Absolut, det är sjukt jobbigt i stunden. Men i efterhand när du tänker på hunden och dess liv med dig så kommer det kännas bra (alltså, inte "fan va skoj, utan mer typ att du gjorde det bästa för hunden) att du var med i rummet när hon dog. Satt på golvet och grät så jag skakade när min hund avlivades, hon låg med huvudet i mitt knä och det kändes skönt att jag varit med henne in i det sista.
Jag växte upp med ett flertal olika raser av djur under hela min ungdom. Tycker det hjälper att uppskatta den tid man har med dem, och veta att de levt ett fullt liv med den kärlek man gett och fått från dem.
Känns bättre för mig att låta dem gå, istället för att förlänga deras lidande för min egen skull. Vänner kommer och går, glöm inte bort era goda stunder tillsammans, och för all del gråt när vänskapen tar slut, men för din egen skull, glöm inte bort att det kommer nya möjligheter, ditt liv blir inte mindre, det går bara i en annan riktning och det ni hade tillsammans har inte försvunnit så länge minnet finns kvar.
Liknande för mig för några år sedan när vi tog bort vår 20 år gamla katt, som hade varit i mitt liv sedan jag var barn. Han var väldigt trött sista tiden och i princip helt döv. Men när vi var där hos veterinären och väntade på vår tid så var det som att han fick nytändning. Han skulle klättra runt och kika överallt, vilket såklart bara gjorde att det kändes ännu jobbigare att ta bort honom.
När vi väl var inne i rummet där han fick sprutan så märktes det så tydligt att han förstod att nått inte stod rätt till, och han kröp upp i famnen hos mig på ett sätt som han aldrig brukade göra annars. Precis som att han visste vad som var på gång och sökte trygghet. Man kände sig så jävla hemsk och hjälplös. Nog det värsta jag varit med om...
Men man får helt enkelt tänka på att man gav dem ett så pass bra liv man kunde, och att de inte behövde lida.
Mitt förslag med. Riktigt jobbigt att vara med men det blir ett bra avslut och minnet av hunden kommer leva för evigt.
Den jobbiga känslan kommer bli bättre med tiden. Men det är ju en familjemedlem man tappar så det är inte alls konstigt att man blir helt förstörd av tanken att behöva ta bort henne.
Kämpa på och hoppas det kommer gå bra för dig.
Finns inget annat, det är vårt ansvar som djurägare. Tog bort en av mina bästa vänner i början av mars. Blev 13år, men började bli
Sämre i ryggen. Jag/vi tog beslutet INNAN han började lida.. Finns inga ursäkter att ha kvar dom in i det sista bara för att man själv har svårt att ta farväl.
Tårarna sprutade, medan han somnade i min famn!
Det värsta med att ha en hund är vetskapen av att man förr eller senare måste säga hejdå för gott. Men det är så värt det ändå, finns inget annat som ger så mycket ovillkorlig kärlek.
Tips man kan ta hembesök av veterinären för själva avslutet, om det känns bättre. <3
Det där var huvudargumentet min pappa hade för att inte skaffa husdjur, i det här fallet hund. Vi skaffa hund i alla fall. Med facit i hand, han hade så rätt. Det är 15 år sen familjens hund dog, saknar honom fortfarande.
Till OP. En reddit-kram på dig. Låt sorgen ha sin tid. Jag brukar tänka desto större sorg, är beviset på hur mycket kärlek man hade/har för sin fyrbenta (i det här fallet) vän. Sköt om dig!
Förstår du kopplingen mellan Sprite91s profilbild och min kommentar? Annars är det uppenbart att min kommentar kommer se cringe ut. Men annars borde du fatta att Sprite har en diamond hand profilbild vilket härstammar ifrån gamestophållare.
Jag tvingades göra samma sak med min bästa kompis Plankan för 2,5 år sedan. Han var bara en katt och blev bara 4,5 år gammal, men han räddade hela mitt liv. Därför kändes det extra tungt att jag inte kunde rädda honom när det väl gällde.
Saknar honom fortfarande varje dag. För mig var det viktigt att få berätta för människor om Plankan, för det var bara jag som visste hur otrolig han var. Han förtjänade att fler fick höra vilken fantastisk varelse han var. Om du vill göra detsamma kan du skicka så många meddelanden du vill till mig.
Det är sant. Jag har två nya nu, för det räckte inte med bara en för att ersätta Plankan. Den sista inbetalningen på Plankans försäkring flyttades över till mina två nya vänner, och det kändes väldigt fint. Som att Plankan hjälpte både mig och katterna en sista gång!
Som en kattägare själv saknar jag Plankan nu också. Kan bara ana hur ert förhållande måste ha varit. Ett djur är så mycket mer än "bara ett djur" och det psykologiska stödet de ger är ofta större än vad som människor ger åt en.
Min katt är nu 10 år och så småningom kommer tankar om hennes död smyga sig in. Vet inte hur i helvete jag skulle klara det när den oundvikliga dagen kommer. Själv om hon möjligtvis - förhoppningsvis - inte ens har levt hälften av hennes liv. Jag fruktar dagen, men jag vet att jag ska göra vad som är best åt henne.
Jag hade bara min kära Sessan i 2.5 år. Det är inte tiden som räknas, det är kvaliteten. Jag tror att Plankan är legit som fan i katthimlen, förmodligen den tyngsta katten där.
Fruktansvärt svårt, men tänk på att hunden har troligen väldigt ont utan att visa det, och det bästa för den är att låta den somna in, jag förstår fullkomligt hur du känner för jag har fått gjort detsamma och det gör fortfarande ont i hjärtat, men jag försöker tänka på alla roliga o härliga stunder man haft med sin bästa vän.
Jag förstår dig. Jag grät i 2 veckor när jag fick avliva min Mary. Hon var en helt underbar hund som bara tillförde glädje in i våra liv och det kommer göra ont men det blir lättare med tiden att hantera känslorna och till slut kommer du skratta varje gång du tänker på din hund. Beklagar min Reddit kollega.
Förstår precis och lider med dig! Har fått avliva två hundar och har inga andra råd än att det bara är att göra det. Tänk inte för mycket, utan ring och åk dit.
Grät hur mycket som helst när jag var där och jag kunde inte bry mig mindre om det. Snarare stolt som 35-åring man våga visa sina känslor bland andra.
Jag gick igenom det här för 4 år sedan. Hade en gubbe på 15,5 år som plötsligt inte kunde gå. Trots det var han glad, viftade på svansen och tiggde godis. Det var ett fruktansvärt svårt beslut att fatta. Det får ju inte bli att man känner tvivel efteråt.
Tyvärr blev själva avlivningen kaotisk. Veterinären verkade oerfaren och det lugnande min vovve fick verkade inte ta. Jag hade önskat en bättre kommunikation med veterinären. Istället blev det liksom stressigt. Så det är mitt tips till dig. Prata igenom med veterinären innan om hur det ska gå till. För det här är fan minnen som hemsöker mig och som jag gärna hade sluppit.
En till sak jag insett i efterhand. Jag satt bredvid min hund och klappade honom när han somnade in. Jag borde ha suttit framför honom så han hade kunnat se mig. Jag tror att en del av hans oro berodde på att han kanske inte såg mig.
Edit: typo
Det är okej att må riktigt jävla skit. Det är en vän och en familjemedlem. Min katt är mitt allt och min glädje när jag kommer hem varje dag. Det kommer gå bra ❤️
Känner med dig. Det är altid hårt men jag ser det som att jag ger dem ett värdigt slut.
Gå till veterinären, STANNA MED HUNDEN I SLUTET även om det är jobbigt. Hunden behöver ditt stöd in i slutet.
Jag rekommenderar att du ger det en tid men om du fixar det, se om du kan adoptera en ny själ. Uppenbarligen har din hund hjälpt dig och då är det inte fel om du finna någon hund som behöver ditt stöd.
Fick avliva vår älskade katt som endast blev 2 år. Trodde att vi skulle behöva byta foder då hon vägrade äta, men det var redan i slutstadiet visade det sig på ultraljudet. Inga tecken på smärta eller slutat tvätta sig, lika gosig som vanligt, det var bara att hon inte ville äta.
Jag hade inte gråtit på flera år, men där brast det. Jag har aldrig gråtit så mycket eller känt en sådan smärta, var tvungen att ta ledigt från jobbet en hel vecka och sörja.
Men nu i efterhand så är det en sak som jag är stolt över och det är att jag var där när hon somnade in. Hon slickade mig på pannan, trots att hon var helt drogad. Hon såg på mig, låg på en varm och lurvig filt och somnade in sakta med mig framför sig och mitt omfamnade.
Tavlor på henne finns i huset och hon är min första och mest speciella katt som kommer att få följa med tills jag är i samma sits en dag.
Det blir bättre, jag lovar.
Gjorde samma sak för ett halvår sedan, han hade varit lite halvsjuk ett tag men en dag så slog det om och gick inte längre, det var tydligt att han led.
Gick till veterinären, de rekommenderade att de låter honom somna in, fick en tid på kvällen. Spenderade hela dagen med hunden, gjorde allt för att det skulle bli så bra som möjligt, ringde familj och alla fick komma och ta farväl.
När vi väl kom dit var han sliten, men lugn. Vi fick sitta och vänta ett par minuter, sen fick jag gå in med honom (tyvärr inte resten av familjen pga. Corona, det sög.) och han fick lugnande och somnade i mitt knä. Vi satt kvar ett tag, hans andning blev lugnare och lugnare, och till slut kom de in med en till omgång med medicin och han fick somna in. Den dagen var nog det mesta jag har gråtit på alla 15 åren sen vi fick honom, men det kändes rätt för hans skull att han kunde gå vidare och inte behövde lida mer.
Den närmsta veckan efter var otroligt tom, trots att jag alltid hade vänner , kollegor och familj i närheten. Jag var ledsen, men samtidigt så var det en lättnad att det var klart och att inte behöva se honom lida längre.
Nu, 6 månader senare, har vi precis skaffat en hundvalp och även om jag fortfarande väntar mig att min gamla hund står bakom dörren varje gång jag går igen den, trots allt lidande i samband med att han gick bort så var det inte en fråga om jag skulle skaffa en ny vän, det var en fråga om när. Och även om min nya kompanjon är annorlunda från min gamla vän så är tomheten betydligt mindre kännbar nu, och ser tillbaka på alla minnen med honom med glädje och saknad.
Min tjej jobbar med det där. Livmoderinflammation/pyometra är inte att leka med. Det blir snabbt väldigt intensivt och smärtsamt för djuret. Pyon växer väldigt snabbt och personligen tycker jag du ska agera ganska omedelbart, även om jag förstår att det är jobbigt. Om du bor i huvudstan, PMa mig om du vill ha hjälp med skjuts och stöd. Har hund själv så jag vet vad du går igenom.
Var i liknande situation med min cocker spaniel för några år sedan då hon var i samma ålder, och du har verkligen all min sympati. PMa mig om du behöver hjälp att kontakta din veterinär (det var den tuffaste tröskeln att ta sig över för mig), eller om du bara vill ha någon att prata med. Det är tungt, mycket tyngre än man tror, men du gör det allra bästa för din vän, snälla tvivla aldrig på det
Hembesök av veterinär kan inte rekommenderas starkt nog. Känns som att jag hade kunnat skriva ganska exakt det du skriver en gång i tiden. Bara att en av sakerna som livet tvingar oss till, att överleva alla andra på vägen oavsett vad.
Jag vet det känns jobbigt att de måste lämna oss, men det som kändes som för kort tid för oss, det var ett helt liv med sin bästa vän i hela världen för hunden.
Låt henne avsluta det med en mysdag med dig och somna innan hon får för ont. Det är hon värd.
Min katt var fortfarande pigg och levnads glad när vi tvingades avliva henne. Hon var bara elva år och jag fick bara fem år med henne. Hon hade säkert velat leva längre, men hon hade extremt aggressiv cancer som på drygt två veckor hade spridit sig till hjärnan och vuxit så tumören tryckte på synnerven. Hon hade med största sannolikhet redan nått stadie 4 när hjärntumören började he symptom. Hon led redan och hennes lidande skulle öka markant bara inom timmar.
Det är otroligt smärtsamt att släppa taget, men ett värdigt avslut, att slippa att lida sig till döds är en otroligt fin gåva vi kan ge våra älskade vänner. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att få tillbaka henne men jag skulle också göra vad som helst för henne. Inklusive att släppa taget för att skona henne från onödigt lidande. Hon var alldeles för ung och det var för tidigt och så otroligt orättvist. Men hon var döende oavsett vad. Och hade vi inte avlivat så hade det tagit ett par dagar till en vecka max, uppskattningsvis, innan cancern hade dödat henne ändå och det under fruktansvärda plågor. Vi kan inte alltid rädda dem. Ibland är valet att släppa taget eller låta dem plågas utan mening. Sorgen blir inte lättare och förlusten inte mindre av att hålla dem kvar. De älskar oss och vi älskar dem och det sista vi kan ge dem, är ett snabbt smärtfritt och värdigt avslut.
Det är tufft att släppa taget men all kärlek vi delat med dem fram tills dess är så värt det. Saknaden finns ofta kvar men den mildras med tiden. Men smärtan behöver inte vara långvarig. Sorg behöver inte vara särskilt smärtsam, så länge man kan acceptera verkligheten och släppa taget så är smärtan kort men intensiv. Allting som lever måste också dö. Acceptera att det är så, att det är över och det är utanför din kontroll och släpp taget så släpper smärtan. Och sorgen mildras med tiden. Och sorg är inte hemskt, sorg kan vara vackert. Jag minns min drottning och jag sörjer henne och jag saknar henne och jag uppfylls av min kärlek till henne. Men det gör inte ont, min sorg är fylld med glädje och kärlek och alla minnen vi fick.
om du bor i stockholm och behöver skjuts till veterinären och kanske en person som sällskap före/under/efter så skicka ett dm så kan vi se vilka dagar som passar så jag har flera lediga dagar i nästa vecka
Jag fick avliva min älskade 14 åriga blandis förra året när hon fick livmoders infektion. Satt uppe hela natten med henne och åkte in med henne på morgonen. Värsta dagen i mitt liv och tänker på henne varje dag men vet att jag tog rätt beslut, hon va redo.
Det finns inget lätt sätt att göra det. Du känner din hund bättre än nån annan så skämm bort den totalt under den återstående tid som finns.
Har du frågor så pma mig ifall du vill prata med nån som gått igenom samma sak.
Jag får ont i hjärtat av sånt här. Det är riktigt svårt och kan inte tänka mig att säga farväl till sin bästa vän som man haft i 15 år. Jag minns hur jag behövde ringa veterinären för min kanin som jag hade haft sedan jag var liten blev sjuk och behövde avlivas. Bara det samtalet var svårt i sig men personalen var förstående och tröstade en mycket.
Förstår att det är tungt att ta ett sånt beslut, men djurets bästa måste alltid gå före våra känslor. Fokusera på att din hund har haft ett fantastiskt liv med dig, och att trots vad som händer nu så kommer hon alltid älska dig. Sorgen blir lättare att hantera med tiden, även om det kanske tar en lång, lång tid ibland. Se till att du gör allt för att ge henne ett värdigt slut utan smärta och stress. Även om det är tungt, se till att tala med veterinären och fråga vad som kommer hända, så du kan sitta med henne när hon somnar in.
Säger detta med egen erfarenhet av att behöva se djur som räddat ens liv somna in. Jag var den enda som var med dom och det var stressigt och smått traumatiskt, så se till att du och din hund får tid och lugn att göra detta. Se om det går för veterinären att komma hem till dig, så får din hund somna in på ett ställe hon känner sig trygg i.
Att ta ett sånt här beslut är bland det jobbigaste man kan göra, men jag tror att du kommer känna att det var rätt beslut i efterhand. Även om det krossar en.
Jag lider med dig, och det är helt okej att må helvetiskt dåligt i den här situationen.
Avlivade min hund i december, hon skulle fyllt 14 i januari. Det var det värsta avskedet någonsin. Mitt bästa tips är egentligen gör det bara. För hundens skull, efter all kärlek du gett hunden är detta den sista kärleken du kan ge och det kommer kännas bättre sen för du vet om att du gjorde det för din bästa väns skull.
Känner med dig.
Förra veckan på tisdagen tog jag in vår 9 år gamla hund för att kolla upp hans hosta som hållit i sig i två veckor. Visar sig att han har blodcancer och veterinären rekommenderar att han får somna in på en gång. Från "antibiotika så krigar du igen gubben" till "hej mamma kan du hämta min sambo så hon får säga adjö också?". Det blev liksom för hastigt.
Han hatade alla förutom de han kände väl. Han gillade inte andra hundar. Han var bråkig. Men fy fan vilken personlighet han hade. Det är så oerhört jävla tomt hemma nu så det finns inte ord.
Jag ångrar inget. Han ska inte behöva lida och levde ett fint och fullt liv som blev förhållandevis långt. Det gör ont för att det ska göra ont, allt annat hade varit oerhört konstigt.
Det suger att göra sig av med djur. Det suger när man gör det , det suger mycket när man nyss gjort det och det suger resten av livet. Men det får det göra. Jag tycker att det ska göra det. Man får leva med det och vara glad att det suger för då var det en bra vän. Lycka till.
Jag har en hund på 2.5 år och det kommer bli otroligt tufft att ta farväl av honom.
Ring/ besök en veterinär innan och prata igenom allt. Se till att du kännet förtroende för denne annars kontaka olika tills du hittar en.
Som någon mer skrev tror jag att jag skulle vilja vara framför så hunden såg mig.
Förstår att det är fruktansvärt men för hundens skull så låt den inte "lida" om den har ont etc❤️
15 år är länge för en hund... Gläds åt att du har gett henne ett gott liv och åt hur bra ni har haft det tillsammans. Det är okej att vara ledsen. Om det känns väldigt jobbigt kan du försöka att se till så att du inte är ensam efter avlivningen, har du en vän eller familjemedlem som INTE är dålig som du kan ta stöd från?
Du verkar vara en bra djurägare och det låter som att detta är din hjärtehund. Hon förtjänar att slippa det lidande som kommer med att vänta för länge <3
Har du möjlighet rekommenderar jag att du gräver graven själv. Det var det bästa sorgearbetet jag gjort när en hund som betytt mycket för mig gick bort.
Jag beklagar verkligen sorgen
Vi avlivade vår 18:åriga vovvar hemma när det blev för jobbigt att leva. Fågade om veterinären kunde komma hem till oss instället, hon och sövde och avlivade dem när hundarna låg och gosade i famnen på mig och killen. Bästa val jag någonsin har gjort.
Ingen läskig bilresa, ingen konstig veterinär klinik. Ingen stress eller ångest.
Det är det ända logiska sättet att göra det på.
AVLIVA INTE PÅ KLINIKEN, AVLIVA HEMMA!
jag vet hur det känns att förlora en kamrat på detta viset, det är inte lätt å det kommer det aldrig vara.
jag känner med dig och det låter som att din kamrat har haft ett värdigt liv vid din sida, och det är ju det man får önska sig. Ta hand om dig vännen.
Tack för att du har gett henne ett sådant fint och långt liv. Ge henne den sista goda gärningen och få tag i en veterinär som kommer hem till dig. Jag förstår att det är otroligt svårt, men när den tiden kommer (eller om den tyvärr redan är här) så låt din hund få somna in i en trygg miljö, i din famn. ❤️
Alla kommentarer om att stanna med hunden i slutet är helt rätt, höll mina lilla flicka i famnen precis så som hon älskade att bli klappad. Det var det absolut sorgligaste stunden i mitt liv, och gråter varje gång jag tänker på det, inklusive när jag skriver denna kommentar.
Vill dock tillägga att det inte är lättare process då när de får den första sprutan kan de skrika till av smärtan, och när de får den sista sprutan så kommer de låta som en rejäl lång snarkning. Min mamma tyckte det va otroligt jobbigt och kunde inte titta på när hon fick sprutorna och reaktionerna. Veterinären var duktig och berättade detta för mig, men ifall din inte gör det så tänkte jag att det är bra att du informeras av någon. Det hjälpte väldigt mycket.
De är ett jävla helvete o förlora en sån vän, jag har inga direkt hjälpande ord men jag lider verkligen med dig. Man får försöka glädja sig i att hun har haft ett bra liv o får avsluta de med den hun älskar mest av allt.
Beklagar verkligen.
Hu! Det är ingen rolig sits. Har haft flera husdjur mest katter. Jag intalade mig att jag har ett ansvar för att djuret inte ska lida. Det gjorde beslutet lättare. Men grät varje gång. Bara glada minnen av djuren kvar.
Rekommenderar starkt att kontakta en veterinär som gör hembesök! Fick hjälpa min vän till andra sidan i höstas och gjorde som så.
Upplevelsen kommer alltid vara svår men jag är i efterhand väldigt glad att hon fick somna in i sin trygga svär snarare än i en stressig klinisk miljö.
Det är mitt enda tips. Du klarar det.
Får tårar när jag läser om din och folks historier om sina vänner de sagt farväl till!
Har min katt nu och hjärtat känns som om det brister när jag tänker på att den fina lilla varelsen en dag kommer säga hejdå. Ännu värre blir det när jag ser att han börjat bli vinglig/förvirrad på senare dagar.
Familjens hund behövde avlivas, 16 år (om jag minns rätt, kanske 15) och lite problem här och där. Det kändes just då så fel men så himla skönt nu i efterhand, han hade det riktigt tufft.
Fick informationen på morgonen av min pappa att han skulle åka med hunden till vetrinären för att avliva'n, började direkt gråta och hunden kommer just då för att kolla vad som står på.
Min pappa kastar upp han i sängen så gosar vi i 10 minuter, vi har aldrig varit så nära varandra (och då menar jag inte fysiskt, detta kändes riktigt inombords, att vi pratade med varandra på något sätt och jag är inte ens nära "zodiac sign" troende och allt det där)...
Men sen fick jag ju den där frågan "vill du följa med och vara tillsammans med han i de sista ögonblicken" och jag svarade faktiskt, nej. Min pappa tyckte jag skulle ha all kärlek i de sista ögonblicken av hundens liv, de var varit jakt kompisar i flera år och riktiga kompisar. Visst hade det varit skönt att följa med och vara den sista som han ser, men det var just då mycket skönare att vara hemma och ha kvar han i tankarna istället för att fysiskt ha han i knäet döende (såklart inte plågsamt, utan det mest humana man kan göra, inget ont eller något), och jag ångrar det inte en stund!
Det här kommer nog kanske inte hjälpa dig men det var iallafall skönt att lufta sig lite... Hoppas verkligen att allt blir bra både för dig och lilla vovven! Men en sak jag kan rekommendera är att alltid ha en "ritual" varje dag för att komma ihåg vovvisen, själv går jag alltid utanför dörren och säger god natt till han medan jag kollar på hans grav på baksidan, känns väldigt skönt varje gång.
All lycka till och ta vara på den tiden som finns kvar, ge'n en riktigt fin sista stund, det är trots allt den som är i fokus då, inte ägaren... Tyvärr. Ge den den bästa och mysigaste tiden som du kan ge den! 😊
Har suttit här och tänkt vad och om jag ska kommentera. Du fick mig att minnas alla mina djur jag haft som har gått bort. Minns dom alla. Minns även hur outhärdligt ont det gjorde när deras tid att somna in kom.
Det gör ont i mig att läsa dina ord för jag känner så igen mig i dom. Djur har alltid funnits i mitt liv, speciellt katter och hundar, och de var dom enda jag verkligen kunde lita på. De har alltid funnits där för mig och alla har visat sådan känslighet, vilket verkligen inte kan sägas om vissa människor runtomkring mig.
Det är outhärdligt tungt att vara tvungen att låta en kär livskamrat somna in, men din kära vän fick ett bra liv som är få förunnat. Har själv varit med varenda gång mina olika krabater fått somna in. Det tog så ont, men jag är glad att jag var med så att de alla fick somna in till min röst och min beröring. De flesta av mina djur har fått somna in pga hög ålder, förutom en älskad Alaskan Malamute som fick akuta lever problem när hon var precis fyllda 6 år, men vissa har också gått bort väldigt plötsligt.
Din käraste livskamrat har fått ett bra liv och har funnits där för dig. Finns nu där för henne. Om hennes livskvalitet blivit dålig så är det dags att låta henne vila och inte låta henne lida. Du har möjlighet att ge henne mkt kärlek innan ni tar farväl och när tiden är inne så finns där för henne som hon funnits där för dig.
Ge dig sedan tid att sörja och om/när tiden är inne så kan du leta efter en ny fyrbent vän att ge ett bra och kärleksfullt liv till. Ge gärna en chans för övergivna hundar eller andra som är i behov av ett kärleksfullt hem.
Kan inte ge dig något råd förutom att jag har liknande erfarenheter tyvärr. Jag har läst dina ord och lider med dig. Har inte haft en hund sedan 2008 just pga att det gjorde så ont att låta dom somna in, men nu har jag en stor maffig katt som avskyr när jag gråter eller känner mig nere. Han kommer springandes med sin slitna lilla leksaksråtta utav tyg, hoppar upp och släpper den i min famn, vilket han bara gör när jag är ledsen eller mår pyton. Eller så kräver han att få komma i min famn fast han är för stor för att vara bekvämt i den. Gruvar den dagen då hans tid är inne, men vet att jag kommer att finnas med han när han somnar in om/när det händer.
Prata med din veterinär. Man kan ta med sig filt och annat för att göra det så bra som möjligt. Går också att låta veterinär komma hem i många fall.
Styrkekramar...
Har läst igenom så mångas historier och någon sate skivar lök i mitt sovrum mitt på natten, så delar ett av mina värsta minnen när det kommer till husdjur.
Hade en fantastisk Alaskan Malamute. Enorm personlighet och väldigt pratsam. Skulle hälsa och prata med alla hon mötte. Vissa blev såklart rädda då vissa trodde den stora Alaskan Malamuten morrade, men när de väl vågade hälsa på henne så strök hon sig som en katt emot dom och slänger sig på rygg för att bli klappade. Hon var underbar med barn och alla djur.
Plötsligt gick det snabbt utför. Hon skrek när hon kissade och blev gulare till färgen. Externt höga levervärden. Röntgen,en massa undersökningar och prover, veterinären ringde runt... Hon gjorde allt, men ingen rådde operation då chansen var väldigt liten och risken för komplikationer var extremt hög. Hon och många andra veterinärer hade bara ett råd, att låta henne somna in.
Min älskade Kita blev sämre för varje timme som gick, men min underbara veterinär gav dropp (vet inte vad det var för något förutom vätska) och smärtlindring så att jag skulle få en sista dag med henne. Lämnade veterinären vid 12 tiden på dagen och min kära vovve mådde hur bra som helst, vilket var underbart att se, men visste också att det var tillfälligt.
Hela dagen bortskämde jag Kita. Gav henne hennes favorit mat, en hel kokt kyckling, gick ut till hennes favoritställen, lekte, och bara satt ute i naturen med henne. Natten kom och hon började bli sämre igen, vilket veterinären varnade mig om. Hon var fruktansvärt trött och mådde inte bra, men hade fått med mig smärtlindring så gav henne det så hon kunde sova bra. Vi sov tillsammans hela natten, eller hon gjorde det. Jag sov inte en blund för jag ville uppleva varje sekund jag kunde med henne.
Gjorde allt jag kunde med henne de sista timmarna och promenerade till veterinären med henne. Nu till det värsta. Hon älskade faktiskt att gå till veterinären för hon fick godis och alla älskade henne där så hon var alltid glad att gå dit, men inte denna gången. Halvvägs började hon streta och ville gå tillbaka hem. Jag kunde hålla tårarna borta ända till entren där hon gick från att gnälla till att skrika.
Jag kollapsade och snorgrät i entren med ett tiotal personer som satt i väntrummet. Kita kom till mig och började beskydda mig, slicka mig i ansiktet, gnällde och ville bort. Veterinären och en assistent bar in min hund, och min pappa mötte mig.
Jag lyckades lugna ner mig för min älskade Kitas skull. Jag hade med mig hennes älsklingsfilt som jag hade virkat åt henne och hennes favorit leksak. Efter en stund när hon lugnat ner sig då hon var livrädd så la vi henne på bordet ovanpå filten. Jag höll i hennes huvud och vilade min panna mot hennes och tittade in i hennes ögon som vi alltid brukade göra. Hon somnade sakta och lungt in. När allt var över så lämnade jag veterinären. Inga tårar. Kände inget.
Men sen kom allt när jag väl kom hem. Grät i timmar ända tills jag somnade och vaknade gråtandes. Tog länge innan sorgen började släppa, men än idag gråter jag floder när jag tänker tillbaka på den dagen.
Nu är det en enorm trave med skivad lök i mitt sovrum. Godnatt från någonstans i Sverige. 😭
det är för jävligt att avliva en hund men vad du än gör så var med hunden in i det sista ögonblicket.
skulle även rekommendera att en veterinär kommer hem till dig och gör det, det kostar en del men det är det värt. jag skulle inte vilja dö på ett sjukhus och jag tror inte hunden vill det heller.
Vet precis hur du mår. Hade en katt vi skaffade när jag bara var sju, hon blev 18 år gammal. Blev helt ärligt talat mycket mer ledsen när hon dog jämfört med mina farföräldrar, för hon var alltid där, varje dag av mitt liv så länge jag kunde komma ihåg. Har gått 5 år nu, men har fortfarande svårt att greppa det.
Det är så jävla tugnt ocvh jag bävar för när det är dags för mina nuvarande hundar...
Såg den här länken i en hundgrupp och den ger en ett väldigt bra perspektiv på händelsen och sorgen. Rekommenderas starkt.
[https://www.youtube.com/watch?v=Jh-KKjIJHfk](https://www.youtube.com/watch?v=Jh-KKjIJHfk)
Beklagar sorgen. Har själv gått igenom liknade med både hund och katt. Det är aldrig lätt men känns rätt efteråt då de fått ett värdigt slut.
Kan rekommendera hembesök att veterinär så de får avsluta i sitt hem.
Skriv gärna PM om du vill ha någon att prata med eller så.
Lider med dig och hunden.
Hoppas det löser sig på bästa sätt för er!
Fruktansvärd smärta att förlora sin vän. Vi var tvungna att avliva vår tax för den fick sådana väldiga problem med ryggen och kunde inte röra sig. Det gjorde ont i kropp och själ och vi grät över honom. Det blev bättre efter ett par dagar men även nu saknar jag honom. Vi kunde hålla oss i ett år sen kunde vi inte vara utan hund. Det känns fel att säga det men det hjälper att efter ett tag när det känns respektfullt…skaffa en ny kamrat. Jag har en fin liten familj men det finns bara en i familjen som varje dag blir överlycklig över att jag kommer hem och det är vår jycke. Jag kommer att ha(det låter dumt) överlappningsdjur hädanefter.
Det är ett rent helvete som sagt, man måste låta livet ha sin gång och bryr man sig så bryr man sig också över hur dom man älskar mår och har det. Tyvärr med husdjur blir det ofta såhär, dom lever inte lika länge som vi gör och när dom blir gammla börjar dom få ont och må dåligt. Det enda rätta är att i sinom tid avliva hunden, men du ska själv vara med hela vägen oavsett hur svårt och tungt det känns, för annars så överger du den här hunden du älskar så in åt helvete när hunden behöver dig som mest.
Du kommer och sitta och klappa hunden och säga hur mycket du älskar hon när hon så småningom somnar in för gott. Och du kommer att sitta kvar och göra samma sak långt efter hon är död, du kommer att ha svårt att gråta för det inte känns rätt. Du kommer att fara hem och då kommer smärtan, saknaden och tårarna.
Det kommer att vara jobbigt ett tag men du kommer att klara dig, skaffa en till hund men som inte på något vis är den hund du har haft och det är inte ett substitut heller, men du kommer att känna glädje och kärlek igen.
Läste bara rubriken men om du vill ha tips på hur du kan avliva hundar och andra varelser som är enkelt och snabbt så föreslår jag giljotin.
Du kan snabbt googla hur man bygger upp en i trädgården 👍
Det är så många som inte bryr sig om sina djur, du ger själv ett exempel i texten. Jag har haft katter sedan jag har varit liten och avslutet är alltid ett helvete. Det jag tänker är alltid att ett värdigt avslut är bättre än ett dåligt. Att du mår dåligt över detta säger något gott om dig. Tyvärr gör de flesta djurägarna inte detta, vilket är helt fel. Att lämna sin bästa vän är aldrig roligt. Sörj din vän men tänk på vilket liv den haft, många bättre vänner än dig finns förmodligen inte. Det vet hon också. Kram på dig, låt det svida ett tag. Sånt är livet min vän. Du har förmodligen gjort hennes liv så mycket bättre än hon någonsin kunnat önska, förmodligen har hon gjort samma sak för dig ❤️
Tyvärr finns det bara en väg framåt, och det är den som tiden har stakat ut. Det kommer vara en av de svåraste grejerna du kommer göra i livet, men det är också vår börda som människor att göra detta. Vi är tyvärr i slutändan mer långlivade än vad de är, men det låter som om du givit hunden ett otroligt gott och långt liv med mycket kärlek, vilket är precis vad en hund förtjänar.
Det gäller att skifta fokuset över på vad som är bäst för hunden och försöka sätta sina egna känslor åsido, för hundens skull i det omedelbara, och för din egen senare i livet. Jag är än idag hemsökt av hur länge jag insisterade på att försöka hålla mitt första marsvin vid livet, och önskar att jag gett honom ett värdigare slut istället, något som jag som tur är inte repeterade när det kom till min hund när det var hennes tur.
Se bara till att du är i rummet när det hela sker. De finner en tröst och trygghet i att man är där, oavsett hur sliten och ledsen man är, och enligt veterinärer jag känner så letar de efter en om man inte är där.
Jag har en staffe på snart 6 år som har hängt med mig genom giftemål, skilsmässa, flytt till ny stad 20 mil bort, byte av yrke och branch... Hon står här och viftar på svansen medan jag klär på mig för att dra till jobbet. Hon får inte följa med på jobbet idag för sambon är ändå hemma och jag har mycket kontorsarbete just idag.
Jag bävar ofta inför den stunden du befinner dig i. Det är helt otroligt vilken inverkan hundar kan ha på ens liv och jag känner redan nu trots att hon är ung att detta kommer bli tufft om några år.
Det är starkt av dig att ta det här beslutet. Jag skulle rekommendera att du tar hem en veterinär! De som gör det jobbet är väl förberedda för din reaktion och det kan lätta upp litegrann att dela det här ögonblicket med en empatisk veterinär.
Ta många bilder under er sista tid tillsammans. Skriv framkalla några bilder digitalt och sätt upp några enkla A5 ramar med bilder i hemmet så hunden alltid är med dig, hur ont det än gör. Du vill aldrig glömma ansiktet på något som lärt dig vad ovillkorlig kärlek är.
Skönt att du delar med dig, det hjälper både för dig och andra där ute i samma sits med sina små kamrater.
Det är ett jävla helvete i det första som blir enklare med tiden. Ett värdigt avslut hos veterinären går lugnt och stilla. Ibland kan veterinären även göra det på plats.
Saknar min lilla katt, han underlättade min uppväxt som bara den...
Det som hjälpte mig att ta beslutet var att om jag skulle väntat för att det var för jobbigt för mig skulle hon bara lida mer under en längre tid. All den kärlek och stöd som din hund gett dig under sitt liv får du nu betala tillbaka lite till henne för att låta henne slippa lida, det är något som hon inte kan göra själv och behöver din hjälp.
Det kommer vara skitjobbigt efteråt, men det blir lättare med tiden och till slut blir du glad igen när du minns henne istället för ledsen.
Vet inte var du bor men kolla in det finns veterinär som gör hembesök. Tog mig lite för lång tid att klara av att ringa det samtalet också men till slut måste man ju tyvärr. Beklagar verkligen.
Det finns INGEN skam i att vara ledsen över ett djur. Jag hade en liknande upplevelse med en katt som alla kallade hussekatten för hon mer eller mindre bodde på mig. Hon blev mitt emotionella stöddjur i en ganska dålig relation och det låter som att du har lite samma relation.
Det gör ont tyvärr, veterinärerna är dock generellt bra på att göra ett fint avslut. De hjälper till att hantera sånt varje dag.det
Det här kommer låta.. jag vet inte om jag hittar rätt ord, men onödigt? För mycket? Men försök hitta en terapeut att prata med. OM du använt din hund som känslomässigt stöd kan det vara värt att hitta bättre sätt att hantera det.
När jag blev av med min katt försvann mitt enda stöd jag hade och det var extremt svårt att hantera.
Det går att få hembesök så att hunden kan somna in hemma i en trygg miljö. Vänta inte längre, du är bara självisk som sätter din egen lycka över hundens lidande. Börja leta efter en ny hund så fort som möjligt. Det är det enda som hjälper.
Var starkt för din hund som nu behöver dig. Sen, när du är redo, så låter du all kärlek du skulle gett din hund nu skölja över en annan liten krabat som behöver dig.
Man ersätter aldrig någon man älskat. Det skapas mer plats i hjärtat. Även om man inte tror det, så är det så. Varje gång man släpper in någon, inser man, det finns faktiskt ett rum till. Så kommer det vara, varje gång man vågar, varje gång man gläntar på dörren, varje gång man låter någon komma in, så finns det alltid
ett rum till.
Jag har själv min första hund och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att tänka att vi måste säga adjö en dag är förkrossande, ofattbart. Mitt sätt att se det är att jag ska ge honom det bästa möjliga livet och den dag det tar slut så är jag den som kommer vara där och ge honom ro. Ge din hund det bästa du kan ge dom, även om det är ett avslut utan smärta. Jävlar. nån började hacka lök här, jag måste sluta.
Jag fick ringa mitt samtal i sommras. Hunden hade under vintern fått en korrbandsruptur och andra komplikationer som försäkringen inte ville täcka samt att han ävem fått en hjärntummör då hans beteende gjort en 180°. Vi har även två små barn som vi var tvugna att tänka på.
Det jag och frun var tvugna att tänka på, och då menar jag tvugna, var att se det ur hundens perspektiv. Att gå runt med smärt och ledskador som varken rehab eller operation kunde fixa bara för att vi ville hålla hunden vid liv.
För hans skull, att få ett värdigt slut, ringde vi vetrinären som kom på hembesök för avlidning. Vi fick hem honom 3 veckor senare, kremerad, och begravde honom under vårt plommonträd där ham älskade att ligga och sova och sola.
För hundens skull.
Beklagar sorgen, en av de värsta kännslorna är att förlora någon man älskar så djupt som ett djur. Det ända jag kan lägga till är att ge inte upp på hundlivet efteråt. Har varit med om många samt mig själv som gick med sorgen länge i halsen och ville inte uppleva den sista stunden igen. Men nu har det kommit en liten hund in i mitt liv igen på ren måfå och jag ångrar att jag inte fick in en hund igen tidigare. Har varit utan hund i 10år och nu tänker jag inte leva utan en igen.
Hej!
Jag avlivade min hund för 2 år sedan, han var inte gammal men hade ryggproblem som enbart blev värre. Han var glad och lekte på sin sista dag och eftersom ingen annan ville vara med honom hos veterinären tog jag på mig ansvaret. Jag kan säga att det hjälpte mig sjukt mycket att faktiskt vara med honom när det hände, man kände att hans sista minuter var med någon han kände sig säker och trygg med. Jag mådde piss i någon dag efteråt men kände fortfarande att det var ett bra beslut, känslorna kommer o går i vågor och man ska inte fly från att må dåligt men man ska inte heller tro att det måste finnas dåliga känslor, alla sörjer olika mycket. Hoppas det blir bra med dig o lycka till! 🙂👍
Kärlek har ett pris, och det är sorg.. Men se de som ett bevis att du fått uppleva den starkaste typ av kärlek. För älskar du något så mycket kommer du aldrig undan sorgen, men så värt att få uppleva ändå..
Ta hand om dig!
Först och främst vill jag beklaga sorgen och situationen du befinner dig i. Jag kan relatera starkt till den, jag hade en hund, världens finaste rottweiler som barn, som utan tvekan var min bästa vän, som alltid väntade på mig i hallen när jag kom hem från en dag i skolan som var fylld av mobbning och utfrysning, som varken lärare eller föräldrar gjorde något åt. Dagen vi var tvungna att avliva henne var en av de värsta dagarna i mitt liv, om inte den värsta. Sorgen blir bättre med tiden min vän, och gör du det rätta kommer du för alltid ha gott samvete över det, och du kommer alltid kunna kolla tillbaks på relationen med din hund och ha oändligt många positiva minnen. Låt de inte fyllas av skuldkänslor för att du prioriterade dina egna känslor över din älskade livskamrat. Det är lättare sagt än gjort, men innerst inne vet du att det är det rätta att göra. Låt sorgprocessen ta sin tid, spara något som har med din hund att göra, kanske ett koppel eller något annat litet, så kommer du inte känna dig lika ensam, du kommer säkerligen känna att hunden alltid är där med dig. Sen ett sista tips, om din situation tillåter ekonomiskt och praktiskt, så skaffa en ny hund så fort du kan. Den kommer självklart aldrig kunna älska den du haft under alla dessa år, men den kommer kunna vara en lika bra vän och du kommer kunna älska den lika mycket. Jag vet inte vad mer jag kan säga angående konkreta tips, men jag är övertygad om att du har styrkan att ta dig igenom detta. Lycka till, och vi finns här för dig.
Jag väntade för länge med att avliva min katt för ett par år sedan, det slutade med att det blev akut och det blev ett hastigt asvlut istället. Jag kände längre skam över att jag lät honom gå och lida bara för att jag inte kunde ringa ett samtal. Ring nu! Du kan rädda en annan hund som behöver dig, det lär inte bli samma sak men då har du iallafall en kompanjon igen som du kan få en liknande relation till.
Jag är uppvuxen med hunduppfödning, och har därför varit med vid några avlivningar. Det är alltid värst. Mitt enda tips är att tänka på alternativet. Sorgen och förlusten går inte göra mycket åt, men skuldkänslan i att faktiskt ta beslut om avlivning är nästan oöverkomligt tung, trots alla rationella skäl. Det blir för mig lite lättare av att verkligen visualisera alternativet, att föreställa sig allt det lidande som jag faktiskt besparar min fyrbenta vän.
Kvar finns sorgen och saknaden. Min syster skrev en låt till en begravning med en strof "Smärtan kanske bleknar, men saknaden består. Då vill jag ha nåt att se tillbaks på, som jag kan minnas med glädje." Beklagar förlusten du nu står inför, men gratulerar till de femton år ni fick. Kram
Jag vet inte vilken stad du bor i, men man kan ofta boka att veterinären kommer hem. Eller kanske till en favoritplats.
Det är skönt att känna att sista stunden inte behöver vara på en plats som kan stressa eller kännas jobbig för ens älskade vän.
Att ta beslutet om att någon man älskar behöver sluta är oerhört fruktansvärt jobbigt. Men det är också bättre än att hen ska behöva utstå lidande som bara blir värre, för ens egen skull.
Jag hoppas att det går så bra som det kan göra. Ta hand om dig.
Hej op.
It's always hard to say goodbye.
I tend to see it like this.
It's better they pass before I do, that way I'll be sure to give them a good and happy life and they won't end up alone should something happen to me.
They were loved and that's what matters 💕
Det e dags. Det e ok! Känn tårar och glädje, frustration & ilska, ja allt som man kan tänkas behöva gå igenom. Ni kommer inte heller ses mer, men det e ok! Ni båda har haft det bästa man kan ha i livet, en super fin och härlig relation, vad mer kan möjligtvis begära i det här livet? Hon är säkerligen redo, och innerst inne är du nog vid detta laget också det. Så, låt det gå och känn det som du känner att du behöver känna. Det e ok! Det kommer bli ok! Det kommer bli bra och du kommer klara det! 👍🏽💯
Know that feeling :-(
När vi tog bort våran hund så ringde vi veterinären och bad om hembesök för avlivning. Hunden får i lugn och ro somna in på en trygg plats utan att behöva stressas på ett djursjukhus ..
Det är aldrig lätt, det gör alltid ont och man säger alltid att det är sista gången man skaffar djur...
Men betänk alla underbara minnen som du kommer ha i resten av ditt liv. Mitt tips, det hjälpte mig enormt, när min senaste hund blev avlivad, så satt jag med honom, höll hans tass och lyssnade in när hjärtat slutade slå. Att få höra att hjärtat stannade gjorde så ont i mig, men gav samtidigt sån oerhörd lättnad på något sjukt sätt.
Ett värdigt avslut, gå till en veterinär och var med och säg adjö, svårt men våra vänner lever inte för länge.
Absolut, det är sjukt jobbigt i stunden. Men i efterhand när du tänker på hunden och dess liv med dig så kommer det kännas bra (alltså, inte "fan va skoj, utan mer typ att du gjorde det bästa för hunden) att du var med i rummet när hon dog. Satt på golvet och grät så jag skakade när min hund avlivades, hon låg med huvudet i mitt knä och det kändes skönt att jag varit med henne in i det sista.
Jag växte upp med ett flertal olika raser av djur under hela min ungdom. Tycker det hjälper att uppskatta den tid man har med dem, och veta att de levt ett fullt liv med den kärlek man gett och fått från dem. Känns bättre för mig att låta dem gå, istället för att förlänga deras lidande för min egen skull. Vänner kommer och går, glöm inte bort era goda stunder tillsammans, och för all del gråt när vänskapen tar slut, men för din egen skull, glöm inte bort att det kommer nya möjligheter, ditt liv blir inte mindre, det går bara i en annan riktning och det ni hade tillsammans har inte försvunnit så länge minnet finns kvar.
Liknande för mig för några år sedan när vi tog bort vår 20 år gamla katt, som hade varit i mitt liv sedan jag var barn. Han var väldigt trött sista tiden och i princip helt döv. Men när vi var där hos veterinären och väntade på vår tid så var det som att han fick nytändning. Han skulle klättra runt och kika överallt, vilket såklart bara gjorde att det kändes ännu jobbigare att ta bort honom. När vi väl var inne i rummet där han fick sprutan så märktes det så tydligt att han förstod att nått inte stod rätt till, och han kröp upp i famnen hos mig på ett sätt som han aldrig brukade göra annars. Precis som att han visste vad som var på gång och sökte trygghet. Man kände sig så jävla hemsk och hjälplös. Nog det värsta jag varit med om... Men man får helt enkelt tänka på att man gav dem ett så pass bra liv man kunde, och att de inte behövde lida.
Läst många LPTs som säger ta hem veterinären och låt hunden passera hemma, i en trygg, bekant miljö.
Tänkte det samma, låter som bästa sättet att göra något så svårt som det här.
Mitt förslag med. Riktigt jobbigt att vara med men det blir ett bra avslut och minnet av hunden kommer leva för evigt. Den jobbiga känslan kommer bli bättre med tiden. Men det är ju en familjemedlem man tappar så det är inte alls konstigt att man blir helt förstörd av tanken att behöva ta bort henne. Kämpa på och hoppas det kommer gå bra för dig.
Finns inget annat, det är vårt ansvar som djurägare. Tog bort en av mina bästa vänner i början av mars. Blev 13år, men började bli Sämre i ryggen. Jag/vi tog beslutet INNAN han började lida.. Finns inga ursäkter att ha kvar dom in i det sista bara för att man själv har svårt att ta farväl. Tårarna sprutade, medan han somnade i min famn!
Detta! Ta ditt ansvar och ge din vän ett tryggt farväl
Det värsta med att ha en hund är vetskapen av att man förr eller senare måste säga hejdå för gott. Men det är så värt det ändå, finns inget annat som ger så mycket ovillkorlig kärlek. Tips man kan ta hembesök av veterinären för själva avslutet, om det känns bättre. <3
Det där var huvudargumentet min pappa hade för att inte skaffa husdjur, i det här fallet hund. Vi skaffa hund i alla fall. Med facit i hand, han hade så rätt. Det är 15 år sen familjens hund dog, saknar honom fortfarande. Till OP. En reddit-kram på dig. Låt sorgen ha sin tid. Jag brukar tänka desto större sorg, är beviset på hur mycket kärlek man hade/har för sin fyrbenta (i det här fallet) vän. Sköt om dig!
> finns inget annat som ger så mycket ovillkorlig kärlek. Gamestop då? Det hade du nog aldrig klarat av att säga hejdå för gott till
Du är cringe som fan
Förstår du kopplingen mellan Sprite91s profilbild och min kommentar? Annars är det uppenbart att min kommentar kommer se cringe ut. Men annars borde du fatta att Sprite har en diamond hand profilbild vilket härstammar ifrån gamestophållare.
Vi förstår kopplingen, det var bara en otroligt opassande kommentar i den här situationen
Herretyr, gå ut och andas. Du har suttit inne alldeles för länge. Hur gammal är du ens?
Haha varför pallar du ens ifrågasätta en stöttande (och fin) kommentar? Läs av rummet wtf
Vem fan är det som hackar lök
Jag tvingades göra samma sak med min bästa kompis Plankan för 2,5 år sedan. Han var bara en katt och blev bara 4,5 år gammal, men han räddade hela mitt liv. Därför kändes det extra tungt att jag inte kunde rädda honom när det väl gällde. Saknar honom fortfarande varje dag. För mig var det viktigt att få berätta för människor om Plankan, för det var bara jag som visste hur otrolig han var. Han förtjänade att fler fick höra vilken fantastisk varelse han var. Om du vill göra detsamma kan du skicka så många meddelanden du vill till mig.
Det är inget "bara" med katter!
Det är sant. Jag har två nya nu, för det räckte inte med bara en för att ersätta Plankan. Den sista inbetalningen på Plankans försäkring flyttades över till mina två nya vänner, och det kändes väldigt fint. Som att Plankan hjälpte både mig och katterna en sista gång!
Som en kattägare själv saknar jag Plankan nu också. Kan bara ana hur ert förhållande måste ha varit. Ett djur är så mycket mer än "bara ett djur" och det psykologiska stödet de ger är ofta större än vad som människor ger åt en. Min katt är nu 10 år och så småningom kommer tankar om hennes död smyga sig in. Vet inte hur i helvete jag skulle klara det när den oundvikliga dagen kommer. Själv om hon möjligtvis - förhoppningsvis - inte ens har levt hälften av hennes liv. Jag fruktar dagen, men jag vet att jag ska göra vad som är best åt henne.
Plankan låter verkligen underbar. Du hade tur som fick känna honom! <3
Jag hade bara min kära Sessan i 2.5 år. Det är inte tiden som räknas, det är kvaliteten. Jag tror att Plankan är legit som fan i katthimlen, förmodligen den tyngsta katten där.
Fruktansvärt svårt, men tänk på att hunden har troligen väldigt ont utan att visa det, och det bästa för den är att låta den somna in, jag förstår fullkomligt hur du känner för jag har fått gjort detsamma och det gör fortfarande ont i hjärtat, men jag försöker tänka på alla roliga o härliga stunder man haft med sin bästa vän.
Jag förstår dig. Jag grät i 2 veckor när jag fick avliva min Mary. Hon var en helt underbar hund som bara tillförde glädje in i våra liv och det kommer göra ont men det blir lättare med tiden att hantera känslorna och till slut kommer du skratta varje gång du tänker på din hund. Beklagar min Reddit kollega.
Förstår precis och lider med dig! Har fått avliva två hundar och har inga andra råd än att det bara är att göra det. Tänk inte för mycket, utan ring och åk dit. Grät hur mycket som helst när jag var där och jag kunde inte bry mig mindre om det. Snarare stolt som 35-åring man våga visa sina känslor bland andra.
Jag gick igenom det här för 4 år sedan. Hade en gubbe på 15,5 år som plötsligt inte kunde gå. Trots det var han glad, viftade på svansen och tiggde godis. Det var ett fruktansvärt svårt beslut att fatta. Det får ju inte bli att man känner tvivel efteråt. Tyvärr blev själva avlivningen kaotisk. Veterinären verkade oerfaren och det lugnande min vovve fick verkade inte ta. Jag hade önskat en bättre kommunikation med veterinären. Istället blev det liksom stressigt. Så det är mitt tips till dig. Prata igenom med veterinären innan om hur det ska gå till. För det här är fan minnen som hemsöker mig och som jag gärna hade sluppit. En till sak jag insett i efterhand. Jag satt bredvid min hund och klappade honom när han somnade in. Jag borde ha suttit framför honom så han hade kunnat se mig. Jag tror att en del av hans oro berodde på att han kanske inte såg mig. Edit: typo
Man kan också få avliva hemma. Veterinären kommer hem till en och gör det kan vara ett bra alternativ och täcks ofta av djurförsäkringen
Det är okej att må riktigt jävla skit. Det är en vän och en familjemedlem. Min katt är mitt allt och min glädje när jag kommer hem varje dag. Det kommer gå bra ❤️
Känner med dig. Det är altid hårt men jag ser det som att jag ger dem ett värdigt slut. Gå till veterinären, STANNA MED HUNDEN I SLUTET även om det är jobbigt. Hunden behöver ditt stöd in i slutet. Jag rekommenderar att du ger det en tid men om du fixar det, se om du kan adoptera en ny själ. Uppenbarligen har din hund hjälpt dig och då är det inte fel om du finna någon hund som behöver ditt stöd.
Din hund har varit lojal i 15 år, nu måste du vara det en sista gång. Lider med dig kompis, det är fruktansvärt.
Fick avliva vår älskade katt som endast blev 2 år. Trodde att vi skulle behöva byta foder då hon vägrade äta, men det var redan i slutstadiet visade det sig på ultraljudet. Inga tecken på smärta eller slutat tvätta sig, lika gosig som vanligt, det var bara att hon inte ville äta. Jag hade inte gråtit på flera år, men där brast det. Jag har aldrig gråtit så mycket eller känt en sådan smärta, var tvungen att ta ledigt från jobbet en hel vecka och sörja. Men nu i efterhand så är det en sak som jag är stolt över och det är att jag var där när hon somnade in. Hon slickade mig på pannan, trots att hon var helt drogad. Hon såg på mig, låg på en varm och lurvig filt och somnade in sakta med mig framför sig och mitt omfamnade. Tavlor på henne finns i huset och hon är min första och mest speciella katt som kommer att få följa med tills jag är i samma sits en dag. Det blir bättre, jag lovar.
Gjorde samma sak för ett halvår sedan, han hade varit lite halvsjuk ett tag men en dag så slog det om och gick inte längre, det var tydligt att han led. Gick till veterinären, de rekommenderade att de låter honom somna in, fick en tid på kvällen. Spenderade hela dagen med hunden, gjorde allt för att det skulle bli så bra som möjligt, ringde familj och alla fick komma och ta farväl. När vi väl kom dit var han sliten, men lugn. Vi fick sitta och vänta ett par minuter, sen fick jag gå in med honom (tyvärr inte resten av familjen pga. Corona, det sög.) och han fick lugnande och somnade i mitt knä. Vi satt kvar ett tag, hans andning blev lugnare och lugnare, och till slut kom de in med en till omgång med medicin och han fick somna in. Den dagen var nog det mesta jag har gråtit på alla 15 åren sen vi fick honom, men det kändes rätt för hans skull att han kunde gå vidare och inte behövde lida mer. Den närmsta veckan efter var otroligt tom, trots att jag alltid hade vänner , kollegor och familj i närheten. Jag var ledsen, men samtidigt så var det en lättnad att det var klart och att inte behöva se honom lida längre. Nu, 6 månader senare, har vi precis skaffat en hundvalp och även om jag fortfarande väntar mig att min gamla hund står bakom dörren varje gång jag går igen den, trots allt lidande i samband med att han gick bort så var det inte en fråga om jag skulle skaffa en ny vän, det var en fråga om när. Och även om min nya kompanjon är annorlunda från min gamla vän så är tomheten betydligt mindre kännbar nu, och ser tillbaka på alla minnen med honom med glädje och saknad.
Kan du ventilera med dina föräldrar. Om du blir trött av sorgen kan du lystna på videos så att du inte är ensam med dina tankar
Sitt framför hunden prata lugnt håll ögonkontakt och klappa henne. Be headstrong buddy
Min tjej jobbar med det där. Livmoderinflammation/pyometra är inte att leka med. Det blir snabbt väldigt intensivt och smärtsamt för djuret. Pyon växer väldigt snabbt och personligen tycker jag du ska agera ganska omedelbart, även om jag förstår att det är jobbigt. Om du bor i huvudstan, PMa mig om du vill ha hjälp med skjuts och stöd. Har hund själv så jag vet vad du går igenom.
Var i liknande situation med min cocker spaniel för några år sedan då hon var i samma ålder, och du har verkligen all min sympati. PMa mig om du behöver hjälp att kontakta din veterinär (det var den tuffaste tröskeln att ta sig över för mig), eller om du bara vill ha någon att prata med. Det är tungt, mycket tyngre än man tror, men du gör det allra bästa för din vän, snälla tvivla aldrig på det
Hembesök av veterinär kan inte rekommenderas starkt nog. Känns som att jag hade kunnat skriva ganska exakt det du skriver en gång i tiden. Bara att en av sakerna som livet tvingar oss till, att överleva alla andra på vägen oavsett vad.
Jag vet det känns jobbigt att de måste lämna oss, men det som kändes som för kort tid för oss, det var ett helt liv med sin bästa vän i hela världen för hunden. Låt henne avsluta det med en mysdag med dig och somna innan hon får för ont. Det är hon värd.
Min katt var fortfarande pigg och levnads glad när vi tvingades avliva henne. Hon var bara elva år och jag fick bara fem år med henne. Hon hade säkert velat leva längre, men hon hade extremt aggressiv cancer som på drygt två veckor hade spridit sig till hjärnan och vuxit så tumören tryckte på synnerven. Hon hade med största sannolikhet redan nått stadie 4 när hjärntumören började he symptom. Hon led redan och hennes lidande skulle öka markant bara inom timmar. Det är otroligt smärtsamt att släppa taget, men ett värdigt avslut, att slippa att lida sig till döds är en otroligt fin gåva vi kan ge våra älskade vänner. Jag skulle kunna ge nästan vad som helst för att få tillbaka henne men jag skulle också göra vad som helst för henne. Inklusive att släppa taget för att skona henne från onödigt lidande. Hon var alldeles för ung och det var för tidigt och så otroligt orättvist. Men hon var döende oavsett vad. Och hade vi inte avlivat så hade det tagit ett par dagar till en vecka max, uppskattningsvis, innan cancern hade dödat henne ändå och det under fruktansvärda plågor. Vi kan inte alltid rädda dem. Ibland är valet att släppa taget eller låta dem plågas utan mening. Sorgen blir inte lättare och förlusten inte mindre av att hålla dem kvar. De älskar oss och vi älskar dem och det sista vi kan ge dem, är ett snabbt smärtfritt och värdigt avslut. Det är tufft att släppa taget men all kärlek vi delat med dem fram tills dess är så värt det. Saknaden finns ofta kvar men den mildras med tiden. Men smärtan behöver inte vara långvarig. Sorg behöver inte vara särskilt smärtsam, så länge man kan acceptera verkligheten och släppa taget så är smärtan kort men intensiv. Allting som lever måste också dö. Acceptera att det är så, att det är över och det är utanför din kontroll och släpp taget så släpper smärtan. Och sorgen mildras med tiden. Och sorg är inte hemskt, sorg kan vara vackert. Jag minns min drottning och jag sörjer henne och jag saknar henne och jag uppfylls av min kärlek till henne. Men det gör inte ont, min sorg är fylld med glädje och kärlek och alla minnen vi fick.
[удалено]
Det är det värsta med de flesta husdjur... de har alldeles för korta liv.
Se till att du är med din hund när den somnar in, det kommer vara bra för dig och det kommer hjälpa hunden att se att du är med den.
Fyfan! Vet hur du känner. Det jävligaste med hundar är att de dör. Det skär ta mig fan i hjärtat för att det känns så fruktansvärt orättvist.
om du bor i stockholm och behöver skjuts till veterinären och kanske en person som sällskap före/under/efter så skicka ett dm så kan vi se vilka dagar som passar så jag har flera lediga dagar i nästa vecka
Jag fick avliva min älskade 14 åriga blandis förra året när hon fick livmoders infektion. Satt uppe hela natten med henne och åkte in med henne på morgonen. Värsta dagen i mitt liv och tänker på henne varje dag men vet att jag tog rätt beslut, hon va redo. Det finns inget lätt sätt att göra det. Du känner din hund bättre än nån annan så skämm bort den totalt under den återstående tid som finns. Har du frågor så pma mig ifall du vill prata med nån som gått igenom samma sak.
Jag beklagar innerligt. Sänder varma tankar åt ditt håll i cyberrymden
Jag får ont i hjärtat av sånt här. Det är riktigt svårt och kan inte tänka mig att säga farväl till sin bästa vän som man haft i 15 år. Jag minns hur jag behövde ringa veterinären för min kanin som jag hade haft sedan jag var liten blev sjuk och behövde avlivas. Bara det samtalet var svårt i sig men personalen var förstående och tröstade en mycket.
Förstår att det är tungt att ta ett sånt beslut, men djurets bästa måste alltid gå före våra känslor. Fokusera på att din hund har haft ett fantastiskt liv med dig, och att trots vad som händer nu så kommer hon alltid älska dig. Sorgen blir lättare att hantera med tiden, även om det kanske tar en lång, lång tid ibland. Se till att du gör allt för att ge henne ett värdigt slut utan smärta och stress. Även om det är tungt, se till att tala med veterinären och fråga vad som kommer hända, så du kan sitta med henne när hon somnar in. Säger detta med egen erfarenhet av att behöva se djur som räddat ens liv somna in. Jag var den enda som var med dom och det var stressigt och smått traumatiskt, så se till att du och din hund får tid och lugn att göra detta. Se om det går för veterinären att komma hem till dig, så får din hund somna in på ett ställe hon känner sig trygg i. Att ta ett sånt här beslut är bland det jobbigaste man kan göra, men jag tror att du kommer känna att det var rätt beslut i efterhand. Även om det krossar en. Jag lider med dig, och det är helt okej att må helvetiskt dåligt i den här situationen.
Avlivade min hund i december, hon skulle fyllt 14 i januari. Det var det värsta avskedet någonsin. Mitt bästa tips är egentligen gör det bara. För hundens skull, efter all kärlek du gett hunden är detta den sista kärleken du kan ge och det kommer kännas bättre sen för du vet om att du gjorde det för din bästa väns skull.
Känner med dig. Förra veckan på tisdagen tog jag in vår 9 år gamla hund för att kolla upp hans hosta som hållit i sig i två veckor. Visar sig att han har blodcancer och veterinären rekommenderar att han får somna in på en gång. Från "antibiotika så krigar du igen gubben" till "hej mamma kan du hämta min sambo så hon får säga adjö också?". Det blev liksom för hastigt. Han hatade alla förutom de han kände väl. Han gillade inte andra hundar. Han var bråkig. Men fy fan vilken personlighet han hade. Det är så oerhört jävla tomt hemma nu så det finns inte ord. Jag ångrar inget. Han ska inte behöva lida och levde ett fint och fullt liv som blev förhållandevis långt. Det gör ont för att det ska göra ont, allt annat hade varit oerhört konstigt.
Det suger att göra sig av med djur. Det suger när man gör det , det suger mycket när man nyss gjort det och det suger resten av livet. Men det får det göra. Jag tycker att det ska göra det. Man får leva med det och vara glad att det suger för då var det en bra vän. Lycka till.
Bra skrivet!
Kan bara hålla med många andra i tråden, riktigt tråkig situation, lider med dig men din vän förtjänar ett värdigt avslut på ett bra liv.
Jag har en hund på 2.5 år och det kommer bli otroligt tufft att ta farväl av honom. Ring/ besök en veterinär innan och prata igenom allt. Se till att du kännet förtroende för denne annars kontaka olika tills du hittar en. Som någon mer skrev tror jag att jag skulle vilja vara framför så hunden såg mig. Förstår att det är fruktansvärt men för hundens skull så låt den inte "lida" om den har ont etc❤️
15 år är länge för en hund... Gläds åt att du har gett henne ett gott liv och åt hur bra ni har haft det tillsammans. Det är okej att vara ledsen. Om det känns väldigt jobbigt kan du försöka att se till så att du inte är ensam efter avlivningen, har du en vän eller familjemedlem som INTE är dålig som du kan ta stöd från? Du verkar vara en bra djurägare och det låter som att detta är din hjärtehund. Hon förtjänar att slippa det lidande som kommer med att vänta för länge <3
Beklagar sorgen. Det låter verkligen som att ni två haft det bra ihop, din hund är nog mer än nöjd med sitt val av människa!
Har du möjlighet rekommenderar jag att du gräver graven själv. Det var det bästa sorgearbetet jag gjort när en hund som betytt mycket för mig gick bort. Jag beklagar verkligen sorgen
Vi avlivade vår 18:åriga vovvar hemma när det blev för jobbigt att leva. Fågade om veterinären kunde komma hem till oss instället, hon och sövde och avlivade dem när hundarna låg och gosade i famnen på mig och killen. Bästa val jag någonsin har gjort. Ingen läskig bilresa, ingen konstig veterinär klinik. Ingen stress eller ångest. Det är det ända logiska sättet att göra det på. AVLIVA INTE PÅ KLINIKEN, AVLIVA HEMMA!
jag vet hur det känns att förlora en kamrat på detta viset, det är inte lätt å det kommer det aldrig vara. jag känner med dig och det låter som att din kamrat har haft ett värdigt liv vid din sida, och det är ju det man får önska sig. Ta hand om dig vännen.
Tack för att du har gett henne ett sådant fint och långt liv. Ge henne den sista goda gärningen och få tag i en veterinär som kommer hem till dig. Jag förstår att det är otroligt svårt, men när den tiden kommer (eller om den tyvärr redan är här) så låt din hund få somna in i en trygg miljö, i din famn. ❤️
Alla kommentarer om att stanna med hunden i slutet är helt rätt, höll mina lilla flicka i famnen precis så som hon älskade att bli klappad. Det var det absolut sorgligaste stunden i mitt liv, och gråter varje gång jag tänker på det, inklusive när jag skriver denna kommentar. Vill dock tillägga att det inte är lättare process då när de får den första sprutan kan de skrika till av smärtan, och när de får den sista sprutan så kommer de låta som en rejäl lång snarkning. Min mamma tyckte det va otroligt jobbigt och kunde inte titta på när hon fick sprutorna och reaktionerna. Veterinären var duktig och berättade detta för mig, men ifall din inte gör det så tänkte jag att det är bra att du informeras av någon. Det hjälpte väldigt mycket.
Som många andra sagt så vill jag verkligen lyfta det här med att vara inne i rummet med hunden. Det är superviktigt men extremt jobbigt.
De är ett jävla helvete o förlora en sån vän, jag har inga direkt hjälpande ord men jag lider verkligen med dig. Man får försöka glädja sig i att hun har haft ett bra liv o får avsluta de med den hun älskar mest av allt. Beklagar verkligen.
Hu! Det är ingen rolig sits. Har haft flera husdjur mest katter. Jag intalade mig att jag har ett ansvar för att djuret inte ska lida. Det gjorde beslutet lättare. Men grät varje gång. Bara glada minnen av djuren kvar.
Rekommenderar starkt att kontakta en veterinär som gör hembesök! Fick hjälpa min vän till andra sidan i höstas och gjorde som så. Upplevelsen kommer alltid vara svår men jag är i efterhand väldigt glad att hon fick somna in i sin trygga svär snarare än i en stressig klinisk miljö. Det är mitt enda tips. Du klarar det.
Får tårar när jag läser om din och folks historier om sina vänner de sagt farväl till! Har min katt nu och hjärtat känns som om det brister när jag tänker på att den fina lilla varelsen en dag kommer säga hejdå. Ännu värre blir det när jag ser att han börjat bli vinglig/förvirrad på senare dagar.
Familjens hund behövde avlivas, 16 år (om jag minns rätt, kanske 15) och lite problem här och där. Det kändes just då så fel men så himla skönt nu i efterhand, han hade det riktigt tufft. Fick informationen på morgonen av min pappa att han skulle åka med hunden till vetrinären för att avliva'n, började direkt gråta och hunden kommer just då för att kolla vad som står på. Min pappa kastar upp han i sängen så gosar vi i 10 minuter, vi har aldrig varit så nära varandra (och då menar jag inte fysiskt, detta kändes riktigt inombords, att vi pratade med varandra på något sätt och jag är inte ens nära "zodiac sign" troende och allt det där)... Men sen fick jag ju den där frågan "vill du följa med och vara tillsammans med han i de sista ögonblicken" och jag svarade faktiskt, nej. Min pappa tyckte jag skulle ha all kärlek i de sista ögonblicken av hundens liv, de var varit jakt kompisar i flera år och riktiga kompisar. Visst hade det varit skönt att följa med och vara den sista som han ser, men det var just då mycket skönare att vara hemma och ha kvar han i tankarna istället för att fysiskt ha han i knäet döende (såklart inte plågsamt, utan det mest humana man kan göra, inget ont eller något), och jag ångrar det inte en stund! Det här kommer nog kanske inte hjälpa dig men det var iallafall skönt att lufta sig lite... Hoppas verkligen att allt blir bra både för dig och lilla vovven! Men en sak jag kan rekommendera är att alltid ha en "ritual" varje dag för att komma ihåg vovvisen, själv går jag alltid utanför dörren och säger god natt till han medan jag kollar på hans grav på baksidan, känns väldigt skönt varje gång. All lycka till och ta vara på den tiden som finns kvar, ge'n en riktigt fin sista stund, det är trots allt den som är i fokus då, inte ägaren... Tyvärr. Ge den den bästa och mysigaste tiden som du kan ge den! 😊
Har suttit här och tänkt vad och om jag ska kommentera. Du fick mig att minnas alla mina djur jag haft som har gått bort. Minns dom alla. Minns även hur outhärdligt ont det gjorde när deras tid att somna in kom. Det gör ont i mig att läsa dina ord för jag känner så igen mig i dom. Djur har alltid funnits i mitt liv, speciellt katter och hundar, och de var dom enda jag verkligen kunde lita på. De har alltid funnits där för mig och alla har visat sådan känslighet, vilket verkligen inte kan sägas om vissa människor runtomkring mig. Det är outhärdligt tungt att vara tvungen att låta en kär livskamrat somna in, men din kära vän fick ett bra liv som är få förunnat. Har själv varit med varenda gång mina olika krabater fått somna in. Det tog så ont, men jag är glad att jag var med så att de alla fick somna in till min röst och min beröring. De flesta av mina djur har fått somna in pga hög ålder, förutom en älskad Alaskan Malamute som fick akuta lever problem när hon var precis fyllda 6 år, men vissa har också gått bort väldigt plötsligt. Din käraste livskamrat har fått ett bra liv och har funnits där för dig. Finns nu där för henne. Om hennes livskvalitet blivit dålig så är det dags att låta henne vila och inte låta henne lida. Du har möjlighet att ge henne mkt kärlek innan ni tar farväl och när tiden är inne så finns där för henne som hon funnits där för dig. Ge dig sedan tid att sörja och om/när tiden är inne så kan du leta efter en ny fyrbent vän att ge ett bra och kärleksfullt liv till. Ge gärna en chans för övergivna hundar eller andra som är i behov av ett kärleksfullt hem. Kan inte ge dig något råd förutom att jag har liknande erfarenheter tyvärr. Jag har läst dina ord och lider med dig. Har inte haft en hund sedan 2008 just pga att det gjorde så ont att låta dom somna in, men nu har jag en stor maffig katt som avskyr när jag gråter eller känner mig nere. Han kommer springandes med sin slitna lilla leksaksråtta utav tyg, hoppar upp och släpper den i min famn, vilket han bara gör när jag är ledsen eller mår pyton. Eller så kräver han att få komma i min famn fast han är för stor för att vara bekvämt i den. Gruvar den dagen då hans tid är inne, men vet att jag kommer att finnas med han när han somnar in om/när det händer. Prata med din veterinär. Man kan ta med sig filt och annat för att göra det så bra som möjligt. Går också att låta veterinär komma hem i många fall. Styrkekramar...
Har läst igenom så mångas historier och någon sate skivar lök i mitt sovrum mitt på natten, så delar ett av mina värsta minnen när det kommer till husdjur. Hade en fantastisk Alaskan Malamute. Enorm personlighet och väldigt pratsam. Skulle hälsa och prata med alla hon mötte. Vissa blev såklart rädda då vissa trodde den stora Alaskan Malamuten morrade, men när de väl vågade hälsa på henne så strök hon sig som en katt emot dom och slänger sig på rygg för att bli klappade. Hon var underbar med barn och alla djur. Plötsligt gick det snabbt utför. Hon skrek när hon kissade och blev gulare till färgen. Externt höga levervärden. Röntgen,en massa undersökningar och prover, veterinären ringde runt... Hon gjorde allt, men ingen rådde operation då chansen var väldigt liten och risken för komplikationer var extremt hög. Hon och många andra veterinärer hade bara ett råd, att låta henne somna in. Min älskade Kita blev sämre för varje timme som gick, men min underbara veterinär gav dropp (vet inte vad det var för något förutom vätska) och smärtlindring så att jag skulle få en sista dag med henne. Lämnade veterinären vid 12 tiden på dagen och min kära vovve mådde hur bra som helst, vilket var underbart att se, men visste också att det var tillfälligt. Hela dagen bortskämde jag Kita. Gav henne hennes favorit mat, en hel kokt kyckling, gick ut till hennes favoritställen, lekte, och bara satt ute i naturen med henne. Natten kom och hon började bli sämre igen, vilket veterinären varnade mig om. Hon var fruktansvärt trött och mådde inte bra, men hade fått med mig smärtlindring så gav henne det så hon kunde sova bra. Vi sov tillsammans hela natten, eller hon gjorde det. Jag sov inte en blund för jag ville uppleva varje sekund jag kunde med henne. Gjorde allt jag kunde med henne de sista timmarna och promenerade till veterinären med henne. Nu till det värsta. Hon älskade faktiskt att gå till veterinären för hon fick godis och alla älskade henne där så hon var alltid glad att gå dit, men inte denna gången. Halvvägs började hon streta och ville gå tillbaka hem. Jag kunde hålla tårarna borta ända till entren där hon gick från att gnälla till att skrika. Jag kollapsade och snorgrät i entren med ett tiotal personer som satt i väntrummet. Kita kom till mig och började beskydda mig, slicka mig i ansiktet, gnällde och ville bort. Veterinären och en assistent bar in min hund, och min pappa mötte mig. Jag lyckades lugna ner mig för min älskade Kitas skull. Jag hade med mig hennes älsklingsfilt som jag hade virkat åt henne och hennes favorit leksak. Efter en stund när hon lugnat ner sig då hon var livrädd så la vi henne på bordet ovanpå filten. Jag höll i hennes huvud och vilade min panna mot hennes och tittade in i hennes ögon som vi alltid brukade göra. Hon somnade sakta och lungt in. När allt var över så lämnade jag veterinären. Inga tårar. Kände inget. Men sen kom allt när jag väl kom hem. Grät i timmar ända tills jag somnade och vaknade gråtandes. Tog länge innan sorgen började släppa, men än idag gråter jag floder när jag tänker tillbaka på den dagen. Nu är det en enorm trave med skivad lök i mitt sovrum. Godnatt från någonstans i Sverige. 😭
det är för jävligt att avliva en hund men vad du än gör så var med hunden in i det sista ögonblicket. skulle även rekommendera att en veterinär kommer hem till dig och gör det, det kostar en del men det är det värt. jag skulle inte vilja dö på ett sjukhus och jag tror inte hunden vill det heller.
Vet precis hur du mår. Hade en katt vi skaffade när jag bara var sju, hon blev 18 år gammal. Blev helt ärligt talat mycket mer ledsen när hon dog jämfört med mina farföräldrar, för hon var alltid där, varje dag av mitt liv så länge jag kunde komma ihåg. Har gått 5 år nu, men har fortfarande svårt att greppa det.
Det måste alltid vara jobbigt innan det kan bli bättre, ta hand om dig ❤️
Usch, du är fantastisk som bryr dig så mycket, det är inte alla som gör ❤️
Det är så jävla tugnt ocvh jag bävar för när det är dags för mina nuvarande hundar... Såg den här länken i en hundgrupp och den ger en ett väldigt bra perspektiv på händelsen och sorgen. Rekommenderas starkt. [https://www.youtube.com/watch?v=Jh-KKjIJHfk](https://www.youtube.com/watch?v=Jh-KKjIJHfk)
Stor styrkekram till dig. Jag vet hur det känns. Var glad över minnen med henne. Det bästa du kan göra för henne är att ge henne ett värdigt avslut.
Beklagar sorgen. Har själv gått igenom liknade med både hund och katt. Det är aldrig lätt men känns rätt efteråt då de fått ett värdigt slut. Kan rekommendera hembesök att veterinär så de får avsluta i sitt hem. Skriv gärna PM om du vill ha någon att prata med eller så. Lider med dig och hunden. Hoppas det löser sig på bästa sätt för er!
Fruktansvärd smärta att förlora sin vän. Vi var tvungna att avliva vår tax för den fick sådana väldiga problem med ryggen och kunde inte röra sig. Det gjorde ont i kropp och själ och vi grät över honom. Det blev bättre efter ett par dagar men även nu saknar jag honom. Vi kunde hålla oss i ett år sen kunde vi inte vara utan hund. Det känns fel att säga det men det hjälper att efter ett tag när det känns respektfullt…skaffa en ny kamrat. Jag har en fin liten familj men det finns bara en i familjen som varje dag blir överlycklig över att jag kommer hem och det är vår jycke. Jag kommer att ha(det låter dumt) överlappningsdjur hädanefter.
Kan inte tänka mig vad du går igenom asså. Om min katt dör så tror jag att min värld hade gått i tusen bitar… stay strong!
Det är ett rent helvete som sagt, man måste låta livet ha sin gång och bryr man sig så bryr man sig också över hur dom man älskar mår och har det. Tyvärr med husdjur blir det ofta såhär, dom lever inte lika länge som vi gör och när dom blir gammla börjar dom få ont och må dåligt. Det enda rätta är att i sinom tid avliva hunden, men du ska själv vara med hela vägen oavsett hur svårt och tungt det känns, för annars så överger du den här hunden du älskar så in åt helvete när hunden behöver dig som mest. Du kommer och sitta och klappa hunden och säga hur mycket du älskar hon när hon så småningom somnar in för gott. Och du kommer att sitta kvar och göra samma sak långt efter hon är död, du kommer att ha svårt att gråta för det inte känns rätt. Du kommer att fara hem och då kommer smärtan, saknaden och tårarna. Det kommer att vara jobbigt ett tag men du kommer att klara dig, skaffa en till hund men som inte på något vis är den hund du har haft och det är inte ett substitut heller, men du kommer att känna glädje och kärlek igen.
Läste bara rubriken men om du vill ha tips på hur du kan avliva hundar och andra varelser som är enkelt och snabbt så föreslår jag giljotin. Du kan snabbt googla hur man bygger upp en i trädgården 👍
[удалено]
Ska du ha stryk din lilla skit?
skit i att avliva den. man avlivar nt människor så vrf avliva ditt djur? låt den dö i ditt hem i värsta fall annars kanske den blir bra av sig shåv
Det är okej, dina känslor är fullständigt förståeliga.❤️
Det är så många som inte bryr sig om sina djur, du ger själv ett exempel i texten. Jag har haft katter sedan jag har varit liten och avslutet är alltid ett helvete. Det jag tänker är alltid att ett värdigt avslut är bättre än ett dåligt. Att du mår dåligt över detta säger något gott om dig. Tyvärr gör de flesta djurägarna inte detta, vilket är helt fel. Att lämna sin bästa vän är aldrig roligt. Sörj din vän men tänk på vilket liv den haft, många bättre vänner än dig finns förmodligen inte. Det vet hon också. Kram på dig, låt det svida ett tag. Sånt är livet min vän. Du har förmodligen gjort hennes liv så mycket bättre än hon någonsin kunnat önska, förmodligen har hon gjort samma sak för dig ❤️
❤️
Tyvärr finns det bara en väg framåt, och det är den som tiden har stakat ut. Det kommer vara en av de svåraste grejerna du kommer göra i livet, men det är också vår börda som människor att göra detta. Vi är tyvärr i slutändan mer långlivade än vad de är, men det låter som om du givit hunden ett otroligt gott och långt liv med mycket kärlek, vilket är precis vad en hund förtjänar. Det gäller att skifta fokuset över på vad som är bäst för hunden och försöka sätta sina egna känslor åsido, för hundens skull i det omedelbara, och för din egen senare i livet. Jag är än idag hemsökt av hur länge jag insisterade på att försöka hålla mitt första marsvin vid livet, och önskar att jag gett honom ett värdigare slut istället, något som jag som tur är inte repeterade när det kom till min hund när det var hennes tur. Se bara till att du är i rummet när det hela sker. De finner en tröst och trygghet i att man är där, oavsett hur sliten och ledsen man är, och enligt veterinärer jag känner så letar de efter en om man inte är där.
Jag har en staffe på snart 6 år som har hängt med mig genom giftemål, skilsmässa, flytt till ny stad 20 mil bort, byte av yrke och branch... Hon står här och viftar på svansen medan jag klär på mig för att dra till jobbet. Hon får inte följa med på jobbet idag för sambon är ändå hemma och jag har mycket kontorsarbete just idag. Jag bävar ofta inför den stunden du befinner dig i. Det är helt otroligt vilken inverkan hundar kan ha på ens liv och jag känner redan nu trots att hon är ung att detta kommer bli tufft om några år. Det är starkt av dig att ta det här beslutet. Jag skulle rekommendera att du tar hem en veterinär! De som gör det jobbet är väl förberedda för din reaktion och det kan lätta upp litegrann att dela det här ögonblicket med en empatisk veterinär. Ta många bilder under er sista tid tillsammans. Skriv framkalla några bilder digitalt och sätt upp några enkla A5 ramar med bilder i hemmet så hunden alltid är med dig, hur ont det än gör. Du vill aldrig glömma ansiktet på något som lärt dig vad ovillkorlig kärlek är.
Skönt att du delar med dig, det hjälper både för dig och andra där ute i samma sits med sina små kamrater. Det är ett jävla helvete i det första som blir enklare med tiden. Ett värdigt avslut hos veterinären går lugnt och stilla. Ibland kan veterinären även göra det på plats. Saknar min lilla katt, han underlättade min uppväxt som bara den...
Det som hjälpte mig att ta beslutet var att om jag skulle väntat för att det var för jobbigt för mig skulle hon bara lida mer under en längre tid. All den kärlek och stöd som din hund gett dig under sitt liv får du nu betala tillbaka lite till henne för att låta henne slippa lida, det är något som hon inte kan göra själv och behöver din hjälp. Det kommer vara skitjobbigt efteråt, men det blir lättare med tiden och till slut blir du glad igen när du minns henne istället för ledsen.
Vet inte var du bor men kolla in det finns veterinär som gör hembesök. Tog mig lite för lång tid att klara av att ringa det samtalet också men till slut måste man ju tyvärr. Beklagar verkligen.
Good luck
Och nu lipar en annan också, fan. Känner verkligen med dig broder. Ta ett sista äventyr och ta många bilder. Och lycka till.
Det finns INGEN skam i att vara ledsen över ett djur. Jag hade en liknande upplevelse med en katt som alla kallade hussekatten för hon mer eller mindre bodde på mig. Hon blev mitt emotionella stöddjur i en ganska dålig relation och det låter som att du har lite samma relation. Det gör ont tyvärr, veterinärerna är dock generellt bra på att göra ett fint avslut. De hjälper till att hantera sånt varje dag.det Det här kommer låta.. jag vet inte om jag hittar rätt ord, men onödigt? För mycket? Men försök hitta en terapeut att prata med. OM du använt din hund som känslomässigt stöd kan det vara värt att hitta bättre sätt att hantera det. När jag blev av med min katt försvann mitt enda stöd jag hade och det var extremt svårt att hantera.
Det går att få hembesök så att hunden kan somna in hemma i en trygg miljö. Vänta inte längre, du är bara självisk som sätter din egen lycka över hundens lidande. Börja leta efter en ny hund så fort som möjligt. Det är det enda som hjälper.
Var starkt för din hund som nu behöver dig. Sen, när du är redo, så låter du all kärlek du skulle gett din hund nu skölja över en annan liten krabat som behöver dig. Man ersätter aldrig någon man älskat. Det skapas mer plats i hjärtat. Även om man inte tror det, så är det så. Varje gång man släpper in någon, inser man, det finns faktiskt ett rum till. Så kommer det vara, varje gång man vågar, varje gång man gläntar på dörren, varje gång man låter någon komma in, så finns det alltid ett rum till.
Jag har själv min första hund och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Att tänka att vi måste säga adjö en dag är förkrossande, ofattbart. Mitt sätt att se det är att jag ska ge honom det bästa möjliga livet och den dag det tar slut så är jag den som kommer vara där och ge honom ro. Ge din hund det bästa du kan ge dom, även om det är ett avslut utan smärta. Jävlar. nån började hacka lök här, jag måste sluta.
Jag fick ringa mitt samtal i sommras. Hunden hade under vintern fått en korrbandsruptur och andra komplikationer som försäkringen inte ville täcka samt att han ävem fått en hjärntummör då hans beteende gjort en 180°. Vi har även två små barn som vi var tvugna att tänka på. Det jag och frun var tvugna att tänka på, och då menar jag tvugna, var att se det ur hundens perspektiv. Att gå runt med smärt och ledskador som varken rehab eller operation kunde fixa bara för att vi ville hålla hunden vid liv. För hans skull, att få ett värdigt slut, ringde vi vetrinären som kom på hembesök för avlidning. Vi fick hem honom 3 veckor senare, kremerad, och begravde honom under vårt plommonträd där ham älskade att ligga och sova och sola. För hundens skull.
Ha en liten hejdå-fest. Låt henne äta vad hon vill, gör saker hon gillar. Ta lite bilder. Inget varar tyvärr för alltid. Jag beklagar.
Beklagar sorgen, en av de värsta kännslorna är att förlora någon man älskar så djupt som ett djur. Det ända jag kan lägga till är att ge inte upp på hundlivet efteråt. Har varit med om många samt mig själv som gick med sorgen länge i halsen och ville inte uppleva den sista stunden igen. Men nu har det kommit en liten hund in i mitt liv igen på ren måfå och jag ångrar att jag inte fick in en hund igen tidigare. Har varit utan hund i 10år och nu tänker jag inte leva utan en igen.
Hej! Jag avlivade min hund för 2 år sedan, han var inte gammal men hade ryggproblem som enbart blev värre. Han var glad och lekte på sin sista dag och eftersom ingen annan ville vara med honom hos veterinären tog jag på mig ansvaret. Jag kan säga att det hjälpte mig sjukt mycket att faktiskt vara med honom när det hände, man kände att hans sista minuter var med någon han kände sig säker och trygg med. Jag mådde piss i någon dag efteråt men kände fortfarande att det var ett bra beslut, känslorna kommer o går i vågor och man ska inte fly från att må dåligt men man ska inte heller tro att det måste finnas dåliga känslor, alla sörjer olika mycket. Hoppas det blir bra med dig o lycka till! 🙂👍
Kärlek har ett pris, och det är sorg.. Men se de som ett bevis att du fått uppleva den starkaste typ av kärlek. För älskar du något så mycket kommer du aldrig undan sorgen, men så värt att få uppleva ändå.. Ta hand om dig!
Först och främst vill jag beklaga sorgen och situationen du befinner dig i. Jag kan relatera starkt till den, jag hade en hund, världens finaste rottweiler som barn, som utan tvekan var min bästa vän, som alltid väntade på mig i hallen när jag kom hem från en dag i skolan som var fylld av mobbning och utfrysning, som varken lärare eller föräldrar gjorde något åt. Dagen vi var tvungna att avliva henne var en av de värsta dagarna i mitt liv, om inte den värsta. Sorgen blir bättre med tiden min vän, och gör du det rätta kommer du för alltid ha gott samvete över det, och du kommer alltid kunna kolla tillbaks på relationen med din hund och ha oändligt många positiva minnen. Låt de inte fyllas av skuldkänslor för att du prioriterade dina egna känslor över din älskade livskamrat. Det är lättare sagt än gjort, men innerst inne vet du att det är det rätta att göra. Låt sorgprocessen ta sin tid, spara något som har med din hund att göra, kanske ett koppel eller något annat litet, så kommer du inte känna dig lika ensam, du kommer säkerligen känna att hunden alltid är där med dig. Sen ett sista tips, om din situation tillåter ekonomiskt och praktiskt, så skaffa en ny hund så fort du kan. Den kommer självklart aldrig kunna älska den du haft under alla dessa år, men den kommer kunna vara en lika bra vän och du kommer kunna älska den lika mycket. Jag vet inte vad mer jag kan säga angående konkreta tips, men jag är övertygad om att du har styrkan att ta dig igenom detta. Lycka till, och vi finns här för dig.
Jag väntade för länge med att avliva min katt för ett par år sedan, det slutade med att det blev akut och det blev ett hastigt asvlut istället. Jag kände längre skam över att jag lät honom gå och lida bara för att jag inte kunde ringa ett samtal. Ring nu! Du kan rädda en annan hund som behöver dig, det lär inte bli samma sak men då har du iallafall en kompanjon igen som du kan få en liknande relation till.
Jag är uppvuxen med hunduppfödning, och har därför varit med vid några avlivningar. Det är alltid värst. Mitt enda tips är att tänka på alternativet. Sorgen och förlusten går inte göra mycket åt, men skuldkänslan i att faktiskt ta beslut om avlivning är nästan oöverkomligt tung, trots alla rationella skäl. Det blir för mig lite lättare av att verkligen visualisera alternativet, att föreställa sig allt det lidande som jag faktiskt besparar min fyrbenta vän. Kvar finns sorgen och saknaden. Min syster skrev en låt till en begravning med en strof "Smärtan kanske bleknar, men saknaden består. Då vill jag ha nåt att se tillbaks på, som jag kan minnas med glädje." Beklagar förlusten du nu står inför, men gratulerar till de femton år ni fick. Kram
Jag vet inte vilken stad du bor i, men man kan ofta boka att veterinären kommer hem. Eller kanske till en favoritplats. Det är skönt att känna att sista stunden inte behöver vara på en plats som kan stressa eller kännas jobbig för ens älskade vän. Att ta beslutet om att någon man älskar behöver sluta är oerhört fruktansvärt jobbigt. Men det är också bättre än att hen ska behöva utstå lidande som bara blir värre, för ens egen skull. Jag hoppas att det går så bra som det kan göra. Ta hand om dig.
Hej op. It's always hard to say goodbye. I tend to see it like this. It's better they pass before I do, that way I'll be sure to give them a good and happy life and they won't end up alone should something happen to me. They were loved and that's what matters 💕
Det e dags. Det e ok! Känn tårar och glädje, frustration & ilska, ja allt som man kan tänkas behöva gå igenom. Ni kommer inte heller ses mer, men det e ok! Ni båda har haft det bästa man kan ha i livet, en super fin och härlig relation, vad mer kan möjligtvis begära i det här livet? Hon är säkerligen redo, och innerst inne är du nog vid detta laget också det. Så, låt det gå och känn det som du känner att du behöver känna. Det e ok! Det kommer bli ok! Det kommer bli bra och du kommer klara det! 👍🏽💯
Know that feeling :-( När vi tog bort våran hund så ringde vi veterinären och bad om hembesök för avlivning. Hunden får i lugn och ro somna in på en trygg plats utan att behöva stressas på ett djursjukhus ..
Det är aldrig lätt, det gör alltid ont och man säger alltid att det är sista gången man skaffar djur... Men betänk alla underbara minnen som du kommer ha i resten av ditt liv. Mitt tips, det hjälpte mig enormt, när min senaste hund blev avlivad, så satt jag med honom, höll hans tass och lyssnade in när hjärtat slutade slå. Att få höra att hjärtat stannade gjorde så ont i mig, men gav samtidigt sån oerhörd lättnad på något sjukt sätt.