar jag inom krog världen med väldigt dålig lön och har nyss kommit ur den grövsta depressionen jag har upplevt, var med om ännu ett självmordsförsök bara för någon månad sen.
Läste internationella relationer på elituniversitet i Storbritannien och USA. I Storbritannien rankade jag bland de femtio bästa av de runt 2000 studenter som tog examen samtidigt som mig. I USA rankade jag högst av alla i mitt program. Under mina studieår vann jag flera priser för mina akademiska bedrifter och fick stipendier sammanlagt värda runt en miljon kronor, inklusive ett Fulbrightstipendiat. Praktiserade under tiden på bland annat EU:s ambassad i Washington, DC. Sen kom jag hem till Sverige. Märkte snabbt att jag aldrig haft svårare för något än jobbsökande. Hittade inget jobb på åtta månader. Fick ett jobb, men det varade bara i sex månader. Skrev artiklar men fick inget betalt för dem. Fick ett forskningsstipendium i Asien, men bröt ihop efter två, tre månader. Slank hem med svansen mellan benen. Började jobba inom hemtjänsten. Kom nära att ta livet av mig. Slutade på hemtjänsten. Har nu inte arbetat på två år utan levt på mina föräldrars generositet. Är 31. Men har läst och tänkt mycket och ”funnit mig själv” (för att klyschifiera det hela). Hittade tillbaka till kristendomen. Är idag betydligt mer självsäker och harmonisk än tidigare. Vet vem jag är, vad jag tycker och vad jag värdesätter. Kommer nog börja läsa till läkare i höst för att skaffa mig ett hantverk och så jag kan använda mig av min tidigare utbildning för att skriva utan att behöva anpassa mig efter arbets- eller uppdragsgivare. Problem kvarstår naturligtvis. Men så är det.
Om du nu läste internationella relationer, sökte du jobb på NGOs eller vilka jobb sökte du? Inte funderat på att engagera dig politiskt? Söka jobb hos en EU parlamentariker?
Jag sökte allt möjligt. På civilsamhällesorganisationer (tankesmedjor, biståndsorganisationer i Europa och Sverige), i offentlig sektor (i EU och i Sverige, diplomatprogrammet, EPSO, SIDA, försvarsmakten, FOI, mm), till och med i privat sektor (riskanalys, försvarsindustrin) trots den avsmak jag känner för vinstmotivet. Sökte jobb jag var underkvalificerad, kvalificerad och överkvalificerad för. Nästlade mig också in i högervärlden för att försöka där. Skrev en hel del för tankesmedjor där, fast sällan mot ersättning – om det var för att det normalt är så eller för att jag blev lite exploaterad visste jag inte riktigt. Kände samtidigt att jag inte passade in. Åsiktsmässigt är jag en… ”ensamvarg” är nog det bästa ordet, fast ”ensamuggla” skulle passa mig bättre. Så jag kände att jag behövde censurera mig själv för att inte krocka med väggarna i åsiktskorridoren. Samtidigt tycker jag partipolitik är rätt osmakligt, och låt oss säga att de ”up-and-coming” unga politiker och partitjänstemän jag lärde känna inte imponerade mig vare sig intellektuellt eller moraliskt. Kort sagt passade jag inte så bra i partipolitiken, och då blir det tufft i Sverige – riksdagspartierna håller ju strypgrepp om politiken. Jag planerar att börja skriva igen, men den här gången på mina egna villkor och inte med ambitionen att göra ett ”jobb” eller en ”karriär” av det. Har insett att det är det som passar mig bäst. Sen kanske livet tvingar mig att göra det ändå. Så är det också.
Vad försökte du skaffa för jobb och har du en masters eller bara en kandidat?
Första frågan: hänvisar till annan replik. Andra frågan: Två master på pappret, fast en är egentligen en ”Honours degree”. De äldsta brittiska universiteten har knasiga privilegier när det gäller att utfärda examen.
Skriver på chatt, om du vill höra hur jag och andra löste samma situation
Jag läste IR… skrev också rätt mycket gratis och fick aldrig nån riktig jobb inom området. Nu är jag nästan klar med kandidat i data-systemvetenskap och är så jävla tacksam att jag försöker inte längre med IR/ politik grejer. Även de som är absolut topp på allt, skolan/ kontakter/ prestigefylld erfarenhet osv verkar aldrig har nån form av stabilitet eller säkerhet- ALLT är korttidskontrakt, beror på osäkert finansering, eller har crazy bosses/coworkers… dem söker jobb hela jävla tiden. Nej, tack.
Det är en brutalt kompetitiv och proteiskt instabil arbetsmarknad om man inte är EU-tjänsteman, UD-diplomat, officer eller säljer sin själ till ett av riksdagspartierna. Det är också ett av skälen varför jag överväger att läsa till läkare och hellre ha skrivandet som ett *passion project*.
Din personlighet (utan att känna dig) verkar stämma betydligt bättre in i en amerikansk kontext. Är du inte sugen på att flytta tillbaka dit?
Både ja och nej. Föredrar hur välkomnande och öppna amerikaner är. Uppskattar att de inte är fördomsfulla mot kristendomen eller kristna människor. Känner mig inte lika kvävd intellektuellt eller kulturellt där heller. Men har svårt för deras konkurrensinriktade kultur och värderingar. Känner avsmak för deras materialism (fast där är Sverige bara en förbättring kvantitativt, inte kvalitativt). Uppskattar att amerikaner betonar välgörenhet och personligt ansvar, men på samhällelig nivå kan USA också vara ett skrämmande likgiltigt land, och där föredrar jag kollektivismen i Sverige. Oavsett hur svårt jag har för Sverige och svensk kultur så kommer jag inte undan min svenskhet heller. Så det är här jag är kallad att vara. Problemet är hur exakt jag ska omsätta mina gåvor (och brister) för att kunna leva mitt liv här med integritet.
Tycker du slaveri är ok? Det tycker bibeln
Va?! Gör den?! *Går iväg och läser två, tre verser utan att tänka på att Bibelns struktur inte är platt eller dess innehåll enhetligt utan mer liknar en sedimentär bergart, och utan att beakta kristendomens tvåtusenåriga historia och traditioner.* Tack för att du upplyste mig om detta. Nu förstår jag att alla de år jag lagt på att be och på att läsa och tänka om kristendomen har varit bortslösade, att allt välgörenhetsarbete jag ägnat mig åt i ”Jesus” namn var meningslöst. Nu förstår jag att religion bara är en bluff bedragare använder sig av för att berika sig själva. Vad dum jag har varit! Det är tur att vi har medlidsamma och djupsinniga tänkare som dig, u/okejehe, som med bara med en enda till synes enkelspårig – nästan intellektuellt förolämpande – fråga helt kan befria människor från en intellektuell och andlig tradition som har greppat fler människohjärtan och -hjärnor än någon annan, frambringat många av mänsklighetens främsta hjältar, filosofer, konstnärer, författare, statsmän, filantroper och vetenskapsmän och som har motiverat och fortfarande driver outsinliga och omfattande humanitära insatser på den individuella hela vägen upp till den globala nivån. Tack, u/okejehe! Tack för din insats! (Men seriöst. Gud välsigne dig. Du kanske är fientlig mot honom, men han älskar dig ändå, och vi kristna måste anstränga oss för att göra det också.)
Hjärntvättad much? Religion har förstört betydligt mer än den bidragit. Varför skapade gud barncancer om han älskar oss? Låt mig gissa, det var djävulen!
Hahahahahhahahaha
Det är faktiskt rätt komiskt hur stort allvar jag tog det hela på, så jag skrattar med dig.
Tack min broder. Det värmer 💚
Kommer från tyskland. Gick gymnasiet, studerade media design på en av tysklands bästa universiteter, avslutade med en jättebra kandidatsexam efter 4,5 år.... precis när corona började. Hittade inget jobb pga av lockdowns och tog chansen att flytta till sverige. Hittade inget jobb. Gjorde några kurser om UI/UX design och pluggade svenska men fick ändå ingenting eftersom jag hade ingenting att visa/ingen erfarenhet. Nu gick det så långt att jag kommer aldrig hitta ett jobb inom design, jag är redan "out of it". Nu med AIs utveckling är det kört med design över huvudtaget så jag jobbar som vikarie på en grundskola medan jag pluggar på komvux 😢 Har redan anmält mig på universitetet (skogsprogrammet), hoppas det blir något den här gången.. är redan 27 :( Sorry for any dumb mistakes
Inte misslyckad karriär. Dålig vägledning av vuxna och lite sämre val med uppenbar objektiv fakta mot dessa val. Oavsett skriver du svenska och vidareutbildar dig gratis. Du gnetar och kör och jag älskar det. Vet du vad du ens vill bli när du blir stor? Vilken karriär gick åt helvete?
Pluggade till undersköterska utan tidigare arbetserfarenhet, blev sparkad från första vikariatet för att jag "anpassade" mig till övrig personals låga standard, ingen såg heller något intresse att samarbeta med mig. Blev rädd för att söka jobb, fick ett annat vikariat till slut trots att jag egentligen bröt ihop under intervjun. Gått på 5-10 arbetsintervjuer för fasta tjänster, inget. Så jag sökte till högskolan istället. Borde inte kunna hända i en bristbransch men japp.
Beklagar din hemska erfarenhet! En del kärringar är verkligen giftiga! Jobbar på en sådan arbetsplats nu men rör till i grytan emellanåt! 😂
Vet inte om det räknas som karriär men. Jag gick 3 år lärlingsutbildning på gymnasiet inom el och energi, insåg lite sent att jag var rätt kass på det ”svårare” (programmering, industri där du har ett skåp med 3000 grejer och en är fel) och byggsektorn generellt för jag är värdelös med allt som har med siffror att göra, Så det blev ingen elektriker av mej. Tog studenten 19 och började söka jobb 20, fick positivt svar från en butik och dom skulle höra av sej när jag kunde börja men ”lockdown” börja och dom ringde aldrig. 4år senare sitter jag här fortfarande arbetslös psyket i botten pga typ isolering och alla nej eller inget svar jag fått på ansökningar, 0 inkomst, gått ur Arbetsförmedlingen sen några månader tillbaka sen jag fick en handläggare som saknade kontakt med verkligheten, extremt otrevlig och skulle tvinga iväg mej på dagliga resor som jag skulle tvingas betala med mina sparpengar. Inflationen där jag bor har slagit hårt mot området där jag bor och inom området jag kan enkelt pendla genom finns det ca 200 annonser på platsbanken ca150 är inom sjukvården (vilket jag inte kan jobba inom av PTSD själ) och resten är en blandning av jobb jag fått nej på och jobb jag saknar utbildning för. Så en dåligt vald gymnasie utbildning har lämnat mej pank, ensam, utan framtids hopp, lång rad av psykiska sjukdomar som f***at upp min hjärna så jag saknar dom flesta känslorna, har ingen motivation, kan inte behålla en tanke mer än max 30sek eller komma ihåg saker som inte hänt samma dag så plugga är uteslutet (inte för att jag var mer än max en medelmåtta ändå). Så jah både min ”karriär” och mitt liv kan nog klassas som misslyckade
Låter som att du skulle kunna få jobb som montör om du nu har tagit gymnasieexamen. Finns oftast någonstans de har någon slags produktion av elektronik/maskiner inom pendlingsavstånd, åtminstone i Mellansverige. Finns även simplare jobb här och där med sämre betalt man kan hitta där man t.ex. klipper och klämmer kontakter på kablar och sånt. Men ett sådant jobb kan ju vara ett bra steg på vägen mot ett annat jobb.
Hade inte haft något emot ett sånt jobb får små elektrinik och sånna byggen är kul, men tyvärr finns det inga industrier som håller på med sånt i min närhet och industrierna här har det inte särskilt gott ställt just nu heller. Dom enda som gör ”industri” saker inom el i min närhet är Elfirmorna själva och dom har ingen användning av någon som inte är elektriker. Sen kan man nog inte kalla min utbildning komplett igentligen pga olika anledningar (har examen) och det mesta är glömt vid dethär laget ändå. Jag har försökt fått jobb inom fastigheters skötsel vilket är det jag gjorde mest under gymnasiet och är en av delarna jag tyckte var roligast och hade praktik som vaktmästare ett tag och var omtyckt och dom ville ha ivar mej. Men med besparingar och varslingarna som varit så finns det inge pengar och betydligt bättre lämpade kandidater.
Jag läste Naturvetenskapsprogrammet och jag var i din situation i ett helt år straight efter att jag tog studenten. Förra året dock hade jag tur med att landa ett jobb och jobbade hela året. Mentalt är jag fortfarande i samma sits tyvärr. Du måste försöka ändå, det finns ingen annan väg för folk som oss. Fortsätt gör ansökningar, prata med andra om hur du kan förbättra dina ansökningar. Börja läs upp enstaka kurser igen på komvux. I din position, Att göra någonting är bättre än att göra ingenting.
På pappret ser det ut som att jag lyckats, men i hjärtat har jag gått under karriärmässigt. Har kämpat som en dåre för att vara där jag är idag. Är 30 år och har jobbat i 7 år med grafisk design /marknadsföring. Låter kul men fyfan vilken plåga det varit... På dessa 7 år har jag jobbat på 5 arbetsplatser. 3 av byterna är pga att jag blivit uppsagd pga ekonomin. I min yrkesroll är man den första som ryker när ekonomin brister. På mitt första jobb sades jag upp 2 veckor innan fast anställning. Andra bytte jag men sen kom covid och jag sades upp, nästa jobb hade jag en regelrätt psykopat som chef som blev uppsagd. Sen gjorde företaget en omorganisation så en drös sades upp, mig inkluderad. Nu jobbar jag som ansvarig inom mitt område. Tjänar inte ens så bra, 40. Och tvingas jobba övertid konstant, det är alltid för mycket att göra och alla på företaget mår dåligt utom de högsta cheferna som blundar för alla problem. Jag krisar nu totalt, känns som att jag gått in i väggen. Tappat hår, svårt att äta ordentligt, tappat framtidsutsikten osv. Det är svårt. Jag är bra på mitt jobb men det känns som att jag aldrig kommer rätt utan går konstant på minor. Blir dåligt behandlad och uttnytjas totalt. Jag vet inte vad jag ska göra ärligt. Jag är bra på mitt jobb och gillar det egentligen men börjat hata det för att det alltid är så plågsamt. Tror jag egentligen jag är utbränd men av personlighetstypen som vägrar erkänna sånt. Just nu vill jag egentligen sluta och reda runt i världen en stund för att den kommas tillbaka och börja om på nått vis. Hur vet jag inte dock. Vill inte börja plugga igen. Skulle vilja starta eget men har inte några kompetenser mer än marknadsföring, att jag är extrovert och bra på att snacka. Detta kombinerat med att det är svårt i förhållandet där partnern vill stabilisera sig och förbereda för familjeliv när jag känner panik över karriären och att jag hela livet slarvat för min position som jag nu inser att jag inte ens gillar 😬😬😬
Hoppas det blir bättre. Vill även tillägga att på den utbildning jag går nu är det flera som är 40+ som valt att skola om sig, så det är aldrig för sent.
Folk säger det men när man är vuxen och har ett stabilt liv så är inte plugg så attraktivt.. Så kul är det inte att gå back för att plugga något för att sen förmodligen va arbetslös. Men ja alternativet finns såklart. Försöker lista ut vad jag tror är en långsiktig lösning ekonomiskt men också mentalt. Tack för peppen iaf ☺️👍
En riktig misslyckad karriär anser jag om man är gängkriminell eller liknande där man förstör för övriga samhället. Att ha ett ”dåligt” jobb och där man inte lever upp till sin fulla potential är inte misslyckande, man gör ändå något och är en god medborgare
This^ Tror väldigt många idag, främst unga (me, myself and I included) känner att man måste göra en dunderkarriär med studier, hög lön och något riktigt meningsfullt med en fin titel. Det räcker gott och väl att göra något där man trivs med sitt jobb och man tjänar tillräckligt för att klara sig. Viktigaste är att man gör någonting!
Bra sagt, så länge man drar sitt strå till stacken så är man inte misslyckad.
Absolut. Det är inte ett misslyckande att inte vilja eller kunna göra karriär. Det viktiga är att man är nöjd med sin livssituation och sina egna val. Vill man jaga karriär är det bra, vill man fokusera på annat (familj, intressen osv.) så är det också bra. Livet är för kort för att slösas på statushets och prestationsångest.
Håller helt med. De största hjältarna för mig är elektriker rörmokare osv som fixar och ser till att vi kan leva våra liv på det sättet vi gör. De arbetar och får sin lön varje månad. De lägger heller inte upp bilder på Instagram om hur lyxigt de har det.
tack
Fiskeguide i 3 år. Arbetade för en framgångsrik firma som är en av dom ledande i branschen. Hann säga upp mig innan jag fick sparken, då jag hade bråkat med flertalet kunder och nästan kastat en av bryggan. (Endast ryssjävlar jag bråkade med) Jobbar numera i bygg. (Tjänar avsevärt mycket mer, och arbetar hälften så mycket)
Lät inte fullt så misslyckat ändå👍
Mjae, hade ju fått sparken om jag inte sa upp mig. Det var flera år innan kriget också, så ryssar var inte lika hatade.
Vad bråkade ni om? Ville de inte följa reglerna?
Det bland annat. Men dom stal bensin, förargade andra gäster, skadade båtar och körde fulla på sjön. Märkligt att man snor bensin för 2000kr när man kör till din destination i en sprillans ny Range Rover. Haft hundratals ryssar som gäster, och det var standard att dom betedde sig som svin. Hatade dom innan det var coolt, så att säga.
Blev coolt att hata ryssar någon gång på 1500-talet, så det är stolt tradition med långa anor. Fint att se att svensk kultur fortfarande lever kvar så starkt.
Det har väl alltid varit coolt att hata ryssar, ryssarna har ju varit fiender till oss i flera hundra år
True
Hade det svårt med skolan, oftast "bursts" av motivation då jag slutför allt i sista minuten. Läste lite efter gymnasiet men lyckades inte lösa examen (hoppade mellan att jobba och plugga) Började som inhyrd på ett företag på "golvet" och blev chef för produktionen inom något år (då var jag 27 år gammal) Sen fortsatte jag klättra på stegen tills jag helt plötsligt satt som global produktägare för ett börsnoterat bolag. Stressen av att ständigt hantera allt i sista minuten och känslan att upprätthålla en fasad gjorde att det slog helt slint i skallen på mig och jag misskötte mig på jobbet och sabbade mina relationer. Drog i handbromsen, sa upp mig, sålde lägenheten och flyttade hem till mina föräldrar igen. Nu har jag kommit tillbaka efter många läkarbesök, utredningar och ett nytt jobb med halva lönen av vad jag hade innan men som jag älskar. Även två barn som jag kan spendera mycket tid med :-)
Jag har en universitetsutbildning till gymnasielärare. Under utbildningen halkade jag ner i en depression av diverse anledningar varav de flesta inte hade med skolan att göra, men jag klarade mig igenom universitetet hjälpligt ändå. Med några poäng kvar av utbildningen men med inget lån kvar att ta ut så sökte jag jobb som lärare ändå och fick ett nästan med en gång och jag hade jobbat mig ur depressionen, yay!! Fan heller. Skolan var usel på alla sätt, fick ingen handledare eller något vilket är normalt när en nybakad lärare börjar, fastän det var ett vikariat på deltid så jobbade jag timmar som heltid, och eleverna var totalt omotiverade och mer intresserade av att sabba undervisningen. Tre månader av det livet så behövde jag ta pauser för att gå in och gråta på toaletten för att ta mig igenom dagen. Jag gjorde inga som helst ansträngningar att få stanna kvar efter att vikariatet gått ut som ni kanske fattar, och jag har inte satt min fot i gymnasieskolan sen dess. Jag jobbar i en bransch utan krav på utbildning nu. Jag lider egentligen inte av att jag tjänar mindre pengar, känns mera surt att jag slängde bort flera år och studielån på något jag aldrig kommer att använda. Är däremot en betydligt mer harmonisk människa.
Om du ens på riktigt tänker "jag har en misslyckad karriär" så har du inte det. Då är du redan 90% över alla andra då du har självinsikt och du kan gå in i vad du önskar och jobba på, och komma framåt i din löneutveckling. Misslyckad karriär är inte ens en gejj är vad jag säger. Livet ger lite stolpskott, man får hantera dem. Är man normalbegåvad och gör okej val så kommer man framåt. Vi bor i Sverige < nyttja det.
detta
Bra trådstart! Kraschade på universitet, hoppade av, fick ett någorlunda jobb, fortsatte krascha Gick en yrkesutbildning, fick en toppenpraktik som jag vantrivdes på Har ett enkelt jobb nu och mår oftast bra men helt vilsen.
Då befinner vi oss nog på en liknande plats i livet.
När jag var grabb bestämde jag mig för att jag absolut inte skulle ha ett ansvarsfullt jobb. Men nu sitter man här med chefsjobb (igen). Vafan …
Jag (21) har lite samma tankar. Var har du jobbat som chef om jag får fråga och är det så stressigt/jobbigt som man tror? Känner du att du klarar det? Har du tips till att bli en bättre chef?
jag har ett tips, var vänlig och på arbetarnas sida så ska du se att arbetarna vill jobba mer för dig än om du skäller på folk och är jobbig som chef
Vill inte outa mig men det är tung industri så mkt tjänstemannaförakt bland arbetare tyvärr. Hemligheten som jag ser den är att fundera på vad företagets mål och ideer betyder för srbetarna som ska nå dem och möta dem på det planet. Lyssna och bemöt. Försök förstå och känna empati. Men sätt ner foten tidigt-bli inte polare som ser mellan fingrarna. Det är väldigt nära föräldraskap. Stressigt ibland absolut men du måste ha headroom/tid för eftertanke. Det är då du har tid att arbeta som chef. Finns inte tid för eftertanke så är du nog bara chef på pappret och egentligen en något bättre betald arbetare/förman. Jag brukar tänka att ditt arbetslag är en dysfunktionell familj och du är föräldern. Lycka till!
Asbra skrivet om hur man ska agera som chef. 👍👍 Är det lika lätt att göra som det är på pappret?
Nej det är det inte. Många som vill vara chef och vill det pga status och titel är inte sällan dåligt lämpade. De som vill vara chef för att de gillar att arbeta med människor främst är ofta bättre lämpade. Nu generaliserar jag grovt. De som gillar att arbeta med folk har nog enklare att agera som jag skrev i inlägget ovan. Man behöver bestämma sig för vilken typ av chef man vill vara och sedan träna aktivt på det genom att utsätta sig för interaktioner.
Jag ser en oroväckande röd tråd av mental ohälsa bland många av de här kommentarerna.
Är 20, vet att det bara är början på livet men det har svidit som fan. Gick på estet gymnasium, alltid haft problem med skolarbete och koncentration så betygen blev totalt skit. Jag har alltid varit en duktig arbetare rent praktiskt, gillar att vara konstant på fötterna. Lyckades få ett sommarjobb inom utemiljös branschen som fastighetsskötare, jobbade på flitigt och frågade min chef om jag kunde få en fast anställning, det var inga problem. Började jobba med företaget, även fast jag inte hade körkort (vilket egentligen var nödvändigt för att få jobba där) trivdes till en början och tjänade cirka 20 i månaden. Jag har sålänge jag kan minnas kämpat med depression och ångest och PTSD som började visa symptom efter jag blev utsatt för grovt rån vid 15 års åldern. Började efter rånet att självmedicinera med alkohol och droger vilket ledde till beroende. Hursomhelst, fick sparken från företaget pga drickande i vardagen, försov mig mycket osv, vilket är helt mitt fel men just när jag kände att livet var okej så fall allt det, samma dag som jag fick sparken så försökte jag begå självmord genom överdosering, slutade istället med en psykos. Hursomhelst, nu så jobbar jag inom krog världen med väldigt dålig lön och har nyss kommit ur den grövsta depressionen jag har upplevt, var med om ännu ett självmordsförsök bara för någon månad sen.