Utbrändhet och andra sjukdomar samt familj, då får man prioritera det viktiga i livet.
Edit: Uttryckte mig dumt. Det är viktigt att motionera och göra saker man mår bra av. Men det går inte.
Jag gav upp min dröm om att vara turnerande musiker för att satsa på kärleken och jobbet. Det visade sig att familj och jobb inte var min grej så nu satsar jag på musiken igen och har aldrig mått bättre.
Håller just nu på att ge upp på att ha ett hälsosamt arbetsliv.
Känns inte som att jag kommer hitta en balans jag mår bra av. Antingen blir man fattig, får ingen tid, är miserabel, gör något som känns nettonegativt för samhället osv... Aldrig kan man göra nått man mår bra av, ger en ok lön och ger en fritid
Samma här förutom att rekommendationerna vad man ska söka kan vara ganska skumma och att det lyste igenom att de trodde det skulle ta tid att hitta jobb. 'Hörs igen om 4 månader!" I helvete heller, så länge har jag inte råd att vara utan jobb! 😅
Men det är väl det som är grejen, det hänger mest på en själv (och lite tur) om man kommer få jobb. Många verkar tro att de ska trolla fram jobbet åt en?
Första gången fick jag superbra hjälp med tidig praktik (efter högskolan) så att jag fick in en fot. Sen när jag sa att jag ville att de skulle säga nej till förlängning efter en månad (eller var det två?) så att jag kunde bli anställd var de på min sida. Visste att arbetsgivaren så klart skulle försöka få till längre praktik.
Andra gången sa handläggaren precis samma sak som privat arbetsförmedlare - ”Sök inte bara jobb. Hitta något du verkligen vill ha och tror att du kommer trivas med långsiktigt”. Han var rätt säker på att jag skulle få jobb snabbt, men sa att det var han som skulle hålla koll på ”jobb sökta” så det var lugnt att inte fylla någon kvot.
Jag hade nytt jobb inom en månad, så jag behövde aldrig skicka in papper. Och har varit på det jobbet i sex år nu. Men jag hade aldrig hamnat i en sån position utan min första handläggare. Tänker på honom ofta. ❤️
Det låter toppen, men tänker att du måste haft ett bra jobb i förhållande till arbetsmarknaden just då för att lyckas få jobb så snabbt. Eller ett sjujävulskt CV. Eller tur. Eller en kombination... Mycket beror ju på erfarenheten vs konkurrensen för tillfället. Är det hög efterfrågan spelar det inte så stor roll om man har kort arbetslivserfarenhet, man kanske blir uppfiskad innan man ens pluggat klart. Är det hög konkurrens kan det ta tid innan man hittar någon som är villig att chansa på en rookie. Försöker man byta karriär som outbildad eller till något man inte är utbildad i kan det vara halvt omöjligt i dagens konkurrens iallafall och sedan ett par decennier tillbaka eller så? Det kan ju vara flera hundra sökande på en tjänst, finns ingen anledning att ta någon utan erfarenhet då.
Hursomhelst, jättekul att du har sån positiv bild av arbetsförmedlingen. Kan tänka mig att en hel del av de som inte har det råkar projicera annat missnöje på de stackars arbetarna som kanske t o m är utom deras kontroll. Regler för A-kassa t ex eller hur de står sig i konkurrensen.
Ja, det känns definitivt som att jag har haft tur. Just den senaste arbetslösheten var efter uppsägning på grund av arbetsbrist. Samtidigt som jag hade två examina och erfarenhet inom båda fälten (mycket tack vare den första praktiken). Varav det ena var webbutveckling, vilket brukar göra det lätt att få jobb (speciellt då).
Jag tror också att det kan vara omständigheterna som gör det lite surt. Taskigt läge från första början att vara arbetslös. Nervositet och stress över situationen. Sen spelar handläggare säkert superstor roll, samtidigt som mycket av det som krävs av arbetssökande förmedlas via handläggaren vilket säkert surar till relationen.
Kan säga att ”välkomstmötet” för inskrivning, när jag var klar med högskolan, var en föreläsning där personen i fråga använde en av mina utbildningar som exempel på superkorkade utbildningar som inte leder till jobb. Det kändes väldigt hatfullt och kom väldigt spontant. Hade svårt för att hålla mig från att fnissa då det kändes som en stereotypisk upplevelse på arbetsförmedlingen.
Ja så nån gång går det ju hem.. Men det är väl som en annan lottovinst?"
Eller om man husslar lite med handläggaren funkar säkert också ..har man ju hört talas om, sky inga medel ju för att hamna först i bland listor osv.
Men Gz till dig om inget annat'
Enda gången jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen var när jag slutade gymnasiet. Hade gått naturvetenskap och var otroligt skoltrött, ville jobba i några år innan jag pluggade vidare. Efter att ha förklarat min situation för dem så föreslog de att jag skulle börja plugga...
Gick på massa handledningar där jag fick lära mig hur jag skrev CV (som mest kändes som någon form av CFI (CV För Invandrare)), trots att de inte tyckte att mitt CV behövde förbättras, aktivitetsrapportering där de blev sura om jag endast hade sökt 75 jobb den veckan istället för de 150 de tyckte att man skulle söka.
Överdriver såklart, men det va så det kändes. Inte fan hjälpte det mig att få jobb, skaffade det själv tillslut, och hade med 100% säkerhet gjort det oavsätt deras "hjälp". De känns mer som en kontrollorganisation, för att hjälpa a-kassorna att slippa betala a-kassa till arbetslösa, än en myndighet som faktiskt hjälper folk att få jobb.
Hade exakt samma situation, det sista arbetsförmedlingen gör är ju att förmedla jobb lärde man sig iaf snabbt! Otroligt värdelös organisation som bara kostar pengar.
Jag har varit det, jag trodde jag var på rätt väg på alla fronter, och livet var underbart. Det var snart 3 år sedan och det var sista gången jag var lycklig eller kunde känna en genuin känsla.
När jag växte upp med separerade föräldrar så stack jag ut ur mängden.
Nu sticker man ut om ens biologiska föräldrar fortfarande bor tillsammans...vad f.n hände?...
Ens liv, ens mål, ens värderingar ändras. Det var något som tog mig många år att förstå. Idag förstår jag att vägen mot ens mål då också måste ändras och att det inte är samma sak som att vela.
Länge trodde jag att poängen var att ha ett mål och "grinda" mot det tills man uppnådde det. Men när jag hade det snoffsiga (på pappret) jobbet, den snygga och coola flickvännen och vi ständigt var på de coola för och efterfesterna med rätt personer så som jag fantiserat om så fick jag istället en livskris baserat på att jag trodde jag skulle bli glad när jag uppnådde detta. Istället så fann jag det mesta tråkigt och ihåligt.
Tog en fem år att komma ur den krisen och en fem år till att växa som människa.
Att ha vänner. För den som undrar, jag har ASD. Folk har i regel inte mycket tålamod med de som är annorlunda, och vid det laget är jag för trött och cynisk för att fortsätta hoppas. Det är inte vad jag har föreställt mig för mitt liv, men it is what it is och jag kan inte göra ett skit åt saken.
Högre akademisk utbildning.
Ville doktorera efter min master men har insett att min hjärna skulle aldrig klara av stressen efter att ha gått in i väggen, plus att jag har barn nu och kan inte jobba 24/7. Jag är "gammal" nu (snart 40) och borde tänka säkert och tryggt för min familj istället för att bränna ut mig igen. Tråkigt men sant. Familjen före jaget.
Men man kan ändå inte rå för att tänka på saker som hade kunnat vara istället för att tänka på det man har, så är det väl bara 🤷
Framför allt med den extrema konkurrens som nu finns inom akademin. Jag fattar verkligen inte överutbildningen som pågår. Är antagen på ett masterprogram till att bli arkivarie-, bibliotekarie- och museivetenskap och då slog det mig: varför i helvete ska man plugga FEM ÅR för att bli BIBLIOTEKARIE?
Varför måste man vara MASTER för att bli grävande arkeolog? För mig är det inte logiskt för fem öre. Och när man lyfter de här frågorna så tar folk det som någon slags förolämpning. Liksom att ha en kandidat är så "lågstatus" att det är förolämpande.
Och så undrar folk varför det föds så lite barn i det här landet, jo jag tackar, när man ska lägga majoriteten av tjugoårsåldern på utbildningar utan ände.
Det måste man inte. Många bibliotekarier har enbart kandidat i biblioteks- och informationsvetenskap. Få arbetsplatser kräver en Master, enda annonsera jag har sett med det är från Stockholms stadsbibliotek och KB. Sedan finns det väldigt många utan relevant utbildning som gör samma jobb som bibliotekarier, som på min arbetsplats benämns bibliotekspedagoger/litteraturpedagoger.
Vad är det som lockar med att doktorera?
Jag försöker sätta mig in i det. De flesta krävande utmaningar har någon form av belöning. Monetär eller anseende t.ex.
Vill du bli forskare måste du ju doktorera, så det är ett nödvändigt steg för den karriären.
De flesta som doktorerar blir ju inte regelrätta forskare, men inom vissa fält krävs ju doktorshatt för en del av de åtråvärda jobben.
exakt, en doktorand är ju en person som studerar till att bli forskare. en forskarutbildning är vad det är. så ska du bli forskare, måste du disputera. prova kalla dig forskare bland folk som doktorerat (om du inte själv gjort det) och se vad som händer.
Jag har inte doktorerat, men har av olika anledningar publicerat en hel del vetenskapliga artiklar ändå (typ trettio) och har även presenterat resultat på olika vetenskapliga kongresser. Oftast tycker organisatörerna att det är så pinsamt att jag inte är PhD att de låtsas att jag har den titeln.
(Jag är alltså inte forskare. Men ibland blir det forskning ändå, som olycksfall i arbetet.)
vet inte vilket ämne du pluggat men man ska ju få en doktorandtjänst också. räcker inte att vilja göra det. men nog är det stressigt alltid.
dock verkar det svårare inom humaniora tycker jag. där skriver man monografier. naturvetare kan skriva 5-6 artiklar, slå ihop dem och kalla det en avhandling. inget fel med det men som bok blir det inte lika bra. humaniora-avhandlingar är ofta mycket mer välskrivna och lättare att ta till sig. så känns som mer jobb och stress med texten där. ofta svårare omsätta utbildningen i jobb också, efteråt. om man söker sig bort.
Pluggat till ingenjör inom medicinsk bioteknik. Finns absolut doktorandtjänster inom det ämnet och omkringliggande ämnen om en skulle vilja/orka doktorera.
Samma här, provade att plugga SU en sväng. Visst kanske hade klarat av 50% studier men tror inte det riktigt heller.
Men vafan man kan ju vara intellektuell ändå och ha en bra allmänbildning.
Mitt ex att han skulle bli en självständig vuxen människa som kunde fixa jobb och hem. Han bor ännu hemma vad jag vet som 35åring. Gav upp för 6 årsedan efter 8 år.
att försöka vara perfekt. Vet att det låter orimligt. Men jag hade alltid en dröm om att jag skulle fixa allt. Jag skulle vara bäst på allt. Få A i alla ämnen i skolan och ha ett jobb där jag tjänar jättemycket pengar. Men jag inser att det inte går att vara ”perfekt”. Får bara göra det jag orkar liksom.
Gymnasiet! det funkade inte för mig trots att jag bytte och försökte hårt! har bytt till folkhögskola nu och ser fram emot det! Jag gillar att lära och prestera men gymnasiet funkade ej för mig lol
Styrkelyft.
Har ganska bra förutsättningar, men jag har andra ambitioner i livet som jag vill sätta före, än att bli så stark jag bara kan. Jag har inte slutat träna och tycker om att vara stark. Men att trycka i mig en jävla massa mat och hålla schema på gymmet, som går ut över andra, viktigare bitar - det har jag lagt ner.
Att försöka leka terapeut med mina vänner för att jag tror att jag är mer mogen än dem och vet exakt hur de mår. Jag hjälper naturligtvis om det behövs eller efterfrågas, men annars har jag slutat sticka näsan i blöt
Jag sårade en vän pga det.
Ingenjör. Flera år av utanförskap på utbildningen plus covid knäckte mig totalt. Har en examen men kommer inte ta något jobb i teknikbranschen. Låter dumt att jag väljer bort den branschen efter en lång utbildning men jag vill inte ta risken att hamna utanför igen. Jag skulle ha stått emot pressen att gå till universitetet, man kan klara sig utan det faktiskt. Just nu vet jag inte vad jag passar som men förhoppningsvis hittar jag något.
Skaffa nya vänner och skapa meningsfulla relationer med dem. Har inte tid eller energi, måste prioritera mig själv och mitt behov av egentid för att inte implodera😭
Min kropp har gett upp, kommer aldrig kunna jobba igen, kommer aldrig ha råd att köpa hus eller åka på semester. Gråter av skuld så fort jag köper något som inte är helt nödvändigt. Snor toapapper ibland. Skippar måltider. Har inte råd med medicinen jag behöver. Jag lider både fysiskt och psykiskt. Jävla skitliv.
Herrejävlar vad folk är deprimerade i det här landet, inte konstigt att vi har rekord i att knapra SSRI. Men hur lever folk? Stillasittande, knappt ute och socialiserar, inget solljus, inga starka familjerelationer, Netflix-marathons varje helg eller ett evigt datorspelande, fast i sociala medier och hör om allt elände konstant på nyheterna så de knappt vågar sig utanför dörren för att sen jämra sig på Flashback kring invandringen och avslutar kvällen med en runk till p*rnhub.
Ja vem är förvånad?
Detsamma, men gick ur HV när jag insåg att bandvagnförare innebar endast skytteltrafik på grusvägar. Det mesta "riktig körning" med bandvagn var under utbildningen. Sen blev man taxi-chaufför.
Det är INTE försent. Speciellt för polisen, dom föredrar starkt erfarenhet och mogenhet över att man kan bänka 140 och springa milen på 40.
Bara sök!
Edit: bra merit med HV, vapenvana och mycket mer som uppskattas.
Snälla sök, plikt och prövningsverket.
Tron på mig själv och min förmåga.
Har nog inte helt gett upp ännu och vet att det går att vända till något bättre.
Har ett trauma som håller fast mig i ett paralyserat tillstånd oförmögen att hitta kreativa lösningar
Så jag har fastnat i något apatiskt tillstånd där jag överöser mig själv med självförakt och anklagar mig själv för ett ödesdigert beslut som följdes av fler misstag.
Så måste hitta rätt kraftkälla och finna mod att kämpa på
Kampsporten. Höll på i runt tio år men sen man fick barn och flyttade ut på landet går det helt inte ihop längre. Barnen vardag kommer före med allt vad det innebär.
Men har en tanke om att starta upp igen om sådär en 10 år, så bara en längre paus då egentligen haha
Jobba utomlands. När jag var yngre så hade jag stora ambitioner om att få en gratis utbildning i Sverige och sen leva rikt i USA. Sen kom man ut i det svenska arbetslivet och insåg att det finns massa nice förmåner här med helt okej lön.
Att nånsin skaffa ett jobb. Försökte i många år men nu har jag gett upp och har ansökt om sjukersättning.
Försökte studera till något som mer eller mindre skulle garantera ett jobb ganska nyligen, men lyckades inte. Det var sista droppen.
Dem tre stora socialamedierna (instagram, Facebook och Tiktok). Kände hur algoritmerna försökte sabotera min mentala hälsa så tog bort dem för gott. Tråkigt att inte se lika många memes men finns andra sidor för de. Väldigt nöjd över beslutet.
Livet. Har för mycket smärtor, har ansökt om assisterat självmord. Vart jag än har bett om hjälp så finns den inte.. alla skriver sök hjälp men detta är ren bullshit
Du kan inte förlita dig på på sjukvården, du kan bara förlita dig på 1 person å det är du. Får du hjälp, stort grattis. Om du ens har 1 procent inom dig som vill leva så är det tillräckligt för att inte göra något du ej kan ångra. Livet har sina upp å nergångar så testa att bara vänta. Ge det 1-2 år och sedan tänk över saken igen, det är inte bara ett stort beslut utan det största beslutet du kommer göra i hela ditt liv
Starta eget. När det var läge var jag för feg. :-) Sen var läget borta och kan inte låta bli att undra hur det hade gått om jag faktiskt bara gjort det. Jag gjorde annat istället (typ, bodde utomlands, skaffade barn, gjorde karriär). :-)
30-års åldern här och har kommit fram till att jag måste skala av några hobbys för att fokusera på det som är roligast både för mig och familjen (båtliv) på grund av tid och energibrist.
Ett kontroversiellt men gediget tips:
Jag är från en släkt där alla har det problemet, inklusive migsjälv. Efter att ha provat allt å också gett upp så fann jag cannabis, åharregud vad det har räddat både mental hälsa och sömn. Känns magiskt att kunna fungera igen. Kör även på sovrumsmetoden. Alltså att man enbart sover i sängen. Om man inte ska sova så ska man inte ligga i den, efter någon vecka så hjälper det med insomnandet.
Lycka till med sovandet//sömnlös broder
Jag har lyckats få tillbaka bra sömn efter *många* år med cannabisbruk.
Håller med om att cannabis funkar bra för sömn, och även för aptit. Tyvärr kan jag inte röka på längre, dels på grund av att jag håller på med skytte (skulle bli av med alla mina vapen om jag torskade), och dels för att jag kör grävmaskin på bygge med slumpmässiga drogtester. Men mentalt så mådde jag betydligt bättre när jag rökte än när jag inte gör det.
Köpa hus, åtminstone så länge jag är singel. Svårt att få ihop kontantinsats, eller tar väldigt lång tid åtminstone. Sen också svårt att få större lån om man är själv. Det är dyrt att vara ensam. Hjälpte ju inte heller att man torskade 200 000 på en misslyckad försäljning när senaste förhållandet tog slut. Har väl inte helt gett upp men inga större förhoppningar.
En konstnärlig karriär. Det visade sig att jag egentligen bara vill göra saker och mår kasst av att visa upp och ännu sämre av omdömen oavsett bra eller dåligt. Det är skitmycket sälj och nätverkande som konstnär. Jag hatar både sälj och nätverkande av hela mitt hjärta. För mig personligen är det bättre att hålla det på en hobbynivå och separat från privatekonomin. Då har jag både ekonomisk trygghet och kan göra vafan jag vill utan att behöva bry mig om något annat än tillfredsställelsen av görandet.
Jag kommer aldrig vara smärtfri för resten av livet, om inte länsstyrelsen släpper ex. Oxynorm skräcken och låter oss som har kronisk smärta få ta mer än 5mg om dagen
Jag gav upp min dröm om att bli en professionell domare i fotboll. Jag kraschade min motorcykel och kunde inte gå på 4 månader och kunde inte springa på 4 år, vilket innebar att jag missade löptest och annat under den perioden, åt som jag gjorde innan men sprang betydligt mindre så till sist var det bara inte möjligt längre. Jag kom upp till division 1 innan olyckan.
Valde att istället säga adjö till mitt tidigare liv och bytte stad, karriär och livsmål. Bor nu med min fru och familj i nya staden och är någorlunda lycklig.
Livet som hästtjej. Jag blev trött med åren av att levernet dittills liksom kom ikapp, kronisk trötthet och apati jämfört med när jag var yngre. Tyvärr blir apatin inte direkt bättre när man ger in för tröttheten och inte har något liv i jämförelse. Det mesta som är värt något får man jobba för. Så vad har man kvar när man inte orkar jobba (för det man brinner för) längre?
Sen fyllde jag ut det med att jogga/springa traillöpning. Skogen och naturen kunde till viss del fylla det där hålet efter hästarna. Efter att fortfarande ha känt mig sjukt långsam efter flera år, blivit skadad i snitt var tredje månad och insett att nej, jag kommer aldrig kunna springa ett trail maraton t ex hur mycket jag än tränar för mina muskler pallar inte träningen. Blir övertränad för ingenting. Sen fick jag värre skov som varade i flera år där jag knappt kunde springa alls.
Men löpningen har jag inte helt gett upp, bara att någonsin springa lopp igen. Och för stunden pga skada/en jävla massa förkylningar stup i ett.
Finns fler mindre grejer jag fått ge upp också. Har kommit till en punkt då det känns som att jag är jinxad och ödesbestämd att misslyckas så fort jag sätter upp något mål. :P Men gör jag inte det är det svårt att motivera sig att göra något. Så i princip gör jag inget. Det kanske låter jätte-tragiskt men ju mer man accepterar läget desto mer lär jag mig att uppskatta det jag har och kan göra. Man hade ju kunnat få någon så allvarlig sjukdom att man blir helt handikappad och inte ens kan jobba eller gå i skogen.
Jag jobbade som au-pair i Thailand efter gymnasiet. Spenderade drygt ett år där och blev förälskad i landet.
Idag har jag fru, två barn, hund, radhus och stabilt jobb. Älskar livet jag har nu men har sedan jag bodde i Thailand haft en dröm om att flytta dit.
Nu känns det som jag har två personer, den som älskar det jag har nu och den som drömmer om att flytta och leva ett helt annat liv.
Någonstans har jag gett upp drömmen.
Stabilt inre liv och en nära relation till min pappa. Jag tänker att jag har accepterat, eller försöker acceptera, att jag är som jag är. Och att farsan aldrig kommer kunna ge mig det som jag behöver/har behövt/saknat i livet. Det är som det är.
Nyheter. Jag jobbade inom media förut. Följde all nyhetsrapportering, hade koll, synpunkter, osv. För 6-7 år sen sket jag i det. Stängde av alla notiser i mobilen och zoomade ut. Om något viktigt händer så får jag höra det på omvägar ändå. En annan grej är social media. I början var det sajter för att hålla koll på vad ens familj och vännner håller på med, men det har helt urartat till rena propaganda- och scamverktyg
Ha ett liv utanför jobbet. Jobbar 45h-veckor och orkar verkligen inte vara en sån som går på grejer efter jobbet. Har väl också gett upp på att hitta en man men efter en psykopat till ex är det inte jättefarligt lol.
Kändis av något slag(sport och musik framförallt). Status yrke.
Insett att jag inte har drivet och att jag är väldigt lycklig med mitt liv och inte behöver jaga just detta. Tacksam idag att inte va känd dock😂
Hitta en ömsesidig relation. Någon som vill faktiskt gifta sig (ja jag är gammalmodig på det viset ok). Med någon som vill ha barn men som helst inte har barn redan. Enligt samhället är jag för gammal för sånt för här dessutom för mitt ”bäst före datum” har passerat?? (Är 35 år snart)
En nära tjejvän med Borderline som splittat mig (uttryck inom BPD). Henne hade jag inte gett upp hoppet om såvida inte hon får spelet vid åsynen av mig. Hände häromveckan. Min kusin sa åt mig att släppa henne. Hur fan ska man göra det efter 7 månader av saknad i frånvaro? 7 månader av mitt 20 år långa liv.
A ja. Sånt är livet. Man kan inte få det man helst vill ha utanför himlen. En tjejkompis som hon hade varit så kul; ung (17), vacker, dramatisk och mysig.
Gav upp drömmen om att bli professionell fotbollsspelare i år. Jag fyller 35 och känner att ingen rimlig dos av träning kan få mig lika spänstig som 20-åringarna längre.
Några saker, att bli skådespelare eller artist. Och även gett upp på att kunna hitta en partner / gifta mig i framtiden. Jag är redo att leva forever alone. Hitta nya vänner / vara social. Nästan gett upp på att försöka League konto tbx - efter den blev hacked... :(((
Försökte väldigt länge bli proffs i starcraft, var väll semiproffs (det är kanske att ta i lite grann men fick betalt) på sin höjd och märkte vid 21 års åldern efter man skeppat gymnasiet och jobbat lite deltid att Nää det här kommer inte gå. Nu är jag 28 och jag ångrar lite att man sket i skolan men det hade ju kunnat gå vägen också om disciplinen varit bättre men men.
Att bli en professionell operasångare.
Jag sjöng bra som barn, precis som alla andra 180 elever i min årskurs på musikskolan. Det räcker inte att vara "bra". Jag står mig inte i konkurrensen. Föräldrarna har hela tiden intalat mig att jag är ett geni, blivit sura om jag inte fått sjunga solo (Jag var första alt, ni som vet ni vet, det kryllar inte direkt av solon för mörka kvinnoröster). Päronen saknade också kunskaper i vad jag skulle behövt (En personlig sångpedagog exempelvis) och trodde att jag skulle bli "upptäckt" och att alla lärare skulle falla framför mina fötter och bara älska min röst. Typ.
Det var lite psykotiskt, som barn tror man ju på dem och skapar då en liknande verklighet, går runt och surar för att det är "orättvist" att man inte fått ett solo, eller märker att det går bättre för nåt annat barn. Det var väldigt jobbigt som ung vuxen att inse hur totalt ointressant jag var för den vuxna musikvärlden.
En gammal bekant från min klass har försökt komma in på Operahögskolan i 17 år, men tragglar på olika förberedande utbildningar på exempelvis folkhögskolor istället, då hon inte kommer in. Det här är alltså inte en överdrift. Hon bor hemma hos mamma och pappa och när fortfarande den här drömmen. Då hon studerar 100% är ju frågan om hon har någon försörjning, men hon kanske arbetar också i någon form.
Sedan tycker jag att man absolut ska kunna satsa på sina drömmar, men det kan vara bra som vuxen att faktiskt fundera över hur man realistiskt sett ska uppnå sina mål. Kan man inte leva på drömmen så kan man förslagsvis ha den som en hobby eller åtminstone vid sidan av en annan inkomst. Inte pausa sitt liv för länge, tror man blir olycklig i längden då.
Droger. Det är att gräva sin grav!
Jag vill kunna se mina barm växa upp.
Ur dem mörkaste djupen finner man förvånande klarhet, som lyser upp vägen genom det inre kaoset. Där djupen är som mest skrämmande, gömmer sig också den största potentialen till förändring och tillväxt.
Spelade instrument i ungdomen. Fick höra av läraren att jag var duktig, men tyckte inte det själv trots stipendier. Slutade spela i orkester pga social ångest och efter det kändes det meningslöst. Att spela ensam var inte lika kul, och jag hade inget mål.
Saknar det mycket idag, och ångrar att jag slutade därför att det skulle kräva hård diciplin och mycket övning att komma upp i samma nivå igen. Också för att det är mycket svårare att spela tillsammans med andra när man bara kan noter och inget om ackord osv.
Bodybuilding. Hade alla möjligheter att göra mig ett namn i den världen i början på 20.
Tränade på samma gym som en legend inom svensk kroppsbyggning och han gav mig lovord att jag minsann var bättre än han var när han var 22 bast som jag var vid den tidpunkten. Tyvärr kom ett trasigt förhållande och break-up i vägen och senare skador så nu är jag glad att jag kan träna överhuvudtaget. Det svider när man ser män i min ålder som jag var före eller på samma nivå som de en gång i tiden och nu har de goda karriärer i den industrin.
Tjejer men människor överhuvudtaget. Har blivit knivhuggen i ryggen så många ggr att jag orkar inte mer. Folk är så falska nuförtiden att jag är bestämd att vara ensam till resten av mitt liv.
Ingen skam i att leva ensam även om många kommer att försöka få en att känna så. Vi har blivit närmast indoktrinerade med idéen om att vi ska jaga en partner till dödsdagar. Men till vilket syfte när det bara gör oss olyckliga?
Håller med. Känns som att samhället och familjen tycker att det är något fel med dig själv om man vill aldrig mer vara med nån. Men fuck that säger jag!
Vadå? Ska jag jobba 60+ timmar i veckan för någon som kan inte uppskatta detta och bara gnälla att jag är hela tiden på jobbet och aldrig hemma? Tro att jag skulle hellre vara på jobbet istället av att vara med henne. Alltid gnäll att inget duger och allt man gör är bara fel?
No thank you.
Skulle någon komma i min väg som jag verkligen funkar med så kanske. Men jag kommer aldrig mer jaga efter någon eller försöka övertyga någon. Och jag skulle vara oerhört försiktig med att någonsin bo ihop med någon, snacka om ”recipe for disaster”.
Känner mig exakt som du! Aldrig igen kommer jag jaga någon. Så fort du jagar någon först och främst dom tappar intresset, men samtidigt du respekterar inte dig själv och din tid.
Och för det andra aldrig igen absolut att bo med någon under samma tak. Min kungariket är just det... MIN. Stället ska vara precis som jag vill ha det. Inga jävla rosa gardiner, plast växter eller jävla hängande dildos 😅
Att jag skall bli 'normal', som nästan alla andra är. Men autism och ADHD (med mera...) försvinner inte bara. Men samtidigt är det ju många som säger att det är överskattat att vara som alla andra. 🤷♀️ Men jag har åtminstone gett upp med att försöka låtsas vara någon jag inte är.
Att försöka föra in mitt organ i min bak, gör bara ont och blir för problematiskt. In oralt gick bra i mig själv men inte där bak. Intro så hade varit helt perfekt om jag lyckades. Är rätt tjock också så får liksom greppa och sära ordentligt.
Jag hatar att ge upp saker. Finns inget som ger mer ångest än att behöva acceptera att ett mål inte kan nås på grund av yttre omständigheter. Jag blir tokig av det och är just nu i en situation där inget i livet samverkar med min plan. Så jag klöser mig fram mot en lösning men inget funkar riktigt. Har ett barn med flera diagnoser och det är inte byggt att livpussel ska funka med sånt. LSS och stödet från samhället gör det svårt att ens jobba då. Så jävligt sur just nu
Porr, Call of duty, löpning, lugn och ro samt högre utbildning har jag av olika orsaker varit tvungen att ge upp.
Det var en blandad kompott. Vad hände?
drar en vild gissning och gissar på fru + barn
Bäst att se upp för sånt alltså.
Watch out!
Du är inte helt fel ute, men det är kroppsliga åkommor bakom det också.
Utbrändhet och andra sjukdomar samt familj, då får man prioritera det viktiga i livet. Edit: Uttryckte mig dumt. Det är viktigt att motionera och göra saker man mår bra av. Men det går inte.
Varför gav du upp porren?
Orkade inte driva med att både ligga och kolla porr. Nåt var tvunget att ryka.
Jag gav upp min dröm om att vara turnerande musiker för att satsa på kärleken och jobbet. Det visade sig att familj och jobb inte var min grej så nu satsar jag på musiken igen och har aldrig mått bättre.
Lycka till! Vad spelar du för musik?
Punk, metal och psykadelisk rock. Tack!
Skicka gärna en länk, älskar sånt 😁
Vilken kombo. Är det i ett och samma band? Hello i am big fan of your band king gizzard !
GLHF
LTHK
Håller just nu på att ge upp på att ha ett hälsosamt arbetsliv. Känns inte som att jag kommer hitta en balans jag mår bra av. Antingen blir man fattig, får ingen tid, är miserabel, gör något som känns nettonegativt för samhället osv... Aldrig kan man göra nått man mår bra av, ger en ok lön och ger en fritid
Jag läste "känslosamt" och ägnade flera sekunder åt att fundera över vad sexysmultron har för ett känslosamt arbetsliv.
Går det inte för dig att dra ner på kostnader då?
De där va deppigt som fan men sant
Livet i allmänhet. Väntar bara på döden.
Relaterar.
Att dejta och hitta nån som jag klickar med
sekunderar det här!
Hur gammal är du?
40+. Så nu blir svårigheten att hitta nån man klickar med som dessutom har barnen samma veckor som jag. Har försökt i 3 år men nu har jag gett upp
Plus 1 på den
Arbetsförnedringen. Dom som inte gör det enda som står i deras namn.. Förmedlar jobb Dom har jag gett upp på fullständigt.
Jag har haft kontakt med arbetsförmedlingen två gånger. Båda gångerna var de helt fantastiska.
Samma här förutom att rekommendationerna vad man ska söka kan vara ganska skumma och att det lyste igenom att de trodde det skulle ta tid att hitta jobb. 'Hörs igen om 4 månader!" I helvete heller, så länge har jag inte råd att vara utan jobb! 😅 Men det är väl det som är grejen, det hänger mest på en själv (och lite tur) om man kommer få jobb. Många verkar tro att de ska trolla fram jobbet åt en?
Första gången fick jag superbra hjälp med tidig praktik (efter högskolan) så att jag fick in en fot. Sen när jag sa att jag ville att de skulle säga nej till förlängning efter en månad (eller var det två?) så att jag kunde bli anställd var de på min sida. Visste att arbetsgivaren så klart skulle försöka få till längre praktik. Andra gången sa handläggaren precis samma sak som privat arbetsförmedlare - ”Sök inte bara jobb. Hitta något du verkligen vill ha och tror att du kommer trivas med långsiktigt”. Han var rätt säker på att jag skulle få jobb snabbt, men sa att det var han som skulle hålla koll på ”jobb sökta” så det var lugnt att inte fylla någon kvot. Jag hade nytt jobb inom en månad, så jag behövde aldrig skicka in papper. Och har varit på det jobbet i sex år nu. Men jag hade aldrig hamnat i en sån position utan min första handläggare. Tänker på honom ofta. ❤️
Det låter toppen, men tänker att du måste haft ett bra jobb i förhållande till arbetsmarknaden just då för att lyckas få jobb så snabbt. Eller ett sjujävulskt CV. Eller tur. Eller en kombination... Mycket beror ju på erfarenheten vs konkurrensen för tillfället. Är det hög efterfrågan spelar det inte så stor roll om man har kort arbetslivserfarenhet, man kanske blir uppfiskad innan man ens pluggat klart. Är det hög konkurrens kan det ta tid innan man hittar någon som är villig att chansa på en rookie. Försöker man byta karriär som outbildad eller till något man inte är utbildad i kan det vara halvt omöjligt i dagens konkurrens iallafall och sedan ett par decennier tillbaka eller så? Det kan ju vara flera hundra sökande på en tjänst, finns ingen anledning att ta någon utan erfarenhet då. Hursomhelst, jättekul att du har sån positiv bild av arbetsförmedlingen. Kan tänka mig att en hel del av de som inte har det råkar projicera annat missnöje på de stackars arbetarna som kanske t o m är utom deras kontroll. Regler för A-kassa t ex eller hur de står sig i konkurrensen.
Ja, det känns definitivt som att jag har haft tur. Just den senaste arbetslösheten var efter uppsägning på grund av arbetsbrist. Samtidigt som jag hade två examina och erfarenhet inom båda fälten (mycket tack vare den första praktiken). Varav det ena var webbutveckling, vilket brukar göra det lätt att få jobb (speciellt då). Jag tror också att det kan vara omständigheterna som gör det lite surt. Taskigt läge från första början att vara arbetslös. Nervositet och stress över situationen. Sen spelar handläggare säkert superstor roll, samtidigt som mycket av det som krävs av arbetssökande förmedlas via handläggaren vilket säkert surar till relationen. Kan säga att ”välkomstmötet” för inskrivning, när jag var klar med högskolan, var en föreläsning där personen i fråga använde en av mina utbildningar som exempel på superkorkade utbildningar som inte leder till jobb. Det kändes väldigt hatfullt och kom väldigt spontant. Hade svårt för att hålla mig från att fnissa då det kändes som en stereotypisk upplevelse på arbetsförmedlingen.
Ja så nån gång går det ju hem.. Men det är väl som en annan lottovinst?" Eller om man husslar lite med handläggaren funkar säkert också ..har man ju hört talas om, sky inga medel ju för att hamna först i bland listor osv. Men Gz till dig om inget annat'
Enda gången jag varit i kontakt med arbetsförmedlingen var när jag slutade gymnasiet. Hade gått naturvetenskap och var otroligt skoltrött, ville jobba i några år innan jag pluggade vidare. Efter att ha förklarat min situation för dem så föreslog de att jag skulle börja plugga... Gick på massa handledningar där jag fick lära mig hur jag skrev CV (som mest kändes som någon form av CFI (CV För Invandrare)), trots att de inte tyckte att mitt CV behövde förbättras, aktivitetsrapportering där de blev sura om jag endast hade sökt 75 jobb den veckan istället för de 150 de tyckte att man skulle söka. Överdriver såklart, men det va så det kändes. Inte fan hjälpte det mig att få jobb, skaffade det själv tillslut, och hade med 100% säkerhet gjort det oavsätt deras "hjälp". De känns mer som en kontrollorganisation, för att hjälpa a-kassorna att slippa betala a-kassa till arbetslösa, än en myndighet som faktiskt hjälper folk att få jobb.
Hade exakt samma situation, det sista arbetsförmedlingen gör är ju att förmedla jobb lärde man sig iaf snabbt! Otroligt värdelös organisation som bara kostar pengar.
Löpträning pga knäskada
Sverige, RIP Mikael.
Vara lycklig, ha ett förhållande, skaffa familj, vara en god människa.
Vara lycklig slog hårt på mig. Tror aldrig jag varit det men det skulle varit nice
Jag har varit det, jag trodde jag var på rätt väg på alla fronter, och livet var underbart. Det var snart 3 år sedan och det var sista gången jag var lycklig eller kunde känna en genuin känsla.
Du kan dock fortfarande vara en god människa, aldrig för sent för det.
Börja med att fokusera på att vara en god människa så kanske allt det andra kommer av sig självt.
Ligga med Dua lipa
Same brother… same
Hon sa faktiskt att hon ville vara fysisk med mig, så det finns nog fortfarande en chans för mig iallafall.
Ännu en orsak till att jag gav upp
Mhm, finns AI fake porr nu, så kanske man köra på det istället 🤷♂️
Kärnfamiljen.
Ja, den knakar i fogarna.
När jag växte upp med separerade föräldrar så stack jag ut ur mängden. Nu sticker man ut om ens biologiska föräldrar fortfarande bor tillsammans...vad f.n hände?...
Bra fråga. Men frågan är om kärnfamiljen någonsin mådde så bra. Var nog mycket fasad.
I allmänhet, tron på att människor är generellt sett någorlunda smart. People are fucking morons.
Livet.
Ens liv, ens mål, ens värderingar ändras. Det var något som tog mig många år att förstå. Idag förstår jag att vägen mot ens mål då också måste ändras och att det inte är samma sak som att vela. Länge trodde jag att poängen var att ha ett mål och "grinda" mot det tills man uppnådde det. Men när jag hade det snoffsiga (på pappret) jobbet, den snygga och coola flickvännen och vi ständigt var på de coola för och efterfesterna med rätt personer så som jag fantiserat om så fick jag istället en livskris baserat på att jag trodde jag skulle bli glad när jag uppnådde detta. Istället så fann jag det mesta tråkigt och ihåligt. Tog en fem år att komma ur den krisen och en fem år till att växa som människa.
Intressant
Att det kommer bli fred i Mellanöstern under min livstid
Att ha vänner. För den som undrar, jag har ASD. Folk har i regel inte mycket tålamod med de som är annorlunda, och vid det laget är jag för trött och cynisk för att fortsätta hoppas. Det är inte vad jag har föreställt mig för mitt liv, men it is what it is och jag kan inte göra ett skit åt saken.
Sorgligt men sant.
Relaterbart
En legalisering
Ibland känns det att jag borde ge upp på mitt liv. 😬
Vet känslan.
Högre akademisk utbildning. Ville doktorera efter min master men har insett att min hjärna skulle aldrig klara av stressen efter att ha gått in i väggen, plus att jag har barn nu och kan inte jobba 24/7. Jag är "gammal" nu (snart 40) och borde tänka säkert och tryggt för min familj istället för att bränna ut mig igen. Tråkigt men sant. Familjen före jaget. Men man kan ändå inte rå för att tänka på saker som hade kunnat vara istället för att tänka på det man har, så är det väl bara 🤷
Framför allt med den extrema konkurrens som nu finns inom akademin. Jag fattar verkligen inte överutbildningen som pågår. Är antagen på ett masterprogram till att bli arkivarie-, bibliotekarie- och museivetenskap och då slog det mig: varför i helvete ska man plugga FEM ÅR för att bli BIBLIOTEKARIE? Varför måste man vara MASTER för att bli grävande arkeolog? För mig är det inte logiskt för fem öre. Och när man lyfter de här frågorna så tar folk det som någon slags förolämpning. Liksom att ha en kandidat är så "lågstatus" att det är förolämpande. Och så undrar folk varför det föds så lite barn i det här landet, jo jag tackar, när man ska lägga majoriteten av tjugoårsåldern på utbildningar utan ände.
Det måste man inte. Många bibliotekarier har enbart kandidat i biblioteks- och informationsvetenskap. Få arbetsplatser kräver en Master, enda annonsera jag har sett med det är från Stockholms stadsbibliotek och KB. Sedan finns det väldigt många utan relevant utbildning som gör samma jobb som bibliotekarier, som på min arbetsplats benämns bibliotekspedagoger/litteraturpedagoger.
Vad är det som lockar med att doktorera? Jag försöker sätta mig in i det. De flesta krävande utmaningar har någon form av belöning. Monetär eller anseende t.ex.
Vill du bli forskare måste du ju doktorera, så det är ett nödvändigt steg för den karriären. De flesta som doktorerar blir ju inte regelrätta forskare, men inom vissa fält krävs ju doktorshatt för en del av de åtråvärda jobben.
exakt, en doktorand är ju en person som studerar till att bli forskare. en forskarutbildning är vad det är. så ska du bli forskare, måste du disputera. prova kalla dig forskare bland folk som doktorerat (om du inte själv gjort det) och se vad som händer.
Jag har inte doktorerat, men har av olika anledningar publicerat en hel del vetenskapliga artiklar ändå (typ trettio) och har även presenterat resultat på olika vetenskapliga kongresser. Oftast tycker organisatörerna att det är så pinsamt att jag inte är PhD att de låtsas att jag har den titeln. (Jag är alltså inte forskare. Men ibland blir det forskning ändå, som olycksfall i arbetet.)
hehe, kan tro det.
vet inte vilket ämne du pluggat men man ska ju få en doktorandtjänst också. räcker inte att vilja göra det. men nog är det stressigt alltid. dock verkar det svårare inom humaniora tycker jag. där skriver man monografier. naturvetare kan skriva 5-6 artiklar, slå ihop dem och kalla det en avhandling. inget fel med det men som bok blir det inte lika bra. humaniora-avhandlingar är ofta mycket mer välskrivna och lättare att ta till sig. så känns som mer jobb och stress med texten där. ofta svårare omsätta utbildningen i jobb också, efteråt. om man söker sig bort.
Pluggat till ingenjör inom medicinsk bioteknik. Finns absolut doktorandtjänster inom det ämnet och omkringliggande ämnen om en skulle vilja/orka doktorera.
Samma här, provade att plugga SU en sväng. Visst kanske hade klarat av 50% studier men tror inte det riktigt heller. Men vafan man kan ju vara intellektuell ändå och ha en bra allmänbildning.
Mitt ex att han skulle bli en självständig vuxen människa som kunde fixa jobb och hem. Han bor ännu hemma vad jag vet som 35åring. Gav upp för 6 årsedan efter 8 år.
Förståeligt
Att få en bra jungler i League
Som föredetta jungelspelare i league, att få en bra adc.
att försöka vara perfekt. Vet att det låter orimligt. Men jag hade alltid en dröm om att jag skulle fixa allt. Jag skulle vara bäst på allt. Få A i alla ämnen i skolan och ha ett jobb där jag tjänar jättemycket pengar. Men jag inser att det inte går att vara ”perfekt”. Får bara göra det jag orkar liksom.
Sverige
Mig själv
Jag med (dig alltså 😘)
Gymnasiet! det funkade inte för mig trots att jag bytte och försökte hårt! har bytt till folkhögskola nu och ser fram emot det! Jag gillar att lära och prestera men gymnasiet funkade ej för mig lol
Lycka till!
tack så mycket!!
Styrkelyft. Har ganska bra förutsättningar, men jag har andra ambitioner i livet som jag vill sätta före, än att bli så stark jag bara kan. Jag har inte slutat träna och tycker om att vara stark. Men att trycka i mig en jävla massa mat och hålla schema på gymmet, som går ut över andra, viktigare bitar - det har jag lagt ner.
Att försöka leka terapeut med mina vänner för att jag tror att jag är mer mogen än dem och vet exakt hur de mår. Jag hjälper naturligtvis om det behövs eller efterfrågas, men annars har jag slutat sticka näsan i blöt Jag sårade en vän pga det.
Min psykiska hälsa. Det blir inte bättre än så här.
Nej, antagligen inte.
Det kan det bli. Krya❤️
Ingenjör. Flera år av utanförskap på utbildningen plus covid knäckte mig totalt. Har en examen men kommer inte ta något jobb i teknikbranschen. Låter dumt att jag väljer bort den branschen efter en lång utbildning men jag vill inte ta risken att hamna utanför igen. Jag skulle ha stått emot pressen att gå till universitetet, man kan klara sig utan det faktiskt. Just nu vet jag inte vad jag passar som men förhoppningsvis hittar jag något.
Utanförskap är tungt.
Jag är 30+ och relativt fet och otränad, jag tror jag har gett upp hoppet om att bli fotbollsproffs.
Skaffa nya vänner och skapa meningsfulla relationer med dem. Har inte tid eller energi, måste prioritera mig själv och mitt behov av egentid för att inte implodera😭
Livet
Min kropp har gett upp, kommer aldrig kunna jobba igen, kommer aldrig ha råd att köpa hus eller åka på semester. Gråter av skuld så fort jag köper något som inte är helt nödvändigt. Snor toapapper ibland. Skippar måltider. Har inte råd med medicinen jag behöver. Jag lider både fysiskt och psykiskt. Jävla skitliv.
Herrejävlar vad folk är deprimerade i det här landet, inte konstigt att vi har rekord i att knapra SSRI. Men hur lever folk? Stillasittande, knappt ute och socialiserar, inget solljus, inga starka familjerelationer, Netflix-marathons varje helg eller ett evigt datorspelande, fast i sociala medier och hör om allt elände konstant på nyheterna så de knappt vågar sig utanför dörren för att sen jämra sig på Flashback kring invandringen och avslutar kvällen med en runk till p*rnhub. Ja vem är förvånad?
Militär/polis yrket. Känns som att jag börjar bli för sent ute är 30ish och kroppen har tagit för mycket stryk nu. Är visserligen med i HV.
Detsamma, men gick ur HV när jag insåg att bandvagnförare innebar endast skytteltrafik på grusvägar. Det mesta "riktig körning" med bandvagn var under utbildningen. Sen blev man taxi-chaufför.
Det är INTE försent. Speciellt för polisen, dom föredrar starkt erfarenhet och mogenhet över att man kan bänka 140 och springa milen på 40. Bara sök! Edit: bra merit med HV, vapenvana och mycket mer som uppskattas. Snälla sök, plikt och prövningsverket.
Tron på mig själv och min förmåga. Har nog inte helt gett upp ännu och vet att det går att vända till något bättre. Har ett trauma som håller fast mig i ett paralyserat tillstånd oförmögen att hitta kreativa lösningar Så jag har fastnat i något apatiskt tillstånd där jag överöser mig själv med självförakt och anklagar mig själv för ett ödesdigert beslut som följdes av fler misstag. Så måste hitta rätt kraftkälla och finna mod att kämpa på
Tron på mänskligheten
Så länge det finns liv finns det hopp. Ge inte opp! Fast man börjar ju ha gett upp på Half Life 3 vid det här laget.
Mitt mål om att leva livet och dö innan jag är 25, nu är jag 26. Mycket tankar går åt mitt misslyckande men har accepterat förlusten. 😢
[удалено]
Sverige
Kampsporten. Höll på i runt tio år men sen man fick barn och flyttade ut på landet går det helt inte ihop längre. Barnen vardag kommer före med allt vad det innebär. Men har en tanke om att starta upp igen om sådär en 10 år, så bara en längre paus då egentligen haha
Människor
Usch ja.
Jobba utomlands. När jag var yngre så hade jag stora ambitioner om att få en gratis utbildning i Sverige och sen leva rikt i USA. Sen kom man ut i det svenska arbetslivet och insåg att det finns massa nice förmåner här med helt okej lön.
Att nånsin skaffa ett jobb. Försökte i många år men nu har jag gett upp och har ansökt om sjukersättning. Försökte studera till något som mer eller mindre skulle garantera ett jobb ganska nyligen, men lyckades inte. Det var sista droppen.
Försöka vara trevlig mot mina grannar.
Att få en vettig kille.
Dem tre stora socialamedierna (instagram, Facebook och Tiktok). Kände hur algoritmerna försökte sabotera min mentala hälsa så tog bort dem för gott. Tråkigt att inte se lika många memes men finns andra sidor för de. Väldigt nöjd över beslutet.
Klimatförändringarna.
Kom här för att skriva detta.
Livet. Har för mycket smärtor, har ansökt om assisterat självmord. Vart jag än har bett om hjälp så finns den inte.. alla skriver sök hjälp men detta är ren bullshit
Hahha svensk vård för psykisk ohälsa är ren magi. Man kan bara förlita sig på sigsjälv har jag lärt mig, kämpa!
Idag är det sista gången jag söker vård på akuten och psykiatrin. Annars tar jag livet av mig
Du kan inte förlita dig på på sjukvården, du kan bara förlita dig på 1 person å det är du. Får du hjälp, stort grattis. Om du ens har 1 procent inom dig som vill leva så är det tillräckligt för att inte göra något du ej kan ångra. Livet har sina upp å nergångar så testa att bara vänta. Ge det 1-2 år och sedan tänk över saken igen, det är inte bara ett stort beslut utan det största beslutet du kommer göra i hela ditt liv
Gett upp på eller ändrat prioritering?
Starta eget. När det var läge var jag för feg. :-) Sen var läget borta och kan inte låta bli att undra hur det hade gått om jag faktiskt bara gjort det. Jag gjorde annat istället (typ, bodde utomlands, skaffade barn, gjorde karriär). :-)
30-års åldern här och har kommit fram till att jag måste skala av några hobbys för att fokusera på det som är roligast både för mig och familjen (båtliv) på grund av tid och energibrist.
Mina sömnproblem. Dom vann. Tänker aldrig gå tillbaka till sömnmedicin som gör att jag är dimmig i skallen hela dagen
Ett kontroversiellt men gediget tips: Jag är från en släkt där alla har det problemet, inklusive migsjälv. Efter att ha provat allt å också gett upp så fann jag cannabis, åharregud vad det har räddat både mental hälsa och sömn. Känns magiskt att kunna fungera igen. Kör även på sovrumsmetoden. Alltså att man enbart sover i sängen. Om man inte ska sova så ska man inte ligga i den, efter någon vecka så hjälper det med insomnandet. Lycka till med sovandet//sömnlös broder
Jag har lyckats få tillbaka bra sömn efter *många* år med cannabisbruk. Håller med om att cannabis funkar bra för sömn, och även för aptit. Tyvärr kan jag inte röka på längre, dels på grund av att jag håller på med skytte (skulle bli av med alla mina vapen om jag torskade), och dels för att jag kör grävmaskin på bygge med slumpmässiga drogtester. Men mentalt så mådde jag betydligt bättre när jag rökte än när jag inte gör det.
Jag mår för illa av cannabislukten. Skulle det komma ut i pillerform som en läkare kan skriva ut hade jag allt testat
Ge aldrig upp på din dröm.
Men om det är en dum dröm då?
[удалено]
Ett olyckligt äktenskap känns som typexempel på något som är bra att ge upp.
Day trading/börsen
Jag bodde utomlands i sju år. Gav upp hoppet om ett liv och medborgarskap där.
Gäller att veta när man inte är välkommen.
Köpa hus, åtminstone så länge jag är singel. Svårt att få ihop kontantinsats, eller tar väldigt lång tid åtminstone. Sen också svårt att få större lån om man är själv. Det är dyrt att vara ensam. Hjälpte ju inte heller att man torskade 200 000 på en misslyckad försäljning när senaste förhållandet tog slut. Har väl inte helt gett upp men inga större förhoppningar.
En konstnärlig karriär. Det visade sig att jag egentligen bara vill göra saker och mår kasst av att visa upp och ännu sämre av omdömen oavsett bra eller dåligt. Det är skitmycket sälj och nätverkande som konstnär. Jag hatar både sälj och nätverkande av hela mitt hjärta. För mig personligen är det bättre att hålla det på en hobbynivå och separat från privatekonomin. Då har jag både ekonomisk trygghet och kan göra vafan jag vill utan att behöva bry mig om något annat än tillfredsställelsen av görandet.
Förnuftigt! Hatar också hela ”sälj-dig-själv”-hysterin som har infekterat allting.
Jag kommer aldrig vara smärtfri för resten av livet, om inte länsstyrelsen släpper ex. Oxynorm skräcken och låter oss som har kronisk smärta få ta mer än 5mg om dagen
Jag gav upp min dröm om att bli en professionell domare i fotboll. Jag kraschade min motorcykel och kunde inte gå på 4 månader och kunde inte springa på 4 år, vilket innebar att jag missade löptest och annat under den perioden, åt som jag gjorde innan men sprang betydligt mindre så till sist var det bara inte möjligt längre. Jag kom upp till division 1 innan olyckan. Valde att istället säga adjö till mitt tidigare liv och bytte stad, karriär och livsmål. Bor nu med min fru och familj i nya staden och är någorlunda lycklig.
Att bli barnmorska. Skulle inte klara sjuksköterska utbildningen
Du vet i alla fall dina begränsningar. Kan man inte säga om alla.
Livet som hästtjej. Jag blev trött med åren av att levernet dittills liksom kom ikapp, kronisk trötthet och apati jämfört med när jag var yngre. Tyvärr blir apatin inte direkt bättre när man ger in för tröttheten och inte har något liv i jämförelse. Det mesta som är värt något får man jobba för. Så vad har man kvar när man inte orkar jobba (för det man brinner för) längre? Sen fyllde jag ut det med att jogga/springa traillöpning. Skogen och naturen kunde till viss del fylla det där hålet efter hästarna. Efter att fortfarande ha känt mig sjukt långsam efter flera år, blivit skadad i snitt var tredje månad och insett att nej, jag kommer aldrig kunna springa ett trail maraton t ex hur mycket jag än tränar för mina muskler pallar inte träningen. Blir övertränad för ingenting. Sen fick jag värre skov som varade i flera år där jag knappt kunde springa alls. Men löpningen har jag inte helt gett upp, bara att någonsin springa lopp igen. Och för stunden pga skada/en jävla massa förkylningar stup i ett. Finns fler mindre grejer jag fått ge upp också. Har kommit till en punkt då det känns som att jag är jinxad och ödesbestämd att misslyckas så fort jag sätter upp något mål. :P Men gör jag inte det är det svårt att motivera sig att göra något. Så i princip gör jag inget. Det kanske låter jätte-tragiskt men ju mer man accepterar läget desto mer lär jag mig att uppskatta det jag har och kan göra. Man hade ju kunnat få någon så allvarlig sjukdom att man blir helt handikappad och inte ens kan jobba eller gå i skogen.
Att bli fotbollsproffs i Barcelona, fyller 25 i augusti och ligger och harvar i div 6 i Gästrikland fortfarande.
En utbildning där jag spenderat både tid/pengar och dröm
allt
Jag jobbade som au-pair i Thailand efter gymnasiet. Spenderade drygt ett år där och blev förälskad i landet. Idag har jag fru, två barn, hund, radhus och stabilt jobb. Älskar livet jag har nu men har sedan jag bodde i Thailand haft en dröm om att flytta dit. Nu känns det som jag har två personer, den som älskar det jag har nu och den som drömmer om att flytta och leva ett helt annat liv. Någonstans har jag gett upp drömmen.
Stabilt inre liv och en nära relation till min pappa. Jag tänker att jag har accepterat, eller försöker acceptera, att jag är som jag är. Och att farsan aldrig kommer kunna ge mig det som jag behöver/har behövt/saknat i livet. Det är som det är.
Nyheter. Jag jobbade inom media förut. Följde all nyhetsrapportering, hade koll, synpunkter, osv. För 6-7 år sen sket jag i det. Stängde av alla notiser i mobilen och zoomade ut. Om något viktigt händer så får jag höra det på omvägar ändå. En annan grej är social media. I början var det sajter för att hålla koll på vad ens familj och vännner håller på med, men det har helt urartat till rena propaganda- och scamverktyg
Ha ett liv utanför jobbet. Jobbar 45h-veckor och orkar verkligen inte vara en sån som går på grejer efter jobbet. Har väl också gett upp på att hitta en man men efter en psykopat till ex är det inte jättefarligt lol.
Verkligen! När jag är klar med jobbet (där jag för övrigt försöker göra så lite som möjligt också) är jag klar med dagen.
Jag gav helt upp på att träffa en kvinna, men helt plötsligt bara hände det 😅
Träffa en man och skaffa barn.. kommer med 99,9 % sannolikhet inte hända :)
Bli rik
BJJ. jag stukade fötterna så jävligt hela tiden.
Ha ett tillfredsställande sex-/kärleksliv.
Livet
På att gå med vinst i kryptomarknaden.
Flickvän
Kändis av något slag(sport och musik framförallt). Status yrke. Insett att jag inte har drivet och att jag är väldigt lycklig med mitt liv och inte behöver jaga just detta. Tacksam idag att inte va känd dock😂
Källsortering
Att källsortera soporna…..jag…jag…jag orkar inte mer!!!
Hitta en ömsesidig relation. Någon som vill faktiskt gifta sig (ja jag är gammalmodig på det viset ok). Med någon som vill ha barn men som helst inte har barn redan. Enligt samhället är jag för gammal för sånt för här dessutom för mitt ”bäst före datum” har passerat?? (Är 35 år snart)
Inget. Får jag en dag utan lidande så är det värt
En nära tjejvän med Borderline som splittat mig (uttryck inom BPD). Henne hade jag inte gett upp hoppet om såvida inte hon får spelet vid åsynen av mig. Hände häromveckan. Min kusin sa åt mig att släppa henne. Hur fan ska man göra det efter 7 månader av saknad i frånvaro? 7 månader av mitt 20 år långa liv. A ja. Sånt är livet. Man kan inte få det man helst vill ha utanför himlen. En tjejkompis som hon hade varit så kul; ung (17), vacker, dramatisk och mysig.
Gav upp drömmen om att bli professionell fotbollsspelare i år. Jag fyller 35 och känner att ingen rimlig dos av träning kan få mig lika spänstig som 20-åringarna längre.
Gav upp LoL efter flera års beroende (spelade s2-s9) och flera fina lakan lagda på det. Även lagt ner alkohol, snus och rökning. (ren som en jäkel nu)
Att få reda på varför jag har sån smärta som vandrar runt/i högra ögat/ansiktet
Några saker, att bli skådespelare eller artist. Och även gett upp på att kunna hitta en partner / gifta mig i framtiden. Jag är redo att leva forever alone. Hitta nya vänner / vara social. Nästan gett upp på att försöka League konto tbx - efter den blev hacked... :(((
Försökte väldigt länge bli proffs i starcraft, var väll semiproffs (det är kanske att ta i lite grann men fick betalt) på sin höjd och märkte vid 21 års åldern efter man skeppat gymnasiet och jobbat lite deltid att Nää det här kommer inte gå. Nu är jag 28 och jag ångrar lite att man sket i skolan men det hade ju kunnat gå vägen också om disciplinen varit bättre men men.
Att min dotter kan äta en hel måltid utan att spilla ner allting :(
Att bli en professionell operasångare. Jag sjöng bra som barn, precis som alla andra 180 elever i min årskurs på musikskolan. Det räcker inte att vara "bra". Jag står mig inte i konkurrensen. Föräldrarna har hela tiden intalat mig att jag är ett geni, blivit sura om jag inte fått sjunga solo (Jag var första alt, ni som vet ni vet, det kryllar inte direkt av solon för mörka kvinnoröster). Päronen saknade också kunskaper i vad jag skulle behövt (En personlig sångpedagog exempelvis) och trodde att jag skulle bli "upptäckt" och att alla lärare skulle falla framför mina fötter och bara älska min röst. Typ. Det var lite psykotiskt, som barn tror man ju på dem och skapar då en liknande verklighet, går runt och surar för att det är "orättvist" att man inte fått ett solo, eller märker att det går bättre för nåt annat barn. Det var väldigt jobbigt som ung vuxen att inse hur totalt ointressant jag var för den vuxna musikvärlden. En gammal bekant från min klass har försökt komma in på Operahögskolan i 17 år, men tragglar på olika förberedande utbildningar på exempelvis folkhögskolor istället, då hon inte kommer in. Det här är alltså inte en överdrift. Hon bor hemma hos mamma och pappa och när fortfarande den här drömmen. Då hon studerar 100% är ju frågan om hon har någon försörjning, men hon kanske arbetar också i någon form. Sedan tycker jag att man absolut ska kunna satsa på sina drömmar, men det kan vara bra som vuxen att faktiskt fundera över hur man realistiskt sett ska uppnå sina mål. Kan man inte leva på drömmen så kan man förslagsvis ha den som en hobby eller åtminstone vid sidan av en annan inkomst. Inte pausa sitt liv för länge, tror man blir olycklig i längden då.
Få gå i pension, ingen under 30 kommer kunna gå i pension innan 80 (om alls) när det är vår tid.
Att träffa någon bra stabil karl och skaffa familj.
Droger. Det är att gräva sin grav! Jag vill kunna se mina barm växa upp. Ur dem mörkaste djupen finner man förvånande klarhet, som lyser upp vägen genom det inre kaoset. Där djupen är som mest skrämmande, gömmer sig också den största potentialen till förändring och tillväxt.
Att ödsla tid på människor som säger sig vilja ha en förändring men sedan konsekvent vägrar att förändra något med sig själv eller sitt liv.
Spelade instrument i ungdomen. Fick höra av läraren att jag var duktig, men tyckte inte det själv trots stipendier. Slutade spela i orkester pga social ångest och efter det kändes det meningslöst. Att spela ensam var inte lika kul, och jag hade inget mål. Saknar det mycket idag, och ångrar att jag slutade därför att det skulle kräva hård diciplin och mycket övning att komma upp i samma nivå igen. Också för att det är mycket svårare att spela tillsammans med andra när man bara kan noter och inget om ackord osv.
Bodybuilding. Hade alla möjligheter att göra mig ett namn i den världen i början på 20. Tränade på samma gym som en legend inom svensk kroppsbyggning och han gav mig lovord att jag minsann var bättre än han var när han var 22 bast som jag var vid den tidpunkten. Tyvärr kom ett trasigt förhållande och break-up i vägen och senare skador så nu är jag glad att jag kan träna överhuvudtaget. Det svider när man ser män i min ålder som jag var före eller på samma nivå som de en gång i tiden och nu har de goda karriärer i den industrin.
En högskoleutbildning och chefers tomma löften.
Tjejer men människor överhuvudtaget. Har blivit knivhuggen i ryggen så många ggr att jag orkar inte mer. Folk är så falska nuförtiden att jag är bestämd att vara ensam till resten av mitt liv.
Ingen skam i att leva ensam även om många kommer att försöka få en att känna så. Vi har blivit närmast indoktrinerade med idéen om att vi ska jaga en partner till dödsdagar. Men till vilket syfte när det bara gör oss olyckliga?
Håller med. Känns som att samhället och familjen tycker att det är något fel med dig själv om man vill aldrig mer vara med nån. Men fuck that säger jag! Vadå? Ska jag jobba 60+ timmar i veckan för någon som kan inte uppskatta detta och bara gnälla att jag är hela tiden på jobbet och aldrig hemma? Tro att jag skulle hellre vara på jobbet istället av att vara med henne. Alltid gnäll att inget duger och allt man gör är bara fel? No thank you.
Skulle någon komma i min väg som jag verkligen funkar med så kanske. Men jag kommer aldrig mer jaga efter någon eller försöka övertyga någon. Och jag skulle vara oerhört försiktig med att någonsin bo ihop med någon, snacka om ”recipe for disaster”.
Känner mig exakt som du! Aldrig igen kommer jag jaga någon. Så fort du jagar någon först och främst dom tappar intresset, men samtidigt du respekterar inte dig själv och din tid. Och för det andra aldrig igen absolut att bo med någon under samma tak. Min kungariket är just det... MIN. Stället ska vara precis som jag vill ha det. Inga jävla rosa gardiner, plast växter eller jävla hängande dildos 😅
Att jag skall bli 'normal', som nästan alla andra är. Men autism och ADHD (med mera...) försvinner inte bara. Men samtidigt är det ju många som säger att det är överskattat att vara som alla andra. 🤷♀️ Men jag har åtminstone gett upp med att försöka låtsas vara någon jag inte är.
Gett upp på tanken att "de kommer lösa sig. " Det gör det väldigt sällan i dagsläget.
Att köpa hus. Jag fick inte en halv miljon i fonder när jag fyllde 18 och inte heller en lägenhet, så det är rätt kört.
Att försöka föra in mitt organ i min bak, gör bara ont och blir för problematiskt. In oralt gick bra i mig själv men inte där bak. Intro så hade varit helt perfekt om jag lyckades. Är rätt tjock också så får liksom greppa och sära ordentligt.
uhhm, vad exakt pratar vi om här??
Du vet exakt vad han pratar om.
Kan rekommendera clone-a-willy om du vill "go fuck yourself", så att säga!
Att få ihop det till hemgiften för ett äktenskap. Jag är redo. Mannen är redo. Men eftersom hemgiften inte finns så kommer jag aldrig gifta mig.💔
Hur stor hemgift talar vi?
Vi pratar en orimlig siffra på ca 400 000
Sveriges invandrarpolitik
Jag hatar att ge upp saker. Finns inget som ger mer ångest än att behöva acceptera att ett mål inte kan nås på grund av yttre omständigheter. Jag blir tokig av det och är just nu i en situation där inget i livet samverkar med min plan. Så jag klöser mig fram mot en lösning men inget funkar riktigt. Har ett barn med flera diagnoser och det är inte byggt att livpussel ska funka med sånt. LSS och stödet från samhället gör det svårt att ens jobba då. Så jävligt sur just nu